“Far, jag har syndat…”
Luk 15:18
Det är givetvis självklart att de som Kristus har tvättat i sitt dyrbara blod inte behöver utföra en syndabekännelse, som om de vore brottslingar eller kriminella, inför Gud, Domaren. Kristus har ju tagit bort alla dera synder, rent juridiskt, så att de inte längre står åtalade. De är en gång för alla upptagna som barn i den Älskade. Men när de nu har blivit barn, begår de ju ändå överträdelser som barn, och i den rollen behöver de dagligen komma inför sin himmelske Fader, bekänna sin synd och erkänna sin överträdelse.
Naturen lär oss att det är barns plikt när de gjort något fel att bekänna det för sin jordiske far – och Guds nåd lär dessutom våra samveten att vi, som kristna, även är skyldiga att göra detta inför vår himmelske Fader. Vi syndar varje dag och bör inte gå och lägga oss utan att ha fått vår förlåtelse. För vad händer, om mina överträdelser mot Fadern inte omedelbars tas inför honom för att bli bortsköljd av Jesu renande kraft? Om jag inte sökt förlåtelse och blivit renad från dessa brott mot min Fader, kommer jag att känna ett avstånd till honom. Jag kommer tvivla på hans kärlek till mig, vara rädd för honom, inte våga be till honom. Jag blir då som den förlorade sonen som var långt ifrån sin far även om han fortfarande var hans barn.
Men om jag går till honom, med ett barns sorg över att ha förbrutit sig mot en så nådefull och kärleksfull Förälder, och berättar allt för honom, och inte får någon ro förrän jag inser att jag är förlåten, då kommer jag känna en helig kärlek till min Fader och gå igenom min kristna vandring – inte bara som frälst, utan som en som just nu, påtagligt, åtnjuter friden i Gud genom Jesus Kristus, min Herre.
Det är stor skillnad mellan att bekänna sin synd som en brottsling och bekänna sin synd som ett barn. I Faderns armar kan vi ångra oss och be om förlåtelse. Vi är renade en gång för alla, men våra fötter behöver fortfarande tvättas rena från smutsen vi går igenom varje dag som Guds barn.
