”Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom.”
Efesierbrevet 3:8
Aposteln Paulus såg det som en stor förmån att få predika evangeliet. Han såg inte sin kallelse som slavgöra, utan tog sig an den med stor glädje. Men även om Paulus var så tacksam för sin tjänst, gjorde framgången i den honom också mycket ödmjuk. Ju mer fyllt ett kärl blir, desto djupare sjunker det ner i vattnet. Dagdrivare har lätt att tro att de kan, för de har egentligen inte försökt sig på någonting, och så blir de belåtna med sig själva; men den flitige arbetaren blir snart varse om sin egen svaghet.
Om du söker ödmjukhet, testa hårt arbete. Om du vill bli varse om din intighet, försök dig på någonting storslaget för Jesus. Om du vill känna hur totalt maktlös du är utan den levande Guden, ge dig då särskilt in på det stora arbetet att förkunna Kristi outgrundliga rikedom. Då kommer du att känna, på ett sätt du aldrig känt förr, vilken svag, ovärdig liten varelse du är. Även om aposteln kände till och bekände sin svaghet, visste han alltid vad hans tjänst gällde. Från den första predikan till den sista, predikade Paulus Kristus, och ingenting annat än Kristus. Han lyfte upp korset och hyllade Guds Son som blödde på det. Följ hans föredöme, alltid när du anstränger dig att sprida frälsningens glada bud, och låt ”Kristus och honom som korsfäst” vara ditt ständigt återkommande tema.
Den kristne bör vara som de där ljuvliga vårblommorna som öppnar sina gyllene bägare när solen skiner, som om de säger: ”Fyll oss med dina strålar!” Men när solen gömmer sig bakom ett moln, stänger de sina bägare och slokar med huvudet. Så borde den kristne känna det ljuva inflytandet från Jesus; Jesus måste vara hans sol och han måste vara blomman som ger sig själv åt Rättfärdighetens Sol.
Åh! Att bara tala om Kristus – detta är både ”säd till att så och bröd till att äta”. Detta är det glödande kolet till talarens läppar och huvudnyckeln till åhörarens hjärta.
