För tjugofem år sedan konverterade jag till kristendomen. Detta är min berättelse om hur jag ”irrade in i tron”.

Jag föddes i Minnesota, i en typisk arbetarklassfamilj – precis som i alla filmer som driver med Minnesota. Församlingen jag växte upp i var en sammanslagning av flera liberala kyrkor. Eftersom min hemstad Keewatin inte hade plats för två protestantiska församlingar, hade de gått ihop. Sångerna de sjöng var för mig outtydliga hymner och de reciterade samma obegripliga trosbekännelser. De rökte billiga cigaretter och drack svagt kaffe efter gudstjänsten. Ingen av kyrkorna verkade bry sig särskilt mycket om Bibeln, teologi eller liturgi, så de slogs samman och bildade Congregation of the Good Shepherd.

Mina föräldrar var kristna till namnet och pressade inte oss barn att anpassas till några stela mönster. Ibland gick jag i kyrkan, ofta till söndagsskolan och ägnade mig för det mesta åt så mycket öppen omoral jag kunde komma undan med och samtidigt döma mina grannar.

Innan jag blivit tonåring förkastade jag Jesus Kristus uttryckligen. Jag hade tittat mycket på Garner Ted Armstrong’s The World Tomorrow (propaganda från sekten Worldwide Church of God) och dragit slutsatsen att Treenighetsläran var falsk och att Jesus inte var Gud. Jag hade även några judiska vänner som var ateister, som försökte övertyga mig om att Gud inte fanns. Jag köpte aldrig det. Jag behövde tro på någon sorts Gud för att kunna förklara hur allting finns till. Men jag höll honom på avstånd. Tanken på Gud var irrelevant för mig – lika irrelevant som svarta hål eller takyonpartiklar. Ändå hade jag dragit vissa ”teologiska slutsatser”: Jesus var för mig bara en morallärare och den kristna religionen kunde omöjligt vara sann eftersom den fokuserade alltför mycket på denne man.

Dianetik och Dent

Då jag saknade någon klar övertygelse, tog jag till mig alla möjliga, tokiga new age-filosofier. Jag gjorde uppror mot min familj och blev inblandad i osunda relationer. Jag tar på mig allt ansvar. Gud välsigne mina föräldrar och vänner som försökte få mig ur det. Och välsigne de stackars vilsna psykologerna och kuratorerna som försökte tala (eller droga) mig ur det. Det fungerade helt enkelt inte för mig, för roten till mitt problem var inte socialt, medicinskt, psykologiskt eller känslomässigt. Det var andligt. Jag var en smutsig, rutten, självisk och eftergiven syndare. Jag visste det, och Gud visste det. Men ingen annan verkade veta det.

När jag var 16 hade mitt självdestruktiva beteende redan hunnit bli ett mönster som skulle kunna ge mig och andra sår för livet om jag fortsatte längre i det. Så, efter att ha sett flertalet ganska coola reklamsnuttar för dianetik på tv, bestämde jag mig för att testa. Jag köpte L. Ron Hubbards Dianetik: Hur tanken påverkar kroppen och läste den över en helg. Sedan läste jag den igen. Sedan skrev jag anteckningar. Sedan lånade jag L. Ron Hubbards kasettband om dianetik från biblioteket, vilket ledde mig att börja hålla privata auditeringar med vänner. Strax därefter skaffade jag mer scientologiresurser och kontaktade Scientologikyrkan i Kalifornien.

Visdom från en ”galen fundamentalist”

Tredje året i high school kom Brian Dent in i mitt liv. Han var både engelsklärare och baptistpastor. Han såg mig en dag då jag studerade dianetik och sa: ”Nämen, L. Ron Hubbard!”

Jag sneglade mot honom lite irriterat och sa: ”Japp.”

”Han har just nu långsemester på en varm plats.”

”Nej, nej”, insisterade jag. ”L. Ron Hubbard dog för ett par år sedan.”

Dent flinade. ”Det var det jag menade.”

”Du menar att du tror att han är i helvetet?”

”Absolut.”

”Kom igen!” Sa jag. Jag ansåg att bara onda människor som Hitler, Stalin och Jack Uppskäraren kom till helvetet. Alla som var religiösa skulle förstås hamna i himlen.

Brian fortsatte: ”Någon gång ska jag berätta den andra sidan av det.”

