”Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad.”
Matteus 26:39
Det finns flera lärdomar vi kan dra av vår Frälsares bön i den tid av prövning han här genomgick. Det var en ensam bön. Han drog sig undan, till och med från sina tre mest favoriserade lärjungar. Troende: Var mycket i enskild bön, särskilt i tider av prövning. Bön med familjen, bön med andra eller bön med församlingen räcker inte. De är väldigt viktiga, men den bäst malda kryddan är den som får ryka i ditt rökelsekar under dina enskilda andakter, när ingen annan än Gud hör dig.
Det var ödmjuk bön. Lukas säger att han föll på knä, men en annan evangelist säger att han ”föll ned på sitt ansikte”. Vad måste då inte din plats bli, en ödmjuk tjänare till den store Mästaren? Hur mycket stoft och aska borde inte täcka ditt huvud? Ödmjukhet ger oss bra fotfäste i bönen. Det finns inget hopp om att bli bönhörda av Gud om vi inte ödmjukar oss så att han upphöjer oss när det är dags.
Det var en sonlig bön. ”Abba, Fader.” Du kommer finna det vara ett starkt fäste på prövningens dag, att åberopa din adoption. Som undersåte har du förverkat dina rättigheter genom ditt förräderi; men ingenting kan förverka ett barns rätt till sin faders beskydd. Dra dig inte för att säga: ”Min Fader, hör mitt rop!”
Notera att det var en uthållig bön. Han bad tre gånger. Sluta inte förrän du blir bönhörd. Var som den påträngande änkan, som ständigt kom och till slut fick det hon inte kunde vinna med sin första bön. Fortsätt i bönen, och vaka i den med tacksägelse.
Till sist, var det en bön av överlåtelse. ”Men inte som jag vill utan som du vill.” Ge upp, så ger Gud upp. Låt det ske som Gud vill, så bestämmer Gud det som är bäst. Nöj dig med att lämna din bön i hans händer, som vet när han ska ge, hur han ska ge; och vad han ska ge och hålla undan.
Så när du vädjar – ihärdigt, enträget, men med ödmjukhet och överlåtelse, ska du med all säkerhet bli bönhörd.
