Jag heter Anita Kupfermann och vill gärna berätta hur det var när jag studerade teologi. Jag hoppas att denna lilla berättelse om mina upplevelser kan tjäna som varning och uppmuntran för er. Jag vill varna er för hur den s.k. historisk-kritiska metoden vållade svåra skador på min relation med Gud, och därmed på hela mitt liv. Men i lika hög grad hoppas jag få bli till uppmuntran för er! Jag kan med stor glädje och tacksamhet vittna om att Herren Jesus Kristus, under min tid på universitetet, helade min otro och kallade mig till att följa Honom.

Jag hoppas och ber att Gud ska bli ärad genom dessa ord, och att du som läsare kommer att bli uppmuntrad till att helt förtrösta på Guds Ord.

Min tid på bibelskolan och den historisk-kritiska metoden

Jag fick möta den kristna tron genom mina föräldrar redan vid tidig ålder. Jag gick regelbundet i söndagsskola och blev döpt när jag var 14 år. Tio år senare, när jag arbetade som pedagog, kände jag en stark längtan att få göra någonting annat med min tid, men som var lika meningsfullt. Jag ville underordna mig Guds Ord och reflektera över min vandring med Gud.

Jag insåg att jag inte hade någon bibelkunskap, fastän jag hade blivit döpt. Jag kunde inte säga att jag hade en levande relation med Gud. Jag längtade efter att få lära känna Gud mer, att förstå mer av vad det innebär att vara kristen. Så jag beslöt mig för att gå en tiomånaders bibelskola. Min förhoppning var att dessa tio månader skulle ge mig vad som saknades i min tro.

Redan från början av min tid på bibelskolan fick jag möta bibelkritiken i form av den “historisk-kritiska metoden” (HKM). HKM är den filosofi man idag har när man ska förstå och förklara bibelpassager på tyska universitet, såväl som på många frikyrkliga högskolor. Enligt denna filosofi ses inte Bibeln som Guds inspirerade Ord, utan som ett motsägelsefullt, defekt, mänskligt verk. Precis som alla andra litterära verk måste man kritiskt ifrågasätta och granska den. Detta sätt att närma sig bibeltexterna leder normalt till att man förkastar Bibelns historicitet — med andra ord ifrågasätter man Bibelns historiska tillförlitlighet. Bibelns berättelser är helt enkelt bara myter som aldrig ägt rum.

Ett exempel på denna teknik kan vara till hjälp att förklara hur detta ter sig i praktiken:

Markusevangeliet dateras till ca år 70 e.Kr. Enligt HKM är det omöjligt att Jesus Kristus kunde se in i framtiden. Men Markusevangeliet berättar hur Kristus förutsäger templets förstörelse i Jerusalem. Denna profetia blev uppfylld år 70 när romarna jämnade templet med marken. Majoriteten av de kritiska forskarna tror att profetian i Markus är en fejkad profetia (vaticinium ex eventu). De gör antagandet att Jesu profetia lades till texten först efter händelsen. Markusevangeliet kan inte ha förutsagt templets framtida förstörelse; därför måste det ha skrivits efteråt.

Genom denna bestämda, trolösa, förutfattade mening utvärderar man Bibeln kritiskt tills allt den säger kan ifrågasättas. Ytterligare några korta exempel ger en större bild av vad detta moderna kritiska vetenskapliga sätt att närma sig Bibeln ger för resultat: Adam och Eva har aldrig existerat; Noa och arken är en legend; de första fem böckerna i Bibeln skrevs inte av Mose; de tio budorden kom inte från Gud; erövringarna som det står om i Josua ägde aldrig rum; Jesu ord och handlingar i evangelierna blev ofta uppdiktade senare av välmenande kristna; Paulus skrev inte Kolosserbrevet, Efesierbrevet, 2 Thessalonikerbrevet, 1 och 2 Timoteusbreven eller Titus; och Petrus skrev inte heller breven med hans namn. Dessa är bara några få av många exempel.

Man undervisade inte om HKM:s teorier i denna bibelskola, eller i mina senare studier, bara för att informera om att de fanns där ute. Nej, man lärde ut och förkunnade dem mycket övertygande. Under inflytande från sådan undervisning blev Bibelns tillförlitlighet allt mer ifrågasatt. Jag blev mer och mer övertygad om att Bibeln inte var Guds ofelbara Ord, utan ett sammelsurium av mänskliga och därmed felaktiga tankar om Gud och livet.

