Jag var en pastor som var på väg att förstöra sitt liv och sin verksamhet utan att veta om det. Jag önskar att jag hade kunnat säga att min erfarenhet som pastor är unik, men jag har fått veta, genom mina resor till hundratals församlingar i hela världen, att detta tyvärr inte är fallet. Visst, detaljerna är unika, men hos många pastorer ser jag motsägelsen mellan den offentliga personligheten och den privata människan. Jag har hört så många historier med så många bekännelser att jag sörjer över tillståndet i pastorskulturen i vår generation. Smärtan som kommer av denna oro, tillsammans med min kunskap och erfarenhet av den förvandlande nåden driver mig att skriva denna spalt.
Det var tre teman som låg i bakgrunden på mitt eget liv, och jag har sett samma teman hos många pastorer som jag har talat med. Jag ska undersöka dessa i denna spalt och nästa. En genomgång av dessa teman kan vara till hjälp för oss undersöka var pastorskulturen ibland är allt annat än biblisk och se på frestelser som antingen ligger i, eller intensifieras, av pastorstjänsten.
Jag lät pastorstjänsten definiera min identitet
Jag säger alltid som såhär: ”Ingen har mer inflytande på ditt liv än du själv, eftersom ingen talar mer med dig än du själv.” Vare sig du är medveten om det eller ej så är du i ständig dialog med dig själv. Vad du säger till dig själv formar hur du lever. Du talar ständigt med dig själv om din identitet, andlighet, funktionalitet, känslosamhet, mentalitet, personlighet, o.s.v. Du predikar ständigt något sorts evangelium för dig själv. Du predikar antingen ett anti-evangelium för dig själv om din egen rättfärdighet, styrka och vishet, eller så predikar du det sanna evangeliet för dig själv, om djup andlig nöd och tillräcklig nåd. Du predikar antingen ett anti-evangelium för dig själv om ensamhet och oförmåga, eller så predikar du det sanna evangeliet om Kristi ständiga närvaro, omsorg och kraft.
Mitt i detta samtal ligger det du säger dig själv om din identitet. Vi ger alltid oss själva någon form av identitet. Det finns bara två ställen att titta på. Jag får antingen min identitet vertikalt, utifrån vem jag är i Kristus, eller så köper jag den horisontellt i de situationer, upplevelser och relationer jag möter i mitt dagliga liv. Så här är det för alla, men jag är övertygad om att särskilt pastorer frestas att söka sin identitet horisontellt.
Det var dels därför som det fanns en sådan stor motsägelse mellan mitt offentliga liv i tjänsten och mitt privata familjeliv. Tjänsten hade blivit min identitet. Jag såg inte mig själv som ett Guds barn i dagligt behov av nåd, mitt i helgelsen, som fortfarande stred mot synd, fortfarande behövde Kristi kropp och var kallad till pastorstjänst. Nej, jag såg mig själv som pastor. Det är kontentan av det hela. Pastorstjänsten var mer än en kallelse och uppsättning gudagivna gåvor som blivit bejakade av Kristi kropp. Pastor definierade mig.
Annan syn från gatunivå
Tillåt mig att förklara den andliga dynamiken. På sätt som jag ännu inte kunde se eller förstå, hade min kristna tro slutat vara en relation. Ja, jag visste att Gud var min Far och jag var hans barn, men på gatunivå såg saker och ting annorlunda ut. Min tro hade blivit ett yrkesmässigt kall. Jag hade blivit mitt jobb. Min roll som pastor formade hur jag relaterade till Gud. Det formade mina relationer. Jag var upplagd för katastrof, och om det inte hade varit ilska, hade någonting annat uppenbarat min farliga situation.
Jag förvånas inte över bittra, socialt obekväma pastorer med röriga eller dysfunktionella relationer i hemmet, spända relationer med personal och lekmannaledare och hemlig, obekänd synd. Vi har blivit bekväma med att definiera oss själva på ett obibliskt sätt. Vi närmar oss Gud som icke-behövande, så vi är mindre öppna för andras tjänst och Andens överbevisning. Detta suger livet ur den andäktiga aspekten som bör finnas i vår vandring med Gud. Ljuv, innerlig tillbedjan är svårt för en person som ser sig själv som att vara ”framme”. Ingen firar Herren Jesu Kristi närvaro och nåd mer än den som omfamnat sitt desperata och dagliga behov efter den.
