”Blommorna visar sig på marken, sångens tid har kommit och turturduvans röst hörs i vårt land.”
Höga visan 2:12
Vårens årstid är underbar: den långa och dystra vintern hjälper oss uppskatta dess behagliga värme, och dess löfte om sommar förstärker glädjen man känner nu. Efter perioder av nedstämdhet är det härligt att åter skåda ljuset från Rättfärdighetens Sol. Då reser sig vår slumrande glans ur sin dvala, likt krokusen och påskliljan från sina jordbäddar; då görs hjärtat glatt av vackra toner av tacksamhet, långt mer melodiösa än fåglars drill – och den tröstande försäkran om frid, oändligt mer glädjande än turturduvans röst, hörs inuti själen.
Nu är det tid för själen att söka umgänge med sin Älskade; nu måste hon resa upp från sin naturs träsk och komma bort från sina gamla sammanslutningar. Om vi inte hissar seglet när brisen är fördelaktig, är vi värda att klandras. Tider av vederkvickelse får inte komma över oss utan att vi drar nytta av dem. När Jesus själv ömt möter oss och enträget ber oss att stiga upp, kan vi vara så usla att vi nekar hans förfrågan? Han har själv stigit upp för att dra oss efter sig. Han har nu genom sin helige Ande upplivat oss, så att vi, i det nya livet, kan stiga till det himmelska och ha gemenskap med honom.
Låt det vara nog med vår vintertid och dess kyla och likgiltighet. När Herren skapar en vår inombords, låt vår sav flöda med vigör och våra grenar blomstra ut med hög beslutsamhet. O Herre, om det inte är någon vår i mitt kyliga hjärta, ber jag dig att frammana den, för jag är hjärtligt trött på att leva långt ifrån dig. O! denna långa och trista vinter, när ska du bringa den till ända? Kom, helige Ande och förnya min själ! Ge mig liv! Återställ mig och ha förbarmande över mig! Just denna kväll vill jag ärligt bönfalla Herren att ha barmhärtighet mot sin tjänare och sända mig en glad väckelse av andligt liv!