Efter varje person och händelse i Bibeln fanns det nu ett stort frågetecken. Dessutom började, tillsammans med mina nya upptäckter om Bibelns opålitlighet, även mina etiska övertygelser ifrågasättas. På skolan diskuterade vi ämnen som homosexualitet och sex utanför äktenskapet. Var dessa saker kanske tillåtna, i alla fall? Jag kände hur mina tvivel om kristendomen och Bibeln bara växte och växte. Om inte allt som står där är sant, hur kan jag vara säker på någonting av det jag tror på?

Min skepsis mot kristendomen växte bara ännu mer när de andra världsreligionerna började diskuteras ingående i klassen. Jag befann mig i djup troskris och började seriöst fundera på att ge upp den kristna tron. Mina bibelskollärare var så säkra på att det bara skulle vara bra för mig att tänka om när det gällde min gamla tros grundvalar. Enbart en sådan ”dekonstruktion” skulle ge mig en ny, reflekterad, mogen och ansvarsfull tro. Detta var deras positiva utsikter för mitt liv och jag hoppades innerligt att de hade rätt.

Min tid på teologiseminarium

Efter dessa tio månader arbetade jag ett år på mitt gamla jobb igen. Under denna tid lekte jag med tanken på vidare utbildning. Eftersom de frågor som uppstått på grund av HKM fortfarande upptog mina tankar ville jag gärna fortsätta studera teologi. Dessutom var jag ganska förtjust i tanken på att bli pastor. Så blev det att jag började studera teologi 2007 vid det tyska baptistsamfundets teologiska seminarier. Jag fick inte något kall från Gud till detta, men jag försökte ändå intala mig att så var fallet. Jag talade med många om mina planer, men inte med Gud. Samtidigt sökte jag inte längre ifrågasätta HKM, eftersom jag var väl bekant med dess läror från min förra tid på högskolan. Men bibelkritiken skulle komma att öka dramatiskt under de kommande åren.

Jag kan fortfarande minnas, till exempel, hur en lärare lämnade föreläsningssalen, stannade i ingången och sa: “Imorgon ska vi döda Mose!” Han menade att vi nästa dag skulle få lära oss att Mose aldrig existerade historiskt så som Bibeln lärde. Dessutom lärde jag mig att många av de gammaltestamentliga skildringarna inte var annat än myter och legender, långt ifrån historia och verklighet. Judarnas tillbedjan av Jahve — tempelsystemet, gudstjänsterna, högtiderna och buden — var för det mesta taget från religionerna som fanns bland folken runt omkring Israel på den tiden. Genom hundratals år hade de bibliska texterna fått tillägg, förändringar och blivit medvetet förvanskade av många okända författare. Det är därför som Bibeln (skenbart!) är så full av motsägelser. Om den får utrymme vinner HKM snabbt mark och river ner varje läropunkt likt en orkan tills all trosförvissning ligger i tusen bitar.

Jag hörde många elever säga att dessa “akademiska” upptäckter verkligen var till stor hjälp för dem; vid den tiden höll jag med, eller åtminstone övertalade jag mig själv att hålla med. Egentligen började jag skörda den beska frukten av min nya “mogna” tro. I slutet av den andra terminen kom jag fram till slutsatsen att Bibeln var helt opålitlig; så jag lade undan den, längst ner i min bokhylla. Jag hade inte längre någon önskan att läsa den, desto mindre att försöka leva efter den. Jag bad inte längre, eller frågade Gud om hjälp eller vishet. Jag blev bara alltför självsäker på min nya, kritiska attityd.

Trots att jag inte hade något inre liv med Gud fortsatte jag att till det yttre se ut som om jag ville bli pastor. Jag predikade och verkade from — åtminstone i kyrkan! Annat var det när jag var med mina klasskamrater. Där släppte jag loss totalt. Jag blev oftare berusad på fester och fick mer smak för att ljuga och luras. Jag tyckte särskilt om att skvallra och förtala de andra eleverna. Särskilt mål för detta var en grupp unga män som irriterade mig mer än alla andra. De trodde helhjärtat på att Skriften var Guds Ord. Det fanns en liten grupp studenter i min klass som försvarade Skriftens trovärdighet — till och med på våra lektioner. Detta gjorde mig och andra studenter mycket irriterade så vi gillade att sprida dåliga rykten om dem.

