Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla. – 2 Korintierbrevet 13:13
Den gudomliga Treenigheten ligger till grund för hela Nya testamentets undervisning. Den ”ende sanne Guden” har uppenbarats som Fader, Son och helig Ande och är känd i och genom Jesus Kristus, den ende Medlaren.1 Att uppenbarelsen av den treenige Guden utgör den kristna trons lärogrund är enkel att demonstrera.
För det första, som påpekats ovan, existerar den sanne Guden i tre personer av samma väsen och lika eviga, och den som tillber en annan än den treenige Guden ger därmed sin hyllning till sitt eget fantasifoster. Den som förnekar Faderns, Sonens eller Andens personlighet och absoluta gudomlighet är omöjligt en sann kristen.
För det andra, ingen frälsning är möjlig för någon syndare, utom den som den treenige Guden är Upphov till. Att uteslutande beakta Herren Jesus Kristus som vår Frälsare på bekostnad av både Faderns och Andens medverkan i frälsningen är ett allvarligt misstag. Fadern beslutade från evighet Sina utvaldas frälsning i Kristus (Ef 1:3-6). Fadern, Sonen och den helige Ande ingick ett evigt förbund med varandra, för att Sonen skulle bli kött för att friköpa syndare. Församlingens frälsning tillskrivs Fadern, som ”har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse … genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet” (2 Tim 1:9). Fadern var, alltså, vår Frälsare långt innan Kristus dog för att bli en sådan, och tacksägelsen tillhör Honom för detsamma. Lika nödvändig är Andens medverkan i att i praktiken omsätta det goda Kristus gjorde för Guds utvalda i deras hjärtan. Det är Anden som överbevisar människor om synd och skänker dem frälsande tro. Därför tillskrivs vår frälsning också Honom: ”Gud [har] från begynnelsen … utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen” (2 Tess 2:13). En noggrann läsning av Titus 3:4-6 visar de tre personerna tillsammans i denna koppling, för ”Gud vår Frälsare” är klart och tydligt Fadern: ”Han frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare” (Tit 3:5-6).
För det tredje, är Treenighetsläran en grundläggande lära eftersom det är genom de Heliga Tres olika verk som våra olika behov tillgodoses. Behöver vi inte ”Herren Jesu Kristi nåd”? Har vi inte erfarit att vårt mest akuta behov är att alltid kunna komma till Honom och hämta av den fullhet av nåd som finns ihopsamlat för oss i Honom? (Joh 1:16). Om vi vill finna ”nåd till hjälp i rätt tid”, måste vi gå till tronen som Medlaren sitter på. Och behöver vi inte också ”Guds kärlek”, det vill säga nya fattningar av den? Bjuds vi inte att förbli ”i Guds kärlek”? (Jud 21). Och behöver vi inte lika mycket ”den helige Andes gemenskap”? Vad skulle det bli av oss om Han inte, dag för dag, förnyade den inre människan? (Se 2 Kor 4:16; Ef 3:16). Vad skulle det bli av vårt böneliv om Han inte längre hjälpte oss i ”vår svaghet” och vädjade ”för de heliga så som Gud vill”? (Rom 8:26-27).
Den heliga Treenigheten: Likt Kristi jungfrufödsel och våra kroppars uppståndelse, är läran om den heliga Treenigheten ett av trons mysterier. Den första sanningen som tron erbjuds är den sanne och levande Gudens Väsen, och detta vet vi inte av någon förnuftsmässig upptäckt, utan för att Han har uppenbarat det i Sitt Ord. Nästa storslagna sanning är att den ende levande och sanne Guden har gjort Sig känd för oss under Faderns, Sonens och den helige Andes trefaldiga relation; och detta vet vi utifrån samma auktoritet som den första. Varje gång vi försöker diskutera den uppenbarelse Gud gjort av Sina tre personer bör vi göra det med böjda huvuden och vördnadsfulla hjärtan, för marken vi beträder är outsägligt helig. Ämnet är ett av transcendent invigdhet, ty det handlar om Den oändligt majestätiske och härlige. För hela vår kunskap i detta ämne är vi fullständigt inskränkta till vad Gud behagat uppenbara om Sig själv i Sina Utsagor. Vetenskap, filosofi, erfarenheter, observationer eller spekulationer kan inte öka vår kunskap inom detta upphöjda område ett enda jota.