Jag vet att jag inte är ensam. Många andra pastorer har utvecklat andligt bedrägliga vanor. De är nöjda med ett obefintligt andaktsliv som ständigt kidnappas av förberedelser. De är bekväma med att leva utanför eller ovanför Kristi kropp. De är kvicka att tjäna men inte särskilt öppna för att bli tjänade. De har sedan länge slutat ha en korrekt självbild och tenderar därför att inte ta emot kärleksfull konfrontation väl. De tenderar även att ta med sig denna unik-kategori-identitet hem, vilket gör dem till allt annat än ödmjuka och tålmodiga med sina familjer.
Du blir som mest kärleksfull, tålmodig, vänlig och nådefull när du inser ditt desperata behov av all den sanning du kan ge till andra. Du blir som mest ödmjuk och mild när du inser att den person du tjänar är mer lik dig än olik dig. När du satt dig själv i en annan kategori som tenderar att få dig att tro att du är framme, så är det väldigt lätt att bli fördömande och otålig.
Att lägga bördor
Jag hörde en gång en pastor, utan att veta om det, artikulera denna problematik på ett bra sätt. Min bror Tedd och jag var på en stor konferens om kristet leverne och lyssnade på en välkänd pastor som talade om familjeandakten. Han berättade historier om den entusiasm, den disciplin och den hängivenhet som våra stora fäder i tron hade åt personlig- och familjeandakt. Han målade fantastiska bilder av hur deras privata- och familjeandakter såg ut. Jag tror vi alla kände att det var väldigt överbevisande och avskräckande. Jag kände bördan ligga tung på åhörarnas axlar. Jag sa till mig själv: ”Trösta oss med nåd, trösta oss med nåd”, men nåden kom aldrig.
På väg tillbaka till hotellet åkte Tedd och jag tillsammans med talaren och en annan pastor, som körde. Vår chaufförspastor kände bördan starkt och ställde en briljant fråga till talaren. ”Om en man i din församling kom till dig och sa: ’Pastor, jag vet att jag ska ha andakter med min familj, men saker och ting är så kaotiska hemma att jag knappt kan ta mig ur sängen, ge barnen mat och få iväg dem till skolan. Jag vet inte hur jag någonsin skulle lyckas ha andakter också’, vad skulle du då säga till honom?” (Det här svaret är inte påhittat eller överdrivet på något sätt.) Talaren svarade: ”Jag skulle säga till honom: ’Jag är en pastor, vilket betyder att jag bär många fler bördor för många fler människor än du gör, och om jag lyckas ha familjeandakter varje dag, bör du också kunna det.’” Det fanns ingen identifiering med mannen i hans svårighet. Det gavs ingen nåd. Med inte mycket medkänsla eller förståelse lade han på bördan ännu tyngre.
När jag hörde svaret blev jag arg, men sedan mindes jag att jag gjort precis samma sak, om och om igen. Hemma var det alldeles för lätt för mig att fälla domar medan jag var alldeles för snål med nåden. Denna unik-kategori-identitet som pastor, definierade inte bara min relation med andra, utan höll även på att förstöra min relation med Gud. Jag var blind för vad som pågick i mitt hjärta och jag var högmodig, otillgänglig, defensiv och alltför bekväm. Jag var en pastor, så jag behövde inte vad andra människor behövde.
För att vara tydlig, rent begrepps- och teologimässigt, hade jag sagt att allt detta var strunt. Pastor var min kallelse, inte min identitet. Barn till den Högste Guden var min identitet, köpt på korset. Medlem i Kristi kropp var min identitet. En man i mitten av sin helgelse var min identitet. Syndare och fortfarande i behov av räddande, förvandlande, stärkande och frälsande nåd var min identitet.
Jag insåg inte att jag letat horisontellt efter vad jag redan fått i Kristus, och detta gav en skörd av dålig frukt i mitt hjärta, tjänst och relationer. Jag hade låtit min pastorstjänst bli någonting den aldrig borde vara (min identitet), och jag såg till denna för att ge mig vad den aldrig kunde ge (inre känsla av välmående).
Paul Tripp är en pastor, författare och internationell konferenstalare. Han är ordförande för Paul Tripp Ministries och arbetar med att koppla Jesu Kristi förvandlande kraft till vardagslivet. Denna vision har lett Paul att skriva 13 böcker om det kristna livet och att resa runt världen och predika och undervisa. Pauls drivkraft ligger i att hjälpa människor att förstå hur evangeliet om Jesus Kristus talar med praktiskt hopp in i vardagslivet.
