”Du ska inte frukta nattens fasor.”
Psalm 91:5
Vilka är dessa fasor? Det må vara brandlarmet eller inbrottstjuvars oljud, inbillade spöken eller skriket från en plötslig sjukdom eller död. Vi lever i dödens och sorgens värld och därför får vi vaka på olyckor både under nattväkten och i den stekande solens skarpa sken. Men det bör inte oroa oss, för vilka fasorna än må vara, är löftet att den troende inte ska frukta. Varför skulle han? Låt oss ställa frågan lite mer personligt: Varför skulle vi? Gud vår Fader är här, och kommer finnas här genom alla de ensliga timmarna. Han är en allsmäktig Vakt, en sömnlös Väktare, en trogen Vän. Ingenting kan ske utan hans ledning, för även självaste helvetet står under hans kontroll. Mörkret är inte mörkt för honom. Han har lovat att vara en mur av eld runt sitt folk – och vem kan bryta igenom en sådan barriär? Världens barn gör rätt i att frukta, för de har en arg Gud över sig, ett skyldigt samvete inom sig och ett gapande helvete under sig; men vi som vilar i Jesus är räddade från allt detta genom hans rika barmhärtighet.
Om vi låter denna oförnuftiga rädsla kontrollera oss, vanhedrar vi vår bekännelse och får andra att tvivla på gudsfruktans verklighet. Vi bör frukta att frukta, så att vi inte bedrövar den helige Ande med vår fåniga otro. Ner med er, ni dystra förebud och grundlösa farhågor. Gud har ju inte glömt att vara nådig, eller stängt kistan till sin rika barmhärtighet. Det må vara natt i själen, men det är ingen orsak till fruktan, för kärlekens Gud ändrar sig inte. Ljusets barn må vandra i mörker, men de avvisas inte därför, nej de får nu möjligheten att bevisa sin adoption genom att förtrösta på sin himmelske Fader på ett sätt som hycklare inte kan.
”Natten må bli mörk och dyster
mörkret kan ej undgå dig;
Du är den som aldrig brister
I Din vaka över mig.”