Trehet i enhet: Den gudomliga Treenigheten är en Trehet i enhet: det vill säga, där är inte tre Gudar utan tre personer som existerar tillsammans genom att vara väsensförenade i det gudomliga väsendet, som är den ende sanne Guden. De tre personerna är jämlika och lika ärorika – den ene är inte före eller efter den andre, inte heller större eller mindre än den andre. Det är i och genom Deras uppgifter i förbundet som De uppenbaras för oss, och det är vårt privilegium, ja, vår plikt, att tro på och veta att dessa tre personer är engagerade för oss och intresserade i oss genom det eviga förbundet; men vi kan inte förstå mysteriet i Deras existens. Varje lära som inte lika mycket hedrar alla personer i Gudomen, åtskilt och förenat, är inte av något värde för själen. Som en har sagt: ”Det finns inte ett spår av kristen tro där Treenighetens sanning inte är känd, erkänd och hedrad. Inte ett spår av gudfruktighet i något adamsbarns hjärta, där Fadern, Sonen och Anden inte officiellt har sin boning. Där finns inte en klar bild av en lära om Guds nåd att hämta såvida inte teleskopet, om jag får säga så, Treenighetsläran, sätts mot trons öga och syns där”2…
I denna välsignelse åkallar aposteln Treenigheten som källan till nåd, kärlek och gemenskap. Dess unika drag får inte missas: ordningen är ovanlig och namnen används informellt. Sonen sätts framför Fadern. De gudomliga personerna omtalas inte här som Sonen, Fadern och Anden, utan som Herren Jesus Kristus, Gud och den helige Ande. Skälet till detta är att det vi har i denna text inte främst är en trosbekännelse (som i Matt 28:19), eller en doxologi (som i Jud 24-25), utan en välsignelse. En doxologi är en lovprisning; en välsignelse är ett ord av välsignelse – den ena kommer från de heligas hjärtan till Gud, den andra kommer från Gud till de heliga.
Treenighetsläran av stor vikt: Den kristna välsignelsen tyder därmed på att Treenighetsläran är en lära av stor vikt för att den vitala gudfruktigheten ska finnas och göra framsteg: att det inte endast är en fråga att spekulera över, utan en fråga som all förmedling av nåd och frid till de heliga beror på. Det är ett slående och allvarligt faktum att de som förkastar Treenighetens sanning sällan är kända för att ens säga sig ha någon andlig gemenskap med Gud, utan behandlar istället densamma som svärmeri och fanatism, vilket en genomläsning av unitariers alster tydligt visar. Välsignelsen summerar alltså de välsignelser kristna åtnjuter i evangeliets tre stora ord: nåd, kärlek, gemenskap. Dessa tre gudomliga gåvor hänförs till olika personer i Gudomen. Var och en har företräde i Sitt eget särskilda verk, även om vi inte kan spåra dess begränsningar och vi måste akta oss så att vi inte tänker oss Gud som tre Gudar istället för en. Varje tillhör alla. Nåd är av Gud och Anden såväl som av Sonen. Kärlek är av Sonen och Anden såväl som Fadern. Och vår gemenskap är med Fadern och Sonen såväl som med Anden.
Nåd – ett av Evangeliets stora ord: ”Herren Jesu Kristi nåd”. Varför särskilt tillskriva Honom nåd om den även är av Gud och Anden? För, i återlösningens upplägg, kommer all nåd till oss genom Honom. Ordet nåd är Paulus särskilda stämpel, som han använder i varje brev. Åtta avslutas med ”Herren Jesu Kristi nåd vare med er”, ibland med tillägget ”med er ande”. Nåd är ett av evangeliets framträdande ord. ”Herren Jesu Kristi nåd”. Det är Hans beteckning som Gudamänniskan, Medlaren. Här ingår och visas Hans gudomliga natur: Han är ”Herren”, ja, ”herrarnas Herre”. Hans mänskliga natur: Han är ”Jesus”. Hans uppgift: Han är ”Kristus”, den Smorde, den sedan länge utlovade Messias, Medlaren. Det är Hans gudomliga person, iklädd vår natur och gjord till Sitt folks Huvud, dennes ynnest åkallar aposteln över alla sina trossyskon. ”Hans nåd vare med er alla”. Denna kommer först i välsignelsen eftersom den är vårt allra första behov. ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9). Där, handlar det om Hans oändliga förnedring i att underkasta sig ett så gement tillstånd för allas vår skull.
När Han blev kött, sågs Faderns enfödde av de Sina som ”full av nåd och sanning”, och som aposteln tillade: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd” (Joh 1:14, 16). Här går nåden ifrån att betyda ett gudomligt karaktärsdrag till en aktiv energi i de återlöstas själar. Inför nådens tron kan vi ”finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebr 4:16). Man blir ”styrkt i sitt hjärta genom nåd” (Hebr 13:9), och genom den nåden kan vi nu ”tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan” (Hebr 12:28). Det är i ”den nåd som finns hos Kristus Jesus” (2 Tim 2:1) som vi hämtar kraft och Han försäkrar oss om dess förmåga att stötta oss under alla lidanden och förföljelser genom löftet ”Min nåd är nog för dig” (2 Kor 12:9). Därför uppmanas vi: ”Väx … i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus” (2 Petr 3:18). Alla dessa passager talar om den gudomliga kraften i själen som nådens verkan i samband med Herren Jesus Kristus som källa.
