”Och du skall kallas ’den eftersökta’”
Jesaja 62:12
Guds överträffande stora nåd syns mycket tydligt i det faktum att vi inte bara var sökta, utan eftersökta. Människor söker efter någonting som de tappat på golvet hemma, men då är det endast fråga om ett sökande, inte ett eftersökande. Förlusten är mer förtvivlande, och sökandet är mer ihärdigt, när någonting är ”eftersökt”. Vi låg i dyn: vi var som när ett dyrbart guldsmycke faller ner i kloaken, och människor samlas ute för att noga inspektera en massa av vedervärdigt snusk, och fortsätter röra och kratta, söka genom högen, tills skatten återfinns.
Eller, för att använda en annan bild, var vi vilse i en labyrint. Vi gick hit och dit, och när barmhärtigheten kom efter oss med evangeliet, fann den oss inte vid första ankomsten, utan den behövde söka efter oss och söka upp oss; för vi var ju som förlorade får så förtvivlat vilsegångna, och hade vandrat in i ett så främmande land, att det inte tycktes möjligt att ens den gode Herden skulle kunna spåra våra virriga kringströvanden. Men ära vare den oövervinneliga nåden – vi blev uppsökta! Inget dystert dunkel kunde dölja oss, inget snusk kunde skymma oss – vi blev funna och förda hem. Ära vare den oändliga kärleken – Gud den helige Ande återställde oss!
Om man kunde skriva om livshistorierna bland Guds folk skulle dessa historier fylla oss med helig häpnad. De är mycket förunderliga, de många vägar Gud gått för att finna var och en av de som tillhör honom. Välsignat varde hans namn för att han aldrig ger upp sökandet förrän de utvalda blivit helt uppsökta. De är inte ett folk som eftersöks idag och kastas bort imorgon. Kombinerad allsmäktighet och vishet kommer aldrig att misslyckas. De ska kallas ”de eftersökta”!
Att någon skulle bli uppsökt är en makalös nåd, och att vi skulle bli uppsökta är en nåd som inte kan graderas! Vi kan inte finna någon orsak till det utom Guds suveräna kärlek, och kan endast lyfta upp vårt hjärta i förundran och prisa Herren att vi denna kväll bär namnet ”Eftersökta”.
