”Och hon åt och blev mätt och fick över.”
Rut 2:14
Var gång vi får förmånen att äta av det bröd som Jesus ger, blir vi, som Rut, mätta av en fullödig och smaklig måltid. När Jesus är värd, går ingen gäst hungrig från bordet. Vårt huvud blir mättat av den dyrbara sanningen som Kristus uppenbarar; vårt hjärta blir förnöjt av Jesus, vår älskade – allt hos honom är ljuvlighet. Våra förhoppningar blir uppfyllda, för vem har vi i himlen om inte Jesus? – ja, och våra begär blir tillfredsställda, för vad kan vi väl mer önska än ”att vinna kunskapen om Kristus och bli funnen i honom”? Jesus fyller vårt medvetande tills det är helt till freds, vårt omdöme med övertygelserna om att hans läror är helt säkra, vårt minne med minnen av vad han har gjort och vår fantasi med utsikterna om vad han ännu ska göra.
Som Rut ”blev mätt och fick över”, så är det också med oss. Vi har tagit djupa klunkar; vi har trott att vi kunnat ta in hela Kristus, men när vi gjort vårt bästa har vi tvingats lämna kvar enorma mängder. Vi har suttit vid Herrens kärleksbord och sagt: ”Ingenting utom det oändliga kan göra mig mätt; jag är en så stor syndare att bara en oändlig förtjänst gärningar kan skölja undan min synd.” Men när vi fått vår synd avlägsnad har vi upptäckt att det fanns förtjänst kvar. Vi har fått stilla vår hunger vid den heliga kärlekens festmåltid och funnit att ett överflöd av andlig mat blivit över.
Det finns vissa välsmakande saker i Guds Ord som vi ännu inte åtnjutit, men som vi måste vänta med; vi är som lärjungarna till vilka Jesus sa: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.” Ja, det finns gåvor vi ännu inte har fått, platser för närmare gemenskap med Kristus som vi ännu inte nått fram till och höjder av umgänge som våra fötter ännu inte klättrat på. Efter varje kärleksmåltid finns det många korgar fulla med matrester. Låt oss bli levande bevis på storheten i vår ärorike Boas’ frikostighet.
