Av Aaron Menikoff

För fem och ett halvt år sedan höll jag min första predikan som pastor i Mount Vernon Baptist Church. Musikledaren tog tag i mig innan mötet. Han ville veta hur jag skulle göra med frälsningsinbjudan.

Jag blev lite konfunderad. Före denna söndagsmorgon hade jag besökt församlingen tre gånger utan att ha hört någon frälsningsinbjudan. Jag hade antagit att de bestämt sig för länge sedan att sluta med denna praxis. Jag hade fel.

Det visade sig att min församling haft en lång tradition där de brukat avsluta mötena med en vädjan att gå nedför mittgången för att bli medlem i församlingen, överlämna sitt liv igen till Herren, eller bekänna sin tro offentligt. De tre söndagarna jag hade besökt var undantag som bekräftade regeln! Faktum är att många av medlemmarna hade börjat se frälsningsinbjudan som det främsta sättet församlingen hade för att nå de förlorade. De såg frälsningsinbjudan som synonymt med evangelisation.

VARFÖR INTE HA FRÄLSNINGSINBJUDAN?

Jag tror säkert att många som har frälsningsinbjudningar har goda avsikter. Tidigt på 90-talet besökte jag en församling där pastorn avslutade mötet genom att be alla i samlingen att blunda och böja sina huvuden. Sedan bad han alla som ville ta emot Kristus att räcka upp sin hand och titta mot predikstolen. Under ca 30 sekunder tittade pastorn runt i salen, noterade de uppräckta händerna, och sade med avslappnad, lugnande röst: “Ja, broder, jag ser dig. Bra, syster, amen,” osv. Jag tror att den här pastorn ville det bästa för dessa sökare.

Men jag är ändå övertygad om att frälsningsinbjudan gör mer skada än nytta. Att ge folk omedelbar frälsningsvisshet—utan att ta tid att pröva trovärdigheten i deras bekännelse—verkar i bästa fall vara ovist, men i värsta fall skandalöst. Det är ovist eftersom pastorn inte kan ha tillräcklig kunskap för att bekräfta att personen är kristen. Det är skandalöst eftersom det ersätter den svåra och trånga port som vår Frälsare ritat upp (Mark 8:34; Matt 7:14) med en lätt och bred port som vi har skapat själva. Med sina goda avsikter har de som använder sig av frälsningsinbjudan gett många ofrälsta människor den falska övertygelsen att de verkligen känner Jesus. [1]

Men detta är inte allt. Frälsningsinbjudan har en tendens att sätta församlingens fokus på fel saker. Efter att Ordet är predikat, bör såväl medlemmar som besökare rannsaka sina hjärtan. Alla bör vara allvarligt uppmärksamma på hur budskapet kallar honom eller henne att gensvara. Men frälsningsinbjudan tenderar, ironiskt nog, att ge motsatt resultat. Istället för självrannsakan leder det till publikrannsakan. Folk tittar sig omkring och undrar vem som kommer att gå fram. Och om ingen rör sig, undrar man om pastorn misslyckades. Eller än värre: har Gud tagit ledigt idag?

Dessa är bara ett par skäl till att jag tycker att det är ovist att använda frälsningsinbjudan som evangelisation.

HUR MAN EVANGELISERAR UTAN FRÄLSNINGSINBJUDAN

Hur bör en pastor som slopar frälsningsinbjudan se på evangelisationen i en allmän gudstjänst? Annorlunda uttryckt, hur ska det se ut om församlingsgudstjänsten ska kännetecknas av evangelisationsiver? Här kommer sju svar som jag själv eftersträvar i de möten jag leder:

1. Var innerlig

Var innerlig. Även om ingenting är viktigare för predikanten än att vara trogen evangeliets sanning, måste innerlighet komma tätt efter. Gud använder män vars hjärtan är gripna av syndens tragedi och frälsningens verklighet. Det är inte förrän läran om Guds underbara nåd har satt sig i märgen på predikanten som den kommer att ljunga från hans läppar.

