Italien, församlingsplanterare Giacomo Lerici tjänar som församlingsplanterare i Mantova, Italien. Han arbetar vid sidan av Andrea Artioli i den lokala församlingen och i verksamheten Coram Deo. Coram Deos vision är att utbilda pastorer och lekmän genom att distribuera biblisk litteratur och sponsra bibelkonferenser över hela Italien. Här är hans vittnesbörd:
Jag heter Giacomo Lerici, och jag är gift med min fru Michela. Vi har tre barn: Sefora (20), Gabriele (17), och Miriam (5). Jag blev född på nytt för 21 år sen. Min erfarenhet med Kristus är lite speciell. Jag föddes i en kristen familj som varit evangelisk i tre generationer. Sedan jag var barn, har jag lyssnat på bibelpredikan hemma, i kyrkan och på kristna läger.
Jag växte upp med mycket höga moraliska och etiska värderingar. När jag var sjutton lyssnade jag på några evangelistiska predikningar på ett sommarläger och förstod då att Jesus dött på korset för mina synder. Så efter några månader blev jag döpt. I början var det spännande, men med tiden blev det allt svårare att leva som jag trodde. När jag var arton beslutade jag mig, utifrån mina känslor, att gå en bibelskola. Tyvärr kunde jag inte fortsätta där längre än sex månader. Jag kunde inte godta en del av deras motsägelser och extrema åsikter; så, impulsiv som jag var, hoppade jag av. Men min tid på bibelskolan var inte helt bortkastad, för det var där jag mötte flickan som skulle komma att bli min hustru. Efter två år gifte vi oss. Vid den tiden visste hon inte att den pojke hon gifte sig med skulle visa sig vara en mycket svår person. Ett år efter bröllopet funderade vi redan på att separera eftersom vi ständigt grälade.
Hemma var jag inte samma person som jag försökte vara i kyrkan. I kyrkan sjöng jag, bad jag och var mycket artig. Hemma var jag alltid nervös, lättretad och våldsam. En gång, efter att ha haft ett gräl med min fru blev jag så arg att jag förstörde garderobsdörren i vårt sovrum.
Vad var det för fel på mig? Jag var inte sammanhållen och jag kunde inte kontrollera min ilska. Varför? Ingen märkte någonting i kyrkan, men någonting var verkligen fel. Den enda som såg att någonting var fel var Stefano, min storebror. En lördagskväll kom han förbi på middag; efter måltiden bad han mig göra en konstig sak: “Giacomo, ikväll vill jag be med dig. Vi går till en tyst plats och ber tillsammans.” Jag tänkte: “Vilken konstig förfrågan!” Även om det var sent och jag var trött gick jag med på det eftersom jag älskade min bror..
Vi satte oss i bilen och körde upp för en backe. Vi lämnade bilen på en öppen plats och började gå några meter under stjärnhimlen tills vi kunde se hela dalen. Min bror började be, tillbe Gud och tacka Honom för att han fick vara här med mig. Innan han avslutade sin bön sa han: “Herre, jag ber att Du öppnar min brors ögon så att han kan se sig själv som Du ser honom.” Efter denna bön kände jag mig konstig och tung. För första gången var jag inför Kristus, medveten om min synd. Min synd kändes fruktansvärd, enorm och outhärdlig.
Det kändes som att jag stod framför en avgrund bortom allt hopp. Jag ropade för full hals till Gud. “Herre förlåt mig! Jag är en hycklare! En falsk bild! Jag behöver Dig! Jag behöver Din förlåtelse! Utan den har mitt liv inte någon mening! Herre, nu vet jag varför Kristus dog på korset. Det var på grund av mig! Det var på grund av min synd som Jesus gick till det korset. Han tog min plats!” Jag ropade men ingen kunde höra mig förutom min bror och Gud. När jag bett klart kände jag mig lätt som en fjäder. Det var som om någon lyft en mycket tung börda från mina axlar, en börda jag inte längre kunde bära.