Andra sidan? Jag försökte argumentera emot honom, men han avrådde mig från att ge mig in i en teologisk debatt i en kommunal skola. Men innan han fortsatte, stirrade han in i mina ögon, pekade med fingret mot mig och sa någonting jag aldrig kommer att glömma: ”En vacker dag kommer L. Ron Hubbard att göra dig besviken. Ring mig när det händer.”

Jag viftade bort Brian Dent som den galne fundamentalist som alla sa att han var.

Konvent och konvertering

Den påsken deltog min vän Jim Moore och jag i ett Star Trek/Dr. Who-konvent i Minneapolis. Jag tänkte även ta tillfället i akt att besöka Scientologikyrkan i Minneapolis-Saint Paul och vara med på en officiell auditering. Men hela den här tiden hade Gud andra planer för mig. Medan jag irrande runt på konventets försäljningsområde fångade en boktitel min blick. Namnet ”L. RON HUBBARD” hoppade fram med stora gula bokstäver. Jag antog att det var en scientologibok jag ännu inte hade och frågade honom som sålde de begagnade böckerna om jag fick titta i den.

Han räckte den till mig och sa: ”Det är första utgåvan. Den kan vara den sista. Den är mitt i en pågående rättstvist.” Boktiteln gav mig en obehaglig känsla: L. Ron Hubbard: Messiah or Madman? ”Messias eller galning?” Denna första utgåva gjordes av Bent Corydon (en före detta scientolog) och L. Ron Hubbard Jr. (Hubbards son, hans namn som medförfattare ströks från senare utgåvor). Jag betalade en okristlig summa pengar för boken och läste igenom den samma helg. Författarna påstod att L. Ron Hubbard levde ett dubbelliv som, om det var sant, helt skulle kasta tvivel över Hubbard och religionen han grundat. Boken svarade med all tydlighet på frågan i titeln med alternativ ”b”: galning. Först kände jag mig som en sexåring som upptäckt att tomten inte finns. Jag var helt förkrossad och skämdes. Så jag tänkte: ”Okej, det här kanske bara är propaganda från några bittra före detta scientologer.” Men mina egna tankar svarade: ”Om bara 10 procent av denna bok stämmer, ligger du riktigt illa till.”

Så kom jag ihåg Brian Dents ord: ”En vacker dag kommer L. Ron Hubbard att göra dig besviken. Ring mig när det händer.”

Sanningens ögonblick

Så snart jag var tillbaka från konventet ringde jag hem till Dent. Jag berättade vad som hade hänt och att jag ville prata om den ”andra sidan” av scientologin.

Han bjöd mig hem till sitt och delade evangeliet om Jesus Kristus med mig. Då fördes jag i tankarna till ett liknande ögonblick när jag var barn. En vänlig kvinna som hette Bonnie Olson hade hållit en Good News Club i området och delat samma evangelium med mig. Och jag hade hört samma budskap från en av de mer konservativa lutherska pastorerna i Congregation of the Good Shepherd. Av någon anledning blev jag påmind om att samma evangelium hade kommit från flera olika människor med olika kyrkobakgrund, vid olika tillfällen i mitt liv. I detta ögonblick föll allt på plats. Jag förtröstade på Herren Jesus Kristus som gudamänniskan som dött för min synd och uppstått från de döda. I sin suveränitet hade Gud kallat mig genom sin helige Ande in i sin Sons rike. Men från mitt perspektiv då, hade jag bara irrat in i tron.

Tillväxt och tjänst

Mina vänner och min familj var övertygade om att jag bara halkat in på en ny fluga som snart skulle vara över. Men när jag döptes med ett antal vänner som jag fört till Herren, blev min omvändelse till Kristus beseglad. Ett par av vännerna var samma personer som några år tidigare försökt övertyga mig om att Gud inte fanns.

Tillsammans gick vi med i Old Scenic Community Church of Little Fork, Minnesota, där Brian Dent var pastor på deltid. När jag började första året på universitetet, kände jag mig kallad till något sorts tjänande. Jag ville överlåta mitt liv åt kristen tjänst på heltid, så jag förflyttade mig till ett bibelcollege, där jag studerade Skrifterna. Där mötte jag min fru, Stephanie, och gifte mig med henne. Längre fram började jag studera vid Dallas Theological Seminary.

Även om min tro fått luttras över de senaste 25 åren, har den aldrig avtagit. Ja, jag har haft tvivel, besvikelser och stundtals avvikelser från den raka vägen. Men Kristus har hållit sitt löfte om att aldrig överge mig. Och oavsett hur eller vart jag irrat mig iväg, har han alltid återfört mig till tro, mod och en helig vandring genom Anden som bor i mig.