”En främling är jag hos dig.”
Psalm 39:13
Ja, O Herre, hos dig, men inte för dig. Din nåd har avlägsnat hela mitt naturliga främlingskap för dig; och nu vandrar jag i gemenskap med dig, genom denna syndiga värld som en pilgrim i ett främmande land. Du är en främling i din egen värld. Människor glömmer dig, vanhedrar dig, stiftar nya lagar och främmande seder, och de känner inte dig. När din dyre Son kom till sina egna, tog hans egna inte emot honom. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Aldrig har en utlänning varit en så fläckig fågel bland ett lands invånare, som din älskade Son var bland sin mors bröder.
Inte att undra på om då jag som lever livet i Jesus, skulle vara okänd och en främling här nere. Herre, jag vill inte vara en medborgare där Jesus var en främling. Hans genomborrade hand har lossat banden som en gång bundit min själ till jorden, och nu upplever jag mig själv som en främling i landet. Mitt språk tycks för dessa babylonier, bland vilka jag bor, vara ett utländskt språk, mitt sätt är egendomligt och mina handlingar underliga. En tartar är mer hemma på Cheapside än jag någonsin skulle kunna vara i syndares tillhåll.
Men här är det fina med min lott: jag är en främling hos dig. Du lider med mig och är en pilgrim med mig. O, vilken glädje att få vandra i sådant välsignat sällskap! Mitt hjärta brinner inombords när du talar till mig längs vägen, och även om jag är en gäst, är jag långt mer välsignad än de som sitter på troner, och jag känner mig mycket mer som hemma än de som bor under tak i sina hus.
För mig ej tid, ej plats finns kvar
I varje trakt ett hem jag har.
Jag nu är helt bekymmersfri
På varje strand Gud står mig bi.
Varthän vi söker sätta bo
På ingen plats får själen ro.
Men med en Gud som ljus på stigen
Finns lyckan med oss ideligen.
