När vi talar om Treenighetsläran måste vi skilja på vad som tekniskt är känt som den immanenta och den ekonomiska Treenigheten. Med den immanenta Treenigheten, menar vi Treenigheten så som den bestått i Gudomen från all evighet. Vi säger att Fadern, Sonen och den helige Ande, till deras väsens och naturs liv, är av samma substans, med identiska egenskaper och förmågor, och därmed jämlika i ära. Det här har att göra med Guds väsens existens utanför skapelsen.

Med den ekonomiska Treenigheten, menar vi Treenigheten som den uppenbarats i världen, särskilt i återlösningen av syndiga människor. Det finns tre opera ad extra – verk till det yttre, om vi får beskriva dem som sådana – som tillskrivs Treenigheten, nämligen: skapelsen, återlösningen och helgelsen. Dessa är verk som är utanför Treenighetens nödvändiga verk, verk som Gud inte var på något sätt skyldig eller tvungen att utföra.

I Skrifterna finner vi att frälsningsplanen tar sig uttryck som ett förbund, inte bara mellan Gud och Hans folk, utan mellan de olika personerna i Treenigheten, så att där är, liksom, en arbetsfördelning, där varje person frivilligt tar sig an en särskild del av verket.

1 – Fadern tillskrivs främst skapelsens verk, tillsammans med utkorelsen av ett visst antal individer som Han har givit åt Sonen. Fadern är allmänt sett ”Upphov” till frälsningsplanen.

2 – Sonen tillskrivs återlösningens verk. För att utföra detta blev Han inkarnerad, antog mänsklig natur för att Han, som Sitt folks förbundshuvud och representant, och som deras ställföreträdare, skulle kunna ta på Sig skulden för deras synd och lida en fullständig motsvarighet till den eviga dödsdom som vilade över dem. På så sätt gottgjorde Han fullständigt rättvisans krav, vilka uttrycks i orden ”Den [själ] som syndar ska dö” (Hes 18:4, 20) och ”Syndens lön är döden” (Rom 6:23). I egenskap av Sitt folks förbundshuvud och representant förband Han Sig också att hålla lagen om fullkomlig lydnad, som från början gavs åt deras förfader Adam, i hans egenskap av representant – den lag som Adam hade brutit och därmed störtat människosläktet i ett tillstånd av skuld och fördärv. Sedan Sonen på detta sätt identifierat Sig med Sitt folk, betalade Han den bot som vilade över dem och tjänade in deras frälsning. I egenskap av deras Kung och Frälsare, såväl som Huvud för församlingen som Han på detta sätt formar, leder Han riket framåt och är ständigt närvarande hos Sitt folk.

3 – den helige Ande tillskrivs pånyttfödelsens och helgelsens verk – eller anbringandet av den objektiva försoningen, som Kristus åstadkommit, på individers hjärtan. Detta gör Han genom att andligen förnya deras hjärtan, framkalla tro och omvändelse i dem, rena dem från alla syndens fläckar och till sist förhärliga dem i himlen. Återlösningen, i vidare bemärkelse, är alltså en fråga om ren nåd, som planerats av Fadern, köpts in av Sonen och anbringats av den helige Ande…

Men samtidigt som dessa verk särskilt tillskrivs var och en av personerna i första hand, är enheten inom Treheten så intim, då det ju endast är én substans och ”én Gud”, att var och en av personerna i viss utsträckning har del i de andras verk. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig” (Joh 14:11) har Jesus sagt. ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor 5:19). ”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er” [genom den helige Ande] (Joh 14:18). Som Dr. Charles Hodge säger:

”Enligt Skrifterna skapade Fadern världen, skapade Sonen världen och skapade den helige Ande världen. Fadern bevarar allting; Sonen uppehåller allting; och Anden är källan till allt liv. Dessa sanningar uttrycks i det att personerna i Treenigheten samverkar i alla handlingar ad extra. Ändå finns det vissa handlingar som i första hand tillskrivs Fadern, andra Sonen och andra Anden. Fadern skapar, utväljer och kallar; Sonen återlöser; och Anden helgar.”*

Därför säger vi att de tre personerna i Treenigheten visserligen har olika områden och funktioner, men inte uteslutande. De andra deltar i vad den ene gör i olika grad av framträdande. Faktum är att det har funnits tre stora epoker eller ordningar i frälsningshistorien, som motsvarar och successivt uppenbarar de tre personerna i Gudomen. Faderns började vid skapelsen och fortsatte ända till Jesu offentliga verksamhet; Sonens omfattade en jämförelsevis kort tidsperiod, men det var den viktiga period där återlösningen objektivt utfördes, och som började med Jesu offentliga verksamhet och fortsatte ända till Pingstdagen. Den helige Andes började med den helige Andes nedstigande över lärjungarna på Pingstdagen och fortsätter ända till tidens slut.

