”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.”
Jesaja 53:6
Här är en syndabekännelse som stämmer in på alla Guds utvalda. De har alla fallit, och därför säger de alla i kör – från den förste som kommit in i himlen till den siste som kommer att gå in dit: ”Vi gick alla vilse som får.” Och även om bekännelsen sägs så endräktigt, är den också särskild och enskild. ”Var och en gick sin egen väg.” Det finns en egendomlig syndfullhet med varenda en av dessa individer; alla är syndiga, men var och en har någon särskild förvärrande omständighet som inte finns hos de övriga kamraterna. Det är kännetecknet på genuin omvändelse, att medan den naturligt förknippar sig själv med andra botfärdiga, tar den sig också en plats av ensamhet.
”Var och en gick sin egen väg” är en bekännelse om att varje människa har syndat mot just det ljus hon själv har fått, eller syndat på ett sätt värre än vad hon kan se i andra. Denna bekännelse saknar reservationer; inget ord läggs in för att förringa dess styrka, inte heller en enda ursäktande stavelse. Bekännelsen lägger ner alla yrkanden på självrättfärdighet. Det är ett utlåtande från människor som är medvetna om sin skuld – skulden med dess förvärrande omständigheter – skuld som inte kan ursäktas. De står med sina upprors vapen krossade i småbitar och ropar: ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.”
Ändå hör vi inte några kvalfulla tjut efter denna syndabekännelse – den efterföljande meningen gör den nästan till en sång: ”All vår skuld lade HERREN på honom.” Det här är den allra tyngsta meningen av dessa tre här, men den flödar av tröst. Märkligt nog, fick barmhärtigheten herravälde där eländet var som starkast. Där sorgen når sitt klimax finner uttröttade själar vila. Frälsaren som blev slagen helar de slagnas hjärtan. Se hur den ödmjukaste botfärdighet gör rum för säker visshet endast genom att skåda Kristus på korset!
