”Jag sade när det gick mig väl: ’Jag skall aldrig vackla.’”
Psalm 30:7
”Moab har legat i ro som vin på sin bottensats. Han har inte blivit tömd ur ett kärl i ett annat.” Ge en man rikedom; låt hans skepp bringa hem ständigt vinstgivande fraktlaster; låt vindarna och vågorna tyckas vara hans tjänare som bär hans kärl över det mäktiga djupets famn; låt hans händer få överflödande avkastning: låt vädret vara till gagn för hans skördar; låt oavbruten succé stå honom bi; låt honom framstå som en framgångsrik handelsresande bland människor; låt honom åtnjuta beständig hälsa; låt honom med fasta nerver och strålande ögon marschera genom världen och leva lyckligt; ge honom den spänstiga anden; låt honom evinnerligen ha sång i sin mun; låt hans öga alltid sprudla av glädje – den naturliga följden av ett sådant lätt tillstånd är övermod, om han så är den bäste kristne som någonsin andats.
Till och med David sa ”Jag skall aldrig vackla” och inte är vi bättre än David. Vi är inte ens hälften så goda. Broder, akta dig för de glatta vägpartierna. Om du går på dem, eller om vägen är svår – tacka Gud för det. Om Gud alltid skulle vagga oss i framgångens vagga; om vi alltid gungades i lyckans knä; om vi aldrig fick någon fläck på alabasterpelaren; om det aldrig ens fanns ett par enstaka moln på himlen; om vi aldrig fick några beska droppar i detta livs vin, skulle vi bara bli berusade av alla njutningar. Vi skulle drömma att ”vi står”; och visst skulle vi stå, men det på en spetsig bergstopp likt mannen som sover uppe i masten; varje ögonblick hade vi då befunnit oss i livsfara.
Alltså kan vi prisa Gud för våra plågor; vi tackar honom för omväxling; vi hyllar hans namn för förlorad egendom; för vi känner, att om han inte hade tuktat oss så, hade vi kunnat bli alltför självsäkra. Fortsatt världslig framgång är ett eldprov.
”Plågor är förvisso svåra
Men nåden har dem sänt.”
