Klockan var 14:00 en torsdag eftermiddag. Michael, en ung församlingsplanterare, prokrastinerade. Michael trodde att församlingen skulle klara sig, men misstänkte att han själv inte skulle det. Han var trött, han hade varit upp sent på onsdagen och svarat på mail, och gått upp tidigt för att lärjungaträna en grupp män. Efter en kopp kaffe med en återkommande gäst, ägnade han resten av morgonen åt att förbereda en lunch med fokus på församlingens ekonomi. Det hade dragit ut på tiden och arbetet med programbladet hade dränerat hans krafter. Han hade en text och en (trist) rubrik men ingen struktur, inga citat, inga punkter. Han suckade; hans lovsångskoordinator hade sedan länge gett upp hoppet om att planera musiken, bönerna och vittnesbörden i enlighet med predikan. Hur hade han hamnat här, vecka efter vecka? Hans kalender hade plats för ”predikoplanering” varje måndag 8-11 på morgonen men han försov sig alltid på måndagar, sedan snabbkollade han nyheterna, sporten och sociala media, tills han hade ca en timme att läsa den senaste ”viktiga boken”. Han kommer ihåg en gång då han studerade sista året på teologiseminariet. Han hade bett om förlängning på en inlämningsuppgift men professorn hade nekat. ”Du tror att du förtjänar detta bara för att du nu har många uppgifter som snart måste vara färdiga, men när du är pastor kommer söndagsmorgnarna regelbundet och församlingen låter dig inte få någon förlängning, oavsett vad som hände förra veckan.”
Värst av allt kände sig Michael torr. Som de flesta utexaminerade personer hade han en gång i tiden varit ivrig att få predika. Predikanterna han lyssnade på i college hade fört honom till seminariet. Och han hade sina passioner – bördan att nå staden, ivern att möta kulturen, och mycket mer. Men inom två år hade han levt ut dessa passioner, använt sina bästa anekdoter och haft nytta av de flesta av hans exegetiska anteckningar från seminariet. Han undrade: Skjuter jag upp predikoförberedelsen helt enkelt för att jag inte har så mycket att säga?
De flesta predikande pastorer har sina torrperioder. Men om öknen bara fortsätter, om Michael verkligen tror att han har slut på saker att säga, har han ett val. För det första kan han byta till en tjänst som inte kräver att han predikar varje vecka. För det andra kan han låna från, och bli beroende av, andras studier, hur han nu finner dem. För det tredje kan han börja upprepa sig själv. Vecka efter vecka, text efter text, kommer hans folk höra att de måste vara heliga, trogna och överlåtna åt att möta människor, studera Bibeln, stödja församlingen och älska sin nästa. Michael kanske undviker att begå det allra värsta brottet genom att sprida falskheter, men han begår istället det näst värsta brottet genom att få kristendomen att verka tråkig. Eller så kan Michael planera en ny rutt, mot hållbar förkunnelse.
Den bästa vägen
Detta är den första artikeln i en kort serie* om hållbar förkunnelse. Jag vill först rekommendera ett sätt att läsa Bibeln som ger stöd och näring åt utläggande förkunnelse, eftersom detta kan vara den enklaste och bästa vägen till hållbar förkunnelse. Utläggande predikan förklarar och tillämpar innebörden i ett givet bibelställe. Helst ska den utläggande förkunnaren (1) regelbundet läsa igenom hela bibelböcker, (2) läsa korta texter mycket noga och (3) läsa andäktigt, emellanåt (men inte slaviskt) för att hämta idéer från denna läsning och berika sin undervisning.
En utläggande predikan översätter en text från grundtexten, analyserar strukturen och studerar det litterära och kulturella sammanhanget för att upptäcka och förmedla vad texten betydde, både för författaren, de direkta mottagarna, och sedan för troende genom åren, inklusive nutiden. Men förkunnare undviker utläggande förkunnelse av många orsaker: En del är rädda att det blir oändliga serier, och misstänker att utläggning och tillämpning står i konflikt med varandra. En del har tappat förmågan eller aptiten för predikningar som tar texter och läror på allvar.