I allt detta hade jag inget dåligt samvete alls. Jag hade sedan länge förlorat all gudsfruktan eller fruktan för evigt straff. Skriftens varningsord var oviktiga för mig. Den gud jag hade funnit genom mina studier blev inte arg, respekterade människors tvivel och förlät alla allt. Vad skulle jag vara rädd för? Varför inte ha kul och leva livet till max? Detta var min nya livsfilosofi, och den följde jag. Men när den första euforin väl hade lagt sig blev livet bara värre och värre, tills jag kände att det inte fanns någonting att stå på. En inre tomhet gjorde det allt mer tydligt att jag inte hade något verkligt liv eller någon frid. Jag försökte hitta det jag saknade i böckerna som var kritiska mot Bibeln och i samtalen, men förgäves.

Till slut bad jag en evangelist jag mötte på ett möte i kyrkan att be för mig. Jag längtade efter att få en verklig relation med Gud, men kände att jag inte kunde be Honom om det. Det var som om jag hade förlorat min förmåga att be.

Min livsförvandling!

Efter några veckor blev predikantens bön besvarad. 6 december 2008 öppnade Herren mina ögon så att jag såg min skuld och mitt ogudaktiga liv.

Den utlösande faktorn för denna insikt var ett polemiskt tal av en lärare på en filmkväll vid seminariet. Framförallt hånade han de som satt tilltro till att varje ord i Bibeln är tillförlitligt. En av de som blev hånade satt rakt framför mig utan att reagera. Jag talade med honom efteråt och han försäkrade mig att han inte skämdes för sin tro. Hans inre frid och visshet fick mig att stanna upp och tänka efter. Jag undrade hur de övriga bibeltroende, eller “fundisarna” (fundamentalisterna) som vi kallade dem, reagerade på allt detta.

Till min stora förvåning tänkte de inte bojkotta lektionerna. Istället fortsatte de komma samman varje dag för att be för hånarna, lärarna och hela seminariet. Jag såg att Herren var deras sköld och att Han givit dem en fast tro. Bibeln säger att de kristna inte längre lever för sig själva utan för Han som dog för dem. Tack vare dessa unga män kunde jag se att Guds nåd verkade i dem. De kände sig inte tvungna att försvara sig själva. Jag tyckte inte det var normalt att reagera på detta sätt i en sådan här situation, och jag blev djupt imponerad. De överlät helt enkelt förnedringen de känt på Kristus, så att ingen ilska eller hämndlystnad fick något utrymme.

Efter att allt detta hänt körde jag hem för att fira jul med familjen. Där insåg jag ännu mer hur jag föraktat Gud genom att omfamna den historisk-kritiska bibelforskningen. Jag hade förnekat Guds Ord, förkastat Guds nåd och hånat Guds tjänare. Värst av allt hade jag kallat mig kristen och inte brytt mig det minsta om försoningen som Kristus köpte med Sitt liv. Jag insåg nu att detta varit ett fruktansvärt misstag! Under julen och med många tårar ångrade jag mig över många saker och sökte Gud i bönen, och fick uppleva känslan av Hans fulla och fria förlåtelse. Glad i hågen köpte jag en ny bibel och började läsa den ivrigt och med glädje; än idag gläder jag mig åt denna Bok precis lika mycket som jag gjorde då.

Jag kallade på Herren Jesus Kristus och ödmjukade mig inför Honom. Jag anförtrodde mitt liv åt Honom och talade om för Honom att från och med nu skulle jag tro Hans Ord, oavsett vilka frågor jag skulle kunna ha. Än idag har jag inte svar på allting, men jag är fullt övertygad om att Bibeln är helt inspirerad av Gud, ofelbar och felfri i allt den lär ut. Jag tackar Gud från djupet av mitt hjärta för den suveräna nåd som Han hällt ut över mig genom att låta mig se min synd och Frälsaren som har gett mig en sådan förlåtelse.

Käre läsare, jag är så glad att du läst hela mitt vittnesbörd till slutet. Gud har rikligt välsignat mitt liv och genom Hans nåd tror jag att Hans Ord är sanningen. (Joh 17:17) Det är så viktigt att kunna tro med en barnatro; jag lägger ingen möda på tvivel eller s.k. akademiska upptäckter som ifrågasätter Bibelns trovärdighet. Istället finner jag att Kristus, som Skriften verkligen handlar om, är vishetens och insiktens alla rikedomar. Låt oss förtrösta på vår Herre och Frälsare, för då kommer Han att välsigna oss. Min bön är att du också kommer att bli räddad från otro och att din tro på Gud och Hans Ord ska få växa sig allt starkare.