”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig.”
Jeremia 31:3
Lagens dundranden och domens fasor, båda används för att föra oss till Kristus; men den slutliga segern träder i kraft genom evig kärlek och nåd. Den förlorade sonen drog hem till sin far för att han kände sin nöd; men hans far såg honom på långt avstånd och sprang för att möta honom. Därför tog han sina sista steg in i sin fars hus med kyssen fortfarande varm på kinden och ljudet av rösten som sa “Välkommen” fortfarande ringande i öronen.
Lag och skräck kan skapa missmod,
Om de för sig själva står.
En friköpt uti Kristi blod;
Se, han åter modet får.
En kväll kom mästaren till dörren och knackade med lagens hjärnhand; dörren skakade och skångrade i sina gångjärn; men människan staplade alla möbler han hade mot dörren, och sa: ”Jag vill inte låta honom komma in”. Mästaren gick iväg, och inom kort kom han tillbaka och knackade igen, men den här gången lätt och försiktigt, med sin egen mjuka hand, som hade blivit genomborrad av en spik. Den här gången skångrade det inte i dörren – men konstigt nog öppnades den, och där låg nu den tidigare motsträvige värden på sina bara knän, jublande över att få ta emot denne gäst. ”Kom in, kom in; du har knackat på ett sådant sätt att mitt hjärta har börjat att bulta för dig. Hur kan jag låta din genomborrade hand lämna en blodfläck på min dörr, och låta dig gå iväg utan någon stans att bo, ditt huvud fullt av dagg och dina lockar med kvällens droppar? Jag ger mig, jag ger mig, din kärlek har vunnit min själ.”
Så segrar alltid kärleken till sist. Vad Mose inte kunde göra med stentavlorna, det gör Kristus med sin genomborrade hand. Det är läran om verksam kallelse. Förstår jag den verligen? Känner jag den personligen? Kan jag säga ”Han drog mig, och jag följde med, glad att bekänna att rösten är Guds”? Om så är fallet, må han fortsätta dra mig, tills jag slutligen sitter vid Lammets bröllopsmåltid.
