Under det första århundradet, då kristendomen fortfarande låg i sin linda, gavs den inte så mycket uppmärksamhet av den grekisk-romerska världen. För det mesta sågs den tidiga kristna rörelsen fortfarande som en underavdelning till judendomen.
Men under det andra århundradet, allteftersom kristendomen framkom med en distinkt religiös identitet började den hedniska omvärlden att ta notis. Och den gillade inte vad den såg. Kristna sågs som underliga och vidskepliga – en egendomlig religiös rörelse som underminerade normerna för ett anständigt samhälle. Kristna var, kort och gott, annorlunda.
Vad var då så annorlunda med kristna, jämfört med den omgivande grekisk-romerska kulturen? Ett särdrag var att kristna inte ville hylla de andra ”gudarna” (se min tidigare artikel i detta ämne). Detta var ständigt irriterande för de styrande ämbetsmännen, som helst ville se de hedniska templen fyllda med lojala tillbedjare (templen tjänade en hel del pengar från de offergåvor man samlade in).
Men det fanns ett andra särdrag som skilde kristna från den hedniska kulturen: deras sexualetik. Det var ju inte ovanligt för romerska medborgare att ha flera sexpartners, homosexuella sammankomster och affärer med tempelprostituerade, men de kristna stack ut just därför att de vägrade delta i dessa aktiviteter.
Exempelvis har vi Tertullianus som lade mycket möda på att försvara kristendomens legitimitet genom att påpeka att kristna är generösa och delar sina resurser med alla som är i nöd. Men sedan sa han: ”Vi är ett sinne och en själ, och vi tvekar inte att dela våra jordiska ägodelar med varandra. Allt har vi gemensamt förutom våra fruar” (Apol. 39). Varför sa han så? Jo, för i den grekisk-romerska världen delade människor ibland sin äkta hälft med andra.
I Diognetosbrevet från 100-talet förklarar författaren särskilt att kristna är helt normala i fråga om vad de har på sig, äter och hur de deltar i samhället. Men, säger han sedan, ”[kristna] delar med sig av sin mat, men inte sina sexpartners” (Diogn. 5.7). Åter igen, detta drag gjorde kristna annorlunda.
Vi ser denna distinktion hänvisas till igen i Aristides’ apologi från 100-talet. Aristides försvarade den kristna trons legitimitet inför kejsar Hadrianus genom att påpeka hur kristna ”inte begår äktenskapsbrott eller otukt” och ”deras män avhåller sig från varje olovlig förbindelse”.
Ett sista exempel kommer från 100-talsapologin av Minucius Felix. I sitt försvarstal till Octavius jämförde han hednavärldens sexualetik med de kristnas:
Bland perserna tillåts en promiskuös förbindelse mellan söner och mödrar. Äktenskap med systrar är giltiga bland egyptierna och i Aten. Era skildringar och tragedier, som ni både läser och lyssnar till med glädje, frossar i incest: och så tillber ni också incestuösa gudar, som har samlag med mödrar, med döttrar, med systrar. Av förklarliga skäl upptäcker man därför ofta incestfall ibland er, och tillåter dem att fortgå. Det kan även vara så att ni, eländiga människor, rusar rakt in i det som är olovligt, utan att själva veta om det. Ni sprider ju så promiskuöst ut era lustar, får barn överallt och ofta utsätter ni även de som är födda i era egna hem för andra. Oundvikligen råkar väl även ni hamna hos era egna barn, och irra in er hos er egen avkomma. Så fortsätter ni incesthistorien, utan att själva vara medvetna om att ni begår detta brott. Men vi bibehåller vår kyskhet, inte till det yttre, utan i våra hjärtan, då vi håller oss till ett enda äktenskaps band; med önskan att föröka oss har vi umgänge antingen med en enda fru, eller ingen alls.
Detta stickprov av texter från 100-talet visar att kristna stack ut i den omgivande kulturen främst bl. a. genom sina särpräglande sexuella vanor. Det här betyder givetvis inte att kristna var perfekta här. Tveklöst begick många kristna sexuell synd. Men kristendomen som helhet var fortfarande överlåten åt att sträva mot den sexualetik som läggs fram i Skriften – och världen tog notis.
Onekligen har denna historia stor betydelse för kristna i den moderna tiden. Vi påminns än en gång att det vi upplever idag inte är någonting nytt – kristna har stridit mot en sexfixerad kultur så tidigt som det första och andra århundradet. Men det är också en påminnelse om varför kristna inte får följa med vår världs ständigt växlande sexuella normer. Detta skulle ju inte bara bryta mot Skriftens tydliga undervisning, utan också beröva oss en av våra största möjligheter. Eftersom äktenskapet reflekterar Kristi kärlek till församlingen, är en överlåtelse i äktenskapet ett sätt att förkunna denna kärlek.
I slutändan triumferade kristendomen i sitt tidiga grekisk-romerska sammanhang, inte för att den var likadan som den hedniska omvärlden, utan för att den var annorlunda.
Michael J. Kruger är föreståndare för Reformed Theological Seminarys campus i Charlotte, North Carolina, där han även tjänar som professor i Nya testamentet. Han har skrivit boken Canon Revisited: Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books (Crossway, 2012). Han bloggar regelbundet på Canon Fodder.