Dessa problem kan övervinnas. Till exempel kan en förkunnare dela upp en längre bok som Första Moseboken, Matteusevangeliet eller Romarbrevet i flera predikoserier. En predikant skulle gott kunna täcka dussintals teman från Ordspråksboken eller lägga ut 10-20 typiska psalmer. Man behöver inte göra som Martyn Lloyd-Jones och liknande förkunnare, som tog små texter och lade ut i minsta detalj. Följer man hur texterna hänger ihop får man en predikan om Davids seger över Goliat (1 Sam 17:1-58), en eller två om saligprisningarna (Matt 5:1–12) och en eller två predikningar om Jesu verop över de skriftlärda och fariséerna (Matt 23:13-36). Kort och gott: En predikant kan vara trogen och ändå gå igenom längre textstycken. Han är förstås fri att sakta ner och ta några få verser i taget, särskilt om åhörarna behöver stanna upp vid ett ämne som dyker upp i en text.
Flera fördelar
Det finns samtidigt flera fördelar med utläggande predikan. Utläggande predikan stöder en hållbar förkunnelsetjänst på många sätt:
- Pastorn kan enkelt planera predikningarna flera månader i förväg – antingen för sig själv, tillsammans med personalen eller likasinnade pastorer. Det är lätt. Predikanten läser igenom en bibelbok flera gånger, studerar en eller två sunda introduktioner och delar sedan in texten i 10, 20 eller fler predikotexter. När läraren levt i texten tillräckligt länge är han redo att lägga flera timmar om dagen för att planera. Han skapar 10 eller 20 dokument, ett för varje text, radar upp dess stora teman och huvudfrågor, en preliminär struktur av texten och möjliga tillämpningar. Om predikanten lägger tillräckligt med tid på varje stycke blir det lätt att märka och spara illustrationer, tillämpningar, teologiska grubblerier och parallellställen allteftersom de dyker upp de kommande veckorna.
- Utläggande predikan stöder goda studievanor. Predikanten kan göra mer förarbete och veta att det kommer bära frukt i många veckor. Han kan förbättra sin förmåga att översätta genom att bekanta sig mer med en boks grammatik och ordförråd.
- Utläggande predikan gör det lättare att få med hela Guds rådslut. Det blir mindre läskigt att ta upp heta potatisar. En pastor kan ju vara rädd för kontroverser i ämnen som sexualmoral och pengar. Men Bibeln talar ju själv nog så mycket om sex och pengar. Den försagde predikanten blir alltså lätt tvungen att ta upp dessa ämnen och behöver inte vara rädd att någon ska fråga varför han predikar om just detta nu. Å andra sidan saktar utläggande predikan predikanter som helst vill tala om sina favoritämnen gång på gång.
- Utläggande predikan låter predikanter hämta resurser – kommentarer m.m. – som stöd för en predikoserie. Likadant kan medarbetarna, som vet vad predikningarna ungefär kommer att ta upp för texter de kommande månaderna, planera lovsångerna och ge förslag, både inför lovsångerna och även predikningarna – så länge predikanten visar att han välkomnar detta.
Utläggande förkunnelse främjar en typ av bibelläsning som förhindrar det fruktade Det är torsdag och jag har inte ens börjat. En vis pastor lyssnar fortfarande på människor och läser mycket, så att han kan koppla in i åhörarnas tankar och på ett effektivt sätt tillämpa ordet på dem. Och denna typ av läsning och planering som förespråkas här gör det lättare för talaren att se var fakta, händelser och mänskliga bekymmer hör hemma i församlingens undervisande verksamhet.
Som vi ska få se i artiklarna som följer finns det mycket mer att säga om hållbar förkunnelse. Men en blandning av bred och djup läsning är bra till att börja med.
Dan Doriani tjänar som vice ordförande för strategiska akademiprojekt och professor i teologi vid Covenant Seminary. Han håller två kärnkurser för teologiprogrammet: etik och reformation och modern kyrkohistoria – så väl som några valfria kurser om exegetik och församlingsliv. Han tjänade tidigare som förstepastor i Central Presbyterian Church i Clayton, Missouri.
*Evangeliecentrerat har för närvarande inte planerat att översätta hela artikelserien.