Del 2: När allt rasar – och hoppet nästan släcks

Bakom den perfekta fasaden växte avståndet mellan Kristina och Predrag. Vrede, depression och besvikelser formade vardagen. Till slut brast allt. Efter år av kamp, själavård och tårar kom den smärtsamma separationen och en lång skilsmässa.

Vad Kristina inte förstod eftersom hon var så upptagen med sitt ständiga barnafödande och det intensiva småbarnslivet, inklusive sin djupa trötthet, sitt missmod och sin frustration över sitt besvärliga äktenskap, var att även Predrag var deprimerad. Han hade som självmordsbenägen 18-åring mött Gud så starkt att han trodde att allt kaos nu var historia i hans liv. Han hade hittat till en pulserande kristen församling och varit som fisken i vattnet i sitt hemland, älskad och betrodd av sina medkristna och utan en tanke på att någonsin lämna denna omgivning. Nu kom han ofrivilligt till ett land där män gick i velourbyxor, och där hans fru kunde alla sociala koder. Det var hon som visste varför man skrattade eller grät och hon som fixade alla kontakter med myndigheter, och hon som hade vuxit upp i villa drev honom hårt till att bygga hus fastän det egentligen inte alls var vad han drömde om. Han kände sig som den lille pojken som ständigt måste be mamma om hjälp och det var förödande för hans manlighet. Vad han mest av allt längtade efter var att få rätsida på den knepiga relationen till sin fru. Visst skulle han väl lyckas med det om han fixade och donade och aldrig någonsin var så ansvarslös som hans egen pappa hade varit? Han blev en man som – tvärt emot den kultur han var van vid – inte tvekade att både byta blöjor och laga mat om det behövdes. Varför var hans fru då inte nöjd med honom? Varför var deras relation alltid spänd till bristningsgränsen?

Och brast gjorde det. Att Predrag inte lyckades behärska läget gjorde honom rosenrasande och vredesutbrotten blev allt tätare och värre. Han hade aldrig fått lära sig att sätta nyanserade ord på känslor och tappade sans och vett i sin frustration.

Kristina i sin tur var helt blind för hur mycket Predrag ansträngde sig. Hans hårda ord gjorde att hon inte såg hur mycket han faktiskt försökte visa sin kärlek och hur engagerad han var i familjelivet. De hade så olika kärleksspråk. För Kristina var både tonläget och orden i sig otroligt betydelsefulla. Allra svårast blev det när Predrag i sin nitiskhet att hålla kaoset stången blev så rigid och svår mot barnen – dessa små fantastiska personligheter som Gud hade anförtrott dem och som inte bara fanns i hennes hjärta; de var hennes hjärta.

När hon ser tillbaka inser hon att hon mitt i allt kaos gjorde åtminstone ett riktigt bra val som hon ser som sitt livs största investering, nämligen att stanna hemma hos barnen i 13 år. Hon är även tacksam att Predrag aldrig under denna tid försökte tvinga ut henne i arbetslivet av ekonomiska skäl. Någonstans insåg Kristina att allt snack om feministiskt självförverkligande som hon matades med var en chimär som kostade så mycket mer än det smakade och bara skulle föra med sig sorgliga konsekvenser för hennes redan så utsatta familj. Att hennes pension därigenom blivit mindre ser hon nu som en kostnad väl värd sitt pris och hon skulle göra om samma sak. Hon förundras även över hur trofast Gud tar hand om dem båda, trots deras, med svenska mått, låga pensioner.

“Hon förundras över hur trofast Gud tar hand om dem båda.”

Kristina blev dock, både subtilt och öppet, alltmer avståndstagande gentemot Predrag och såg på honom med kalla och kritiska ögon. Mest av allt ångrade hon att hon någonsin hade gift sig med honom. Hur hade hon kunnat vara så dum i huvudet? Tankarna på uppbrott som hade funnits där nästan från början kom allt oftare … Men hur kunde en kristen kvinna lämna sin man? Hon hade ju lovat inför Gud och människor att hålla sig till honom.

Predrag å sin sida kände sig alltmer som en vaktmästare som förväntades ställa upp och göra sin plikt i alla lägen men som uteslöts ur den verkliga familjegemenskapen och vars närvaro var oönskad, förutom när man behövde hans praktiska hjälp.

Ja, de hade verkligen många odds emot sig. Hur skulle den lilla bräckliga flamma som trots allt fortfarande fanns kvar överleva? Skulle barnen, som så småningom blev fem, bli skilsmässobarn? Driften att hålla ihop ett äktenskap ”för barnens skull” smutskastas ofta. Likväl är det så att föräldrarnas inbördes förhållande är barnens egentliga hem. Och är det så bör relationen föräldrarna emellan vara av absolut prioritet. Det kan kräva mycket arbete och hjälp utifrån men ger välsignelser för generationer framåt.

Guds sätt att uppfostra oss är genom sådd och skörd. ”Det människan sår ska hon också skörda”, står det i Bibeln (Gal. 6:7). Predrag och Kristina sådde i att hjälpa andra människor, att bygga hus och upprätthålla en snygg fasad men försummade att prioritera sin inbördes relation. Den andliga integriteten saknades. Så relationen blev ett korthus och det föll, och dess fall var stort, även om det på grund av deras stora envishet tog längre tid än för de flesta med så dåliga odds.

“De grät, de bad, hoppades ibland men tappade lika ofta hoppet.”

Efter 25 år (med tre tidigare korta uppbrott) kom den stora, smärtsamma brytningen. Den varade i tolv långa år, varav mer än nio år som juridiskt skilda. Dessförinnan hade de gått i otaliga samtal. Själavårdare hade vridit sina händer i förtvivlan över att paret inte ruckade på sig en millimeter. En själavårdare grät när han sa: ”Jag ser att det finns en liten tynande veke kvar. Men jag är rädd att ni håller på att ta kål på den.” En annan uttryckte det så här: ”Ni är som avokados, mjuka på ytan men med en hård kärna.” De läste böcker, skrev många långa epistlar till varandra där de alltid pekade på den andre, de grät, de bad, hoppades ibland men tappade lika ofta hoppet. Inget tycktes hjälpa. Allt var så mörkt!