2. Var tydlig med evangeliet.

Var tydlig med evangeliet. Alla bibelställen är en evangelietext. Guds namn nämns inte någonstans i hela Esters bok men ändå är han verksam på varje blad. En pastor som vill se syndare bli frälsta kommer troget att lära ut Bibeln och visa sin församling hur Kristi person och verk är poängen med varje text.

3. Kalla folk att omvända sig och tro.

Kalla människor att omvända sig och tro. Det finns utrymme i varje predikan för att pastorn ska kunna bjuda syndare att finna hopp i Kristus. Så ofta hör jag predikningar som slutar med en kallelse till förvaltarskap, en kallelse till att ta risker, en kallelse till trohet – men inte en enda gång en kallelse till Kristus. Predikanten bör noggrant och passionerat uppmana sina åhörare till att omvända sig och tro på den goda nyheten, att göra sina liv lydiga under Kristus, Konungen.

4. Ge utrymme åt uppföljande samtal.

Ge utrymme åt uppföljande samtal. När jag predikar evangeliet under mina predikningar vill jag att icke-troende ska förstå att jag jättegärna vill tala mer om tron jag just delat med mig av. Därför gör jag mig själv tillgänglig efter mötet för att kunna prata om evangeliet och dess följder.

Andra pastorer som jag talat med bjuder sökare till ett särskilt rum efter mötet för bön eller samtal. Spurgeon ägnade varje torsdagseftermiddag åt att ge vägledning åt sökare och nya troende.[2] Hur du än vill göra: ge folk tillfälle att tala mer personligt om vad du just predikat om.

5. Erbjud evangelistiska kurser.

Erbjud evangelistiska kurser. Jag brukar ofta se till att bjuda in sökare till en kort, rak kurs som förklarar grunderna i den kristna tron. Kursen jag använder är Christianity Explained, en sex veckor lång kurs genom Markusevangeliet som ges ut av the Good Book Company. Jag har funnit att detta är en ovärderlig introduktion till evangeliet. Faktum är att själva ledarträningen till denna kurs har blivit en huvudkurs i min församling.

6. Gör en stor affär av dopet.

Gör en stor affär av dopet. Dopet är ju förstås redan en stor affär. Vi bör inse att varje dop är en möjlighet att visa församlingen att Gud verkar och håller på att bygga sin församling.

Vi i Mount Vernon ber varje dopkandidat att dela sitt vittnesbörd för församlingen. Jag har aldrig krävt detta men ingen har ännu tackat nej. Dessa nya kristna är ivriga att få vittna om Guds nåd och sökare leds till att ifrågasätta sitt eget gensvar till evangeliet.

7. Be.

Till sist: Be. I den pastorala bönen och även den avslutande bönen ber jag alltid att sökarna skulle omvända sig och tro evangeliet. Jag ber att de skulle göra sina liv lydiga under Kristus, och inte låta sig hindras av något som de tycker ligger i vägen. Jag ber att Gud skulle göra sig känd genom att dra syndare till sig själv just denna dag.

Som du nog kan förstå, har jag inte någon “frälsningsinbjudan” i den församling jag tjänar. Men jag vädjar varje söndag till syndare att komma till Kristus. Låt oss längta efter att se de heliga i våra församlingar bli uppmuntrade av evangeliet, och sökarna bli övertygade om sitt behov av att omvända sig och tro på Guds goda nyhet.

 
 
 
 
 
[1] För en mer detaljerad genomgång av farorna med frälsningsinbjudan, läs Erroll Hulse, The Great Invitation: Examining the Use of the Altar Call in Evangelism (Audoban Press, 2006) och D. Martyn Lloyd-Jones, Preaching & Preachers (Zondervan, 2011), kap. 14.

[2] Arnold Dallimore, Spurgeon: A New Biography Banner of Truth, 1985), 80.

Copyright 2013 9Marks. Used by permission.

Website: www.9Marks.org