Paul Washer

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.  Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut’.” Matt 28:18-20

Förutom Kristi anspråk på gudomlighet är ovanstående uttalande kanske det mest anmärkningsvärda som Han någonsin har gjort, för här hävdar Han absolut makt över allting i skapelsen, utan begränsningar eller restriktioner. Det finns bestämt ingenting som står bortom eller över Hans envälde.

Kristi makt är grunden och källan till församlingens makt att bland folken fullfölja den stora missionsbefallningen. Därför är det absolut nödvändigt att församlingen ser omfattningen av Kristi makt och dess långtgående konsekvenser för missionsarbetet.

Omfattningen av Kristi makt

Det är helt enkelt omöjligt att överskatta hur gränslös Kristi nuvarande makt är. Även om man tömmer ut hela sitt ordförråd med termer och starkt betonade ord, kan man inte gå till överdrift när man beskriver omfattningen av Hans välde. Inte ens Paulus ärorika beskrivning av Kristi upphöjelse överdriver den verklighet den söker förmedla:

”Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter”- Ef 1:20-22

Kristi absoluta envälde över himmel och jord bekräftas inte bara av Nya testamentet utan också de gammaltestamentliga profetiorna som förutsade Hans ankomst. Mer än fem hundra år före inkarnationen talade profeten Daniel om en ”Människoson” som skulle få oinskränkt herravälde över alla nationer och folk på jorden:

”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.” – Daniel 7:13-14

En underbar illustration av denna text finns i Josefs liv: han som blev förrådd av sina bröder, såld till slaveri och orättvist satt i fängelse för ett brott han inte hade begått. Men vid den tid som Gud hade bestämt fördes han inför den mäktigaste härskaren i världen och upphöjdes till hans högra hand:

”Sedan sade farao till Josef: ’Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.’”- 1 Mos 41:44

Denna upphöjelse av Josef över hela Egyptens land var bara ett litet avtryck eller en skugga av Kristi upphöjelse över hela universum. Liksom Josef togs ur fängelset och upphöjdes till Faraos högra sida, så uppväcktes Kristus från de döda och sattes vid Guds högra sida. Liksom Josef fick makt över hela Egypten, så fick Kristus makt över hela skapelsen så att ingen i hela kosmos skulle lyfta sin hand eller fot, utan Hans tillåtelse!

Att gå ut i Kristi makt

Sanningen i Kristi anspråk på absolut makt har stor betydelse för församlingens fullbordande av missionsbefallningen. Detta blir särskilt uppenbart i ljuset av två obestridliga fakta – den kolossala storleken på uppgiften, och svagheten hos de individer som har blivit kallade att ta sig an den. I de verser som genast föregår Kristi uttalande om makt läser vi följande:

”De elva lärjungarna gick till Galileen , till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom tillbad de honom, men några tvivlade” – Matt 28:16-17

Vår text visar en grupp män som verkar minst sannolikt kunna förändra världen. De var inte stora män i tron eller tapperhet. Precis som vi, var de en blandning av tro och tvivel, lydnad och tvekan, villighet och fruktan. De var inget stoff för legender, precis! Men Jesus ser deras svaghet och går ut för att möta dem. Han kontrar deras tvivel och fruktan med att utropa Sin absoluta makt över allt, utan undantag, begränsning eller restriktion. I följande observationer gestaltar David Brown och John Trapp detta möte på ett genialiskt sätt:

“Vilka känslor måste inte ha väckts av en sådan befallning! ’Vi? Skulle vi erövra världen för Dig, Herre, vi som knappt erövrat våra egna tvivel? Vi fiskare från Galileen, som inte har någon utbildning, inga medel och inget inflytande ens över det lägst stående djuren? Nej, Herre, håna oss inte på detta sätt.’ ’Jag hånar er inte, inte heller sänder jag er in i stridens hetta för er egen räkning: Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden. Gå därför. Se, jag är med er alla dagar. Gå därför’” (The Four Gospels, s.134).

“Gå! I denna Min styrka, som Gideon mot midjaniterna (Dom 7:13) och trots blott en vetekaka, kärv och föraktlig, ska ni störta världens tält, ja, Satans fästen; trots att ni har blott lampor och kannor i era händer, ska ni ändå åstadkomma stora ting” (John Trapp, Commentary on the New Testament, Matt 28:18).

Till slut fick Kristi uttalande om överlägsen makt önskad effekt. Genom Hans makt blev lärjungarna, deras mod och tro, snart stoff för legender! På en generation erövrade de riken och vände upp och ner på hela världen (Apg 17:6).

