När det gäller vår rättfärdiggörelse – vår juridiska ställning inför Gud – är våra goda gärningar på intet sätt någon grund till att Gud förklarar oss ”rättfärdiga”. Evangeliet är ju goda nyheter eftersom vi inte blir frälsta genom vad vi har gjort utan genom vad Kristus har gjort. Vi blir accepterade av Gud, inte på grund av våra gärningar, utan trots dem.

Så vad tycker då Gud om våra goda gärningar efter det att vi är frälsta? Här får kristna tyvärr en del blandade intryck. Någonstans längs vägen har vi börjat tro att vår stolthet bäst hålls i schack, och Guds nåd förstoras som mest, när vi nedvärderar alla våra insatser och alla våra strävanden som blott en ”smutsig klädsel” i Guds ögon (Jes 64:6).

Men ser Gud verkligen de gärningar som Anden verkat fram i sina egna barn på ett sådant sätt? Behagas Gud endast av Kristi verk och är han alltid missnöjd med våra egna?

Rättfärdiga gärningar

Inte alls. Gång på gång visar Skriften att Gud gläds åt de heligas rättfärdiga gärningar. Gud gladdes åt Noa: ”Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud” (1 Mos 6:9). Gud gladdes åt Sakarias och Elisabet: ”Båda var rättfärdiga inför Gud och levde fläckfritt efter Herrens alla bud och föreskrifter” (Luk 1:6). Kristus gladdes åt parfymen Maria gav (Mark 14:6), en gärning som han kallade ”god”. Kristus gladdes åt änkans offergåva: Hon ”gav mer än alla de andra” (Luk 21:3).

Man skulle rent av kunna säga att hela stycket om trons hjältar i Hebr 11 är en förteckning över de heligas stordåd. Tänk på allt som gjordes av Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, Rahab, Gideon, Simson, David, Samuel och övriga. Är alla deras gärningar ”en smutsig klädsel” i Guds ögon?

Vi bör förstås inte bli förvånade att Gud gläds åt sitt folks goda gärningar. Som Hebr 11:1-2 säger gläds Gud över dessa gärningar just därför att de gjordes utifrån tron. De är goda gärningar som alstrats från Guds egen Andes verk i de heligas hjärtan (Ef 2:10). Visst, de är inte fullkomliga gärningar – de är alltid befläckade av synden till en viss grad. Och nej, vi får inte tro för en stund att de gör oss förtjänta av frälsningen. Det gör de inte. Men de är Guds egna söners och döttrars verk, och han gläds över dem.

Bibelns sammanhang

Detta större bibelsammanhang kan utgöra de korrekta ramarna för att förstå avsikten med passager som Jes 64:6. Den ”smutsiga klädseln” i denna passage talar inte om de gärningar som Anden verkat fram hos de pånyttfödda, utan de ogudaktigas religiösa spel för gallerierna (se Jes 58). Denna insikt gör att John Piper kan säga följande:

Det är mycket förvirrande när man säger att den enda rättfärdighet som har något värde är Kristi tillräknade rättfärdighet. Jag håller med om att rättfärdiggörelse inte har någon grund i vår rättfärdighet, utan endast i Kristi rättfärdighet tillräknad oss. Men ibland är en del vårdslösa och talar nedsättande om all mänsklig rättfärdighet, som om det inte fanns någonting sådant som behagade Gud. De citerar ofta Jes 64:6, som säger att våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel. … [Men] när mina söner gör vad jag säger dem – kallar jag inte deras lydnad för ”smutsig klädsel” även om den inte är fullkomlig. Det gör inte Gud heller. Desto mindre, eftersom han själv ”verka[r] i oss det som behagar honom” (Hebr 13:21). Han kallar inte sin egen, Ande-utverkade frukt ”smutsig klädsel” (Future Grace, 151-152).

På ett liknande sätt ger Westminsterbekännelsen ett underbart välavvägt perspektiv på hur Gud ser sitt folks goda gärningar:

Ändock, såsom de troendes personer godtagits genom Kristus, godtages också deras gärningar i honom; inte som om de i det här livet vore helt oklanderliga och otadliga i Guds åsyn, utan det behagar honom, betraktande dem i sin Son, att godtaga och belöna det som är uppriktigt, ävensom förbundet med många svagheter och ofullkomligheter. (Westminsterbekännelsen 16:6).

God och trofast

Guds behag i sitt folks gärningar är inte, som vissa kanske tror, ett recept för högmod. Snarare är det en fantastisk (och väl behövd) uppmuntran för de av oss som arbetar inom kristna verksamheter. Våra försök kan verka lönlösa. Vi finner ofta oss själva utslitna och slutkörda.

Vad uppfriskande det är för våra själar att veta att vår Fader i himlen faktiskt gläds i detta arbete! Det är som salva på våra blåsor och balsam för våra värkande muskler att veta att han gläds åt sina barns trosdrivna gärningar.

Han är som en Fader som ser en teckning hans 5-åring tagit med hem från skolan. Han hånar inte ansträngningen bara för att det inte är en Rembrandt. Istället tar han teckningen, med alla dess brister, och sätter upp den på kylskåpet så att alla kan se den.

Ja, detta är hoppet – att Gud kan glädja sig åt våra strävanden – som Jesus lägger fram som motiv för oss. Ty vårt hopp är att vi en dag kan få höra: ” Bra, du gode och trogne tjänare!” (Matt 25:23).