En vanlig invändning mot att tro på Gud brukar låta såhär: Om Gud verkligen finns, varför bryr han sig inte om all ondska och lidande i världen? Varför gör han ingenting åt alla krig, svält och övergrepp på barn? Som kristen kan du känna dig lamslagen inför att bemöta sådana angrepp.

Men jag tror att aposteln Paulus hade svarat såhär: Gud har gjort något. Han uppväckte Jesus från de döda (Apg 17:31).

Omöjligt arbete

Uppståndelsen förändrar allting. Jesus Kristus krossade syndens och dödens mörker när han steg upp ur graven. Uppståndelsen är inte ett tillägg till vårt evangelium – den är dess puls och livsnerv. Vi planterar församlingar för att tillkännage detta budskap till en mörk värld.

När Paulus förklarar evangeliet för församlingen i Korinth påminner han dem om att Kristus ”uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:4). Jesus befaller oss att fylla världen med församlingar för att han har lämnat sin grav. Vi utför det svåra arbetet med att plantera församlingar för att Gud har gjort det omöjliga arbetet i att uppväcka en man från de döda.

Utan uppståndelsen finns det inga goda nyheter. Om Kristus fortfarande är död har vi ingenting att predika eller hoppas på (1 Kor 15:14-19). Om Kristus fortfarande är död är vår tro lönlös, vår synd upptar allt och döden är slutet. Ja, vår skuld finns i så fall kvar och vi kommer med säkerhet att bli dömda. Om Kristus fortfarande är död har vi ingen anledning att plantera församlingar. Arbetet med församlingsplantering skulle vara omöjligt – och poänglöst – utan den tomma graven.

Segerrikt budskap

Men graven är tom. Hoppet lever och han står på fötter som genomborrats av spikar. Vad vi tillkännager för världen är alltså att det bara finns en sak som lämnats i graven: döden själv. Döden dog när Jesus uppstod. Som Klemens av Alexandria (150–215 e.Kr.) skrev om Kristi uppståndelse: ”Kristus har förvandlat alla våra solnedgångar till gryningar.”

För människorna i Romarriket på det första århundradet innebar kungörelsen av ”goda nyheter” att tillskriva kejsaren makt och myndighet. Men när kristna kungör de goda nyheterna – till våra grannar så väl som i världen – tillkännager vi att den ultimate Kejsaren har visat en oöverträffad makt genom att lämna sin egen grav tom.

Inte undra på att de första kristna var stolta över uppståndelsen och firade Jesu seger i dramatiska ordalag. En av de äldsta nedskrivna predikningarna utanför Nya testamentet kommer från Melito av Sardes (ca 175 e.Kr.). Melito beskrev den uppståndne Kristus som en krigare som tillkännager sin seger:

[Jesus] uppstod från de döda och steg upp till himlens höjder. När Herren hade klätt sig med mänsklighet, lidit för den lidandes skull, bundits för fångens skull, dömts för den fördömdes skull och begravts för den begravdes skull, uppstod han från de döda och ropade med hög röst: ”Vem kan strida mot mig? Låt honom stå mig emot. Jag frikänner den fördömde mannen; jag gav den döde mannen liv; jag uppväckte den som blivit lagd i graven. Vem är min motståndare? Jag”, säger han, ”är Kristus. Jag är den som har gjort döden om intet och triumferat över fienden, jag har trampat Hades under mina fötter, bundit den starke och fört bort människan till himlens höjder, jag”, säger han, ”är Kristus”.

Uppståndelsens hopp

Vi planterar församlingar för att vi har en Frälsare som ingen kan strida mot. Han frikänner de fördömda, ger liv åt de döda och härskar från ovan. Det vore dåraktigt att sprida ett budskap som hävdar att en död man kan befria andra döda män. Men mannen i kristendomens kärna är inte död.

Kristi uppståndelse är mer än ett lyckligt slut på påskberättelsen. I en värld märkt av synd, lidande och död är den hoppet, löftet och garantin om en ny början.

Vi nalkas påsken med stor förväntan. Vi jublar i de goda nyheterna och firar tillkännagivandet att Kristus är den överlägsne härskaren över alla. Så tillkännage de goda nyheterna om den uppståndne Kristus denna helg – men också under hela året.

Din församling existerar, trots allt, för att graven är tom.