En och samma makt som har bistått församlingen mot ouppnåeliga odds de sista två millennierna fortsätter idag med oförminskad styrka. Om församlingen i denna generation ska klara av uppgiften att ta Evangeliet till varje skapad varelse under himlen, måste hon än en gång förlita sig helt och hållet på Kristi spira. Om missionären idag verkligen ska kunna bli ett instrument för att Kristi rike ska gå fram över jordklotet, måste han lägga bort all tilltro till köttet och finna sin styrka och frimodighet i den absoluta makten och outtömliga kraften hos Den som sänder honom. När vi jämför denna fallna tidsålders illvilliga styrka med våra egna svagheter synes missionsbefallningen vara ett fullständigt lönlöst mål. Men när vi ser till den upphöjde Kristus, som har segrat och går fram i segertåg, kan vi tro att det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud!

Vad innebär det då att all makt är given åt Kristus, i himlen och på jorden? Det betyder att “gråtande går de och bär sitt utsäde, jublande kommer de och bär sina kärvar.”(Ps 126:6). Det betyder att det, vid vår Herres återkomst, kommer finnas ”en stor skara som ingen [kan] räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De [står] inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de [ropar] med stark röst: ’Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!’ (Upp 7:9-10).

Att gå ut under Kristi makt

De flesta som sysslar med mission skulle gärna hålla med om allt som sagts hittills om Kristi makt och dess följder för världsmissionen. Men vi glömmer ofta att vi, för att kunna gå ut ”i” Kristi makt, också måste gå ut ”under” Hans makt. Med andra ord, både innehållet i vår undervisning och vårt sätt att bedriva mission måste komma av att vi noga och mödosamt studerat Skrifterna. Vi har ingen rätt eller befogenhet att utföra missionsbefallningen efter vad som tycks rätt i våra egna ögon (Dom 17:6; 21:25). Vår lära måste vara genomgående biblisk och inte produkten av vår kultur eller dess s.k. vishet. Vår metodologi eller missionsstrategi måste utvinnas ur samma Skrift och med samma omsorg och noggrannhet som vår lära. Vi får inte nyttja obibliska medel för att främja biblisk sanning eller fullfölja ett bibliskt företag.

När Mose just skulle resa tabernaklet gav Gud honom denna allvarliga varning: ”Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget” (Hebr 8:5; 2 Mos 25:40). Nu vet vi att ”allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning” (Rom 15:4); därför kan vi dra slutsatsen att minst samma omsorg om att följa Guds mönster bör tas när det gäller Guds allra största företag – att bygga Sin församling genom missionsbefallningen. Som Mose har inte heller vi någon rätt att ändra Guds design eller ersätta den med vår egen. Att förkasta eller rent av ignorera Bibelns mönster för att främja vårt stora missionsuppdrag kommer i slutändan leda till misslyckande. Vi får aldrig ge efter för pragmatism, inte heller kan vi någonsin godta en viss metodologi i mission bara för att det tycks ha någon ytlig framgång. I både vår lära och vår strategi, måste vi surra fast oss vid Guds Ord!

Gud har gett församlingen och dess tjänare Skrifterna så att de ”blir fullt [färdiga], väl [rustade] för varje god gärning” 2 Tim 3:16-17). Det är endast genom Guds Ord som vi får veta hur” man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15). I alla våra missionsförsök, spelar det liten roll att vi håller oss till Skriftens felfrihet om vi inte också håller oss till dess tillräcklighet. Vi måste hålla hårt fast vid sanningen, att vi har allt vi behöver i det skrivna gudsordet för att lära folken och styra våra steg (Ps 119:105; 1 Thess 4:1).

Vi måste bestämma från vilken källa vi vill dra både vår lära och vår metodologi. Som Mose, måste vi noga göra allt enligt det mönster som visats oss i Skrifterna. Vi måste ta avstånd från köttets gärningar och strategier och forska i Skrifterna för att upptäcka både innehållet och metodologin i missionen. Ju mer vi förlitar oss på köttets arm, desto mindre får vi se Gud (Jer 17:5-8). Vi måste kasta av oss Sauls rustning och plocka upp det alltför länge försummade Evangeliets släta stenar (1 Sam 17:38-40). Det är enda sättet att dräpa de jättar som står emot oss och vinna detta krig som vi kallar ”världsmissionen”.