Det hör inte till ovanligheterna att jag får teologiska frågor i min mail från bröder och systrar utanför min egen församling. Tyvärr har jag sällan möjlighet att svara direkt på sådana frågor, men en del frågeställare är tillräckligt envetna, och en del frågor tycks vara relevanta nog för flera att ett kort blogginlägg kan vara i sin ordning.

Denna fråga är ett exempel: Är förhärligandet villkorsbundet?

Frågan väcktes av någonting som John Piper sa i ett panelsamtal, som antydde att förhärligandet var villkorsbundet. De andra i panelen, däribland jag själv, tycktes inte särskilt upprörda över Pipers utlåtande, och denne broder som skrev undrar varför. Hur kan vi säga att den troendes framtid och slutliga förhärligande på något sätt är villkorsbundet?

Som ofta i teologiska resonemang, måste vi börja med att säga att förhärligandet på ett sätt inte är villkorsbundet, om vi med ”villkor” menar att vi måste förtjäna vår plats i himlen eller att de som är pånyttfödda och rättfärdigade kanske ändå kan förlora frälsningen. Den gyllene kedjan i Romarbrevet 8:30 kan inte brytas: de som Gud har förutbestämt kommer att bli kallade och de som blir kallade kommer att bli rättfärdigade och de som blivit rättfärdigade kommer att bli förhärligade.

Men ordet ”villkorsbundet” måste inte nödvändigtvis innebära förtjänst eller osäkerhet. Ett villkor är helt enkelt ett krav som måste uppnås eller en omständighet som måste inträffa om en viss händelse eller resultat ska realiseras. Använder man ordet ”villkorsbundet” säger man fortfarande ingenting om hur villkoret uppnås eller om det finns något tvivel om att villkoret kommer att uppfyllas. Jag kan förstå att ordet ”villkorsbundet” kan göra en del upprörda, men vi måste bejaka det vi får från Skriften: om inte vissa tecken syns öppet i våra liv, kommer vi inte att bli förhärligade.

• Utan helgelse kommer vi inte se Herren (Hebr 12:14).
• De som man märker ett mönster av medveten, frivillig synd och olydnad hos, kommer inte att ärva Guds rike (1 Kor 6:8-10).
• Gud kommer ställa oss framför sig heliga och fläckfria om vi fortsätter stå fasta i tron och inte rubbas från hoppet i evangeliet (Kol 1:22-23).

Vi får inte ignorera dessa varningar och löften – vi kan inte leva som djävulen och förvänta oss att möta Gud! Detta är inte för att Gud kräver ett visst antal helgelsepoänger innan vi kan komma till himlen. Vi är rättfärdiga av tron allena genom nåden allena i Kristus allena, och denna nåd som ger oss tron är utan undantag en nåd som får oss att förändras och håller oss kvar i Guds kärlek. Struntar man i sista delen av föregående mening bevisar man att den första delen aldrig har ägt rum.

Detta är poängen Piper gör i del VI av Future Grace, med titeln “Unmerited, Conditional Future Grace” (oförtjänt, villkorsbunden framtida nåd):

Det ligger i den frälsande trons natur att älska Gud och ha sin glädje i Gud som det högsta av allt som än kan göra själen förnöjd. Den frälsande tron är ödmjuk, eftersom det ligger i dess natur att tvivla på sig själv och se till Gud. Den frälsande tron drar sig nära Gud, ropar ut till Gud, väntar på Gud, tar sin tillflykt hos Gud, förtröstar på Gud och hoppas på Gud, eftersom trons väsen är att se och omfamna Gud, och endast Gud, som det högsta den än kan behöva. Den frälsande tron bävar även inför tanken på att förbryta sig mot en så stor Gud genom att inte tro på hans löften. Alla villkor på en framtida nåd som vi sett på är inte tillägg till tron, utan uttryck för tron. (252-253)

Om du blir förvirrad av när man talar om villkor, tänk på vad Piper säger när han talar om det mer bekanta konceptet ”uthållighet”. Förhärligandet är den utlovade belöningen för de som håller ut till slutet. Det faktum att vår uthållighet är en gåva från Gud som osvikligt ges åt den utvalda, pånyttfödda, rättfärdigade troende lyfter inte kravet från oss att hålla ut.

John Murray förklarar:

Själva uttrycket ”de heligas uthållighet” skyddar mot varje tanke eller antydan om att en troende är i säkerhet – alltså i säkerhet vad gäller hans eviga frälsning oavsett hur mycket han än faller i synd och avfaller från tron och helgelsen. Det skyddar mot att tolka den troendes status på något sådant sätt eftersom detta sätt att framföra lärosatsen är skadligt och perverst.

Är det inte sant att den troende är i säkerhet, hur mycket han än faller i synd och trolöshet? Varför är inte detta sant? Det är inte sant eftersom det skapar en omöjlig kombination. Det är sant att en troende syndar; han kan falla i svår synd och uppleva en tillbakagång för en längre period. Men det stämmer även att en troende inte kan ge sig hän åt synden; han kan inte hamna under syndens välde; han kan inte göra sig skyldig till vissa typer av otrohet. Därmed är det helt fel att säga att en troende är i säkerhet oavsett om han fortsätter leva vidare i synd och trolöshet. Sanningen är att Jesu Kristi tro alltid avser ett liv i helighet och trofasthet. Det är alltså inte riktigt att tänka på att någon kan vara troende oavsett om denne bär frukt i tro och helgelse, eller ej. Om man säger att en troende är i säkerhet hur stor hans beroende av synden än är i hans liv härefter, så avskiljer man tron i Kristus från dess själva definition. Detta tjänar bara till det missbruk som förvanskar vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar.

Läran om uthållighet är läran att de troende håller ut; det kan inte betonas för mycket att det är de heligas uthållighet. De heliga, de som är förenade med Kristus genom Faderns verksamma kallelse och som den helige Ande tagit sin boning i, kommer att hålla ut ända till slutet. Om de håller ut, uthärdar, fortsätter. Det är inte alls så att de blir frälsta oavsett om de håller ut eller fortsätter, men de kommer med all säkerhet att hålla ut. Den säkerhet de har, går alltså inte att skilja från deras uthållighet. (Redemption Accomplished and Applied, 154-155)

Så, är förhärligandet villkorsbundet? Inte om man menar att vi kan förtjäna himlen eller att de som förklarats rättfärdiga av Gud riskerar att förklaras orättfärdiga på domens dag. Men kommer vi att bli förhärligade oavsett hur vi lever? Nya testamentet säger raka motsatsen överallt. Som Murray säger: ”Uthållighet betyder att våra hela varelser överlåter sig helt i den mest intensiva och koncentrerade hängivenhet åt de medel som Gud förordnat för att nå hans frälsande syfte. Bibelns lära om uthållighet har ingenting gemensamt med den kvietism och antinomism som är så allmänt förekommande i evangeliska kretsar” (155). Med andra ord: ”Den som håller ut till slutet ska bli frälst (Matt 24:13).

Dela

Facebook

Twitter

Google

Whatsapp

Pinterest

Email

Print