Nästa dag var jag en ny person med ett nytt mål — att tjäna min Herre! Mitt äktenskap blev räddat, vilket visas av det faktum att vi kommer fira vår 22:a bröllopsdag detta år (2013). Jag talade om för min församling att jag blivit sant född på nytt kvällen innan; men folket, och till och med de äldste blev förfärade och trodde bara att jag gjort ett nytt beslut att ta mig i kragen.
Men jag är övertygad om att det var en verklig pånyttfödelse. Församlingen jag gick till hade många problem. Ingen närde eller lärjungatränade mig. Ingen sa åt mig vad jag borde göra. Så jag började tjäna Herren på alla sätt jag kunde. Eftersom denna församling trodde att vem som helst automatiskt är en potentiell predikant bad de äldste mig efter fyra månader att predika. Jag sa: “Hur gör man?” Deras svar var: “Oroa dig inte. Läs ett stycke ur Skriften och dela några tankar.” Detta var situationen. Jag predikade och jag har försökt predika ända sedan dess.
Jag började predika mer och mer. Under de första åren begick jag många misstag. Jag hade ingen hjälp utifrån, så jag läste Bibeln mycket och bad Gud att hjälpa mig förstå allt jag läste. Gud har varit mycket tålmodig mot mig. Även om jag aldrig haft tillfälle att gå någon bra teologisk utbildning, förberedde Herren Sin egen “bibelskola” för mig i min familj och i mitt hem.
Efter att min dotter Sefora föddes, kom våra tvillingar Gabriele och Giosué. Hela graviditeten tycktes gå bra, men förlossningen blev en tragedi. Giosué dog efter två dagar på grund av en blödning i lungorna och Gabriele låg fem månader på sjukhuset och svävade mellan liv och död nästan varje dag.
Gabriele är idag totalförlamad. Han kan inte höra, han varken talar eller förstår, och han kan inte äta själv eller gå. Men han är en glad kille. Gud gav oss styrkan att fortsätta och förstå att Gabriele inte var en defekt gåva, utan en god gåva, eftersom Gud inte ger defekta gåvor. Denna stora upptäckt hjälpte mig komma över denna tragedi och förstå sanningen att Gabriele var en gåva från Gud.
Vi flyttade till Mantova eftersom Gabriele behövde gå i specialskola för funktionshindrade. I den staden bodde vi nära min arbetskamrat och bästa vän Andrea Artioli. Genom honom upptäckte jag den fantastiska läran om Guds suveränitet.
Andreas arbete med att översätta bra författare från engelska till italienska gav mig tillfället att läsa Martin Lloyd-Jones, John Piper, John MacArthur, R.C. Sproul, m.fl. Mitt sinne öppnades och jag började få en allt djupare förståelse för nådens läror. Det var verkligen en hård kamp för min stolthet och övermod. Men Gud vann och visade mig Sin suveränitet på ett sätt som gjorde mig helt överväldigad.
Mina tankar om Gud, mig själv, min situation och även min historia förändrades. Min förkunnelse förändrades. Vi kom till Mantova i tron att Gud ville använda oss för att göra gott för Gabriele genom att låta honom gå i en skola som var lämplig för honom. Men vi förstår nu att Gud använde Gabriele för att göra gott för oss och låta oss förstå mer om Honom.
För tio år sedan gav Gud mig möjligheten att gå en utbildning i utläggande predikan som var knuten till Master Theological Seminary. Jag prisar Gud för denna möjlighet. Guds nåd har ingen gräns. Efter tjugo år av brinnande längtan att tjäna Honom på heltid har Han försett mig på ett överraskande och mirakulöst sätt med det ekonomiska stöd jag behöver.
Nu har jag predikat i tjugo år. När jag ser tillbaka kan jag se hur positiva effekter min förkunnelse haft på andra och jag säger: “Hur är det möjligt att Gud använt och fortfarande använder en sådan som jag?” Mitt svar är att Gud är så suverän att Han kan använda de allra minsta saker för att Hans rike ska gå fram! Honom tillhör all heder och ära!