Guds kärlek: ”Och Guds kärlek”. Det finns två skäl till att detta kommer härnäst: det är nämligen ordningen både i återlösningens upplägg och den kristnes erfarenhet. Först var det Kristi medlande nåd eller verk som anskaffade Guds kärlek för Hans folk, som vände bort Hans vrede ifrån dem och försonade Honom med dem. Därmed omtalas den inte som ”Faderns kärlek”, som aldrig ändrades eller förminskades till Hans folk, utan som Guds kärlek eller goda vilja, sedd som deras Härskare och Domare.
För det andra är det genom Herren Jesu Kristi nåd i att frälsa oss som vi förs till kunskapen om och åtnjutandet av Guds kärlek. Faderns kärlek är i sanning källan och ursprungsorsaken till återlösningen, men det är inte Guds särskilda kärlek som här avses. Kristi död var nödvändig för att gottgöra för våra synder och föra oss till Gud och in till att få del av Hans kärlek. Det var på villkor av det försonande blodet som Guds kärlek visades för oss i att våra synder blev efterskänkta och våra personer blev rättfärdiggjorda.
Den helige Andes gemenskap: ”Och den helige Andes gemenskap”. Såsom planen med Kristi verk, gentemot Gud, var att blidka Hans juridiska vrede och anskaffa Hans kärlek och favör åt oss, så är också planen, gentemot de heliga, anskaffandet av den helige Andes gåva. Det grekiska ordet kan återges antingen med ”gemenskap” eller ”förmedling”. Genom den helige Andes förmedling blir vi födda på nytt, får vi tron och helgelse arbetas fram i oss. Liv, ljus, kärlek och frihet är de särskilda förmåner Han skänker oss. Om inte Anden förmedlades till oss hade vi aldrig, personligen och erfarenhetsmässigt, kunnat träda in till att åtnjuta de förmåner som finns i Kristi medling. ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe … Så skulle välsignelsen som Abraham fått komma till hedningarna i Jesus Kristus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden” (Gal 3:13-14). Så var förmedlandet av den helige Ande till Hans folk ett av huvudmålen med Kristi död. Men grekiskan betecknar också den helige Andes gemenskap, ett ord som betyder ”partnerskap, kamratskap”. Han delar de gudomliga tingen med oss. Nåd leder till kärlek och kärlek till gemenskap. Så kan vi åter se att ordningen här följer den kristnes erfarenhet. Endast när nåden medvetet tas emot och Guds kärlek förverkligas i själen kan där finnas någon förstådd och verklig gemenskap, genom Kristus till Gud Fadern och genom båda till Hjälparens bestående närvaro. Uttrycket ”den helige Andes gemenskap” visar att Han är en person, för det är meningslöst att tala om en gemenskap med en opersonlig princip eller inflytande. Förenad som Han är i denna vers med ”Herren Jesus Kristus och Gud”, bevisas Han vara en gudomlig person. Vidare betecknar det att Han är föremål för umgänge och samtal, och därför måste vi vara på vår vakt för att bedröva Honom (Ef 4:30). Att var och en av de Tre eviga nämns åtskilt lär oss att De ska få lika mycket heder, ära och pris från oss.
Vad betecknas med ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla”? Det kan inte betyda mindre än en medvetenhet om Guds närvaro. Aposteln bad inte om nådens, kärlekens och gemenskapens gåvor utanför de enda personer som de kan bli funna i. Han begärde att den treenige Gudens närvaro skulle bli en verklighet i Hans folks själar. Nya testamentet lär att de gudomliga Tre är lika mycket närvarande i den troendes hjärta. Om Anden, har Kristus sagt: ”han förblir hos er och ska vara i er”, och om Sig själv och Fadern har Han sagt: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:17, 23). Den kristne är bebodd av den treenige Guden: Herren Jesus bor i honom som källan till all nåd, Gud Fadern bor i honom som all kärleks ursprung och den helige Ande har gemenskap med honom och ger honom kraft till all andlig tjänst.
Från Studies in the Scriptures, tillgängliga från Chapel Library.
1. Medlare – en mellanhand. ”Det behagade Gud, enligt Hans eviga syfte, att utvälja och utse Herren Jesus, Hans enfödde Son, i enlighet med det förbund som slöts mellan dem båda, att vara medlaren mellan Gud och människa; profeten, prästen, och kungen; huvudet och frälsaren för församlingen, arvtagare till allting, och världens domare; till vilken Han från hela evigheten gav ett folk att bli Hans avkomma och att av Honom, i tiden, bli återlösta, kallade, rättfärdigade, helgade och förhärligade” (1689 års baptistbekännelse 8.1, finns tillgänglig på Evangeliecentrerat).
2. Joseph Irons, The Incarnation, predikan hållen i Grove Chapel, Camberwell, morgonen till Herrens dag, 1 december 1850.
A. W. Pink (1886-1952): Pastor, kringresande bibellärare, författare; född i Nottingham, England.