Vad gäller den ekonomiska Treenighetens verk finner vi en bestämd procedur i återlösningens verk och även i hur världen allmänt styrs: Faderns verk i skapelsen och världens generalplan är det främsta, medan Sonens i att återlösa världen är underordnat och beroende av Faderns, och den helige Andes i att anbringa återlösningen kommer senare i tiden och är underordnat och beroende av Faderns och Sonens. Det föreligger alltså en logisk ordning, särskilt i fråga om återlösningens verk, som är det stora och allra viktigaste verket som Gud gör för människan i denna värld. Fadern kommer först, Sonen för det andra, och den helige Ande för det tredje. Och när Treenighetens personer nämns i våra teologiska bekännelser är det alltid i denna ordning.

Fadern sänder Sonen och verkar genom Honom (Joh 17:8; Rom 8:3; 1 Tess 5:9; Rom 5:1), och Fadern och Sonen verkar genom den helige Ande (Rom 5:5; Gal 5:22-23; Tit 3:5; Apg 15:8-9). Kristus själv sa att Han som är sänd inte är större än Han som har sänt Honom (Joh 13:16); och i Hans förnedrade tillstånd, utifrån Sin mänskliga position, kunde Han säga: ”Fadern är större än jag” (Joh 14:28). Paulus berättar att vi tillhör Kristus och att Kristus tillhör Gud (1 Kor 3:23); och att såsom Kristus är var mans huvud så är Gud Kristi huvud (1 Kor 11:3). Flertalet saker påstås om den inkarnerade Sonen som inte kan påstås om den Andra Personen i Treenigheten som sådan – i Sin mänskliga natur växte Jesus i vishet (Luk 2:52), och även sent under Sin offentliga verksamhet visste han inte när världens ände skulle komma (Matt 24:36). I återlösningens verk, som vi kan säga var en överloppsgärning, eftersom det företogs av ren nåd och kärlek och inte av någon skyldighet, blir Sonen, Som är jämlik med Fadern, liksom, officiellt underordnad Honom. Och Anden, i Sin tur, blir sänd av, handlar åt och uppenbarar både Fadern och Sonen, förhärligar inte Sig själv utan Kristus och åstadkommer tro, kärlek, helgelse och andlig upplysning i Sitt folks hjärtan. Detta att Sonen underordnar Sig Fadern och Anden underordnar Sig Fadern och Sonen har inte att göra med deras väsens liv inom Gudomen, utan endast med deras arbetssätt, eller arbetsfördelning i skapelsen och återlösningen.

Att Sonen underordnar Sig Fadern och Anden underordnar Sig Fadern och Sonen är inte på något sätt oförenligt med sann jämlikhet. Vi har, till exempel, en analogi om sådant företräde och underordning i förhållandet som råder mellan man och hustru i den mänskliga familjen. Paulus berättar att detta förhållande är ett jämlikt sådant i Kristus Jesus, i Vilken inte är ”man och kvinna” (Gal 3:28), då kvinnans själ är av samma värde som mannens, men där ändå en person har företräde och den andra är underordnad, då mannen i hemmet och staten är den erkände talesmannen och ledaren. Som Dr. W. Brenton Greene säger:

”I Guds ögon är man och hustru två halvor i en helhet, och ingen är bättre än den andre, och så borde det också vara i lagens ögon. Men även om detta är sant och inte kan betonas alltför starkt, är ändå förhållandet mellan man och hustru sådant att hustruns ställning är åtskild från och beroende av mannens. Det här tyder inte på att hustrun som person är mindre värd än hennes man: i detta avseende finns varken man eller kvinna; för de är båda ’ett i Kristus Jesus’. Inte heller betyder det att hustruns uppdrag är mindre viktigt än mannens. Det finns vissa funktioner: moraliska och intellektuella, såväl som fysiska, som hon fyller mycket bättre än hennes man; och det finns andra funktioner som är överlägset nödvändiga och som endast hon kan fylla över huvud taget. Men vad som menas är att, liksom det finns en del primärt viktiga saker som endast hustrun kan göra, så finns det också andra absolut nödvändiga funktioner som endast mannen bör utföra, och främst bland dessa är att styra deras gemensamma liv. Därför ska han vara ’huvudet’ över ’kroppen’ som man och hustru tillsammans bildar. Oavsett om vi kan förstå det eller ej, är en sådan relation inte oförenlig med perfekt jämlikhet. Så är inte fallet med Treenigheten. Fadern, Sonen och Anden är jämlika i makt och ära. Ändå kommer Sonen efter Fadern och Anden efter både Fadern och Sonen, i fråga om deras ’sätt att existera och handla’. Så vad än hustruns andraplats gällande sin man må antyda, behöver det inte antyda ens den minsta underlägsenhet.”**

I återlösningens verk … genom ett förbund som frivilligt ingåtts, åtar Sig Fadern, Sonen och den helige Ande, var för sig, ett särskilt verk, på så sätt att, Fadern, under den tid då verket är igång, officiellt blir Den förste, Sonen officiellt blir Den andre och Anden officiellt blir Den tredje. Dock, i Treenighetens väsens och naturs liv, förblir personerna fullt jämlika.

---

Från Studies in Theology, Chapter III, “The Trinity” med tillstånd av P&R Publishing Co., P.O. Box 817, Phillipsburg, N.J. 08865.

*Charles Hodge, Systematic Theology, Vol. 1, 445.

**William Brenton Greene, Christian Sociology, 1926.