”Han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva.”
Matteus 3:16
Som Guds Ande sänkte sig ner över Herren Jesus, huvudet, så sänker Anden sig också över lemmarna i hans kropp, församlingen. Han sänker sig på ett liknande sätt som den föll över vår Herre. Det sker ofta med en enastående hastighet. Innan vi vet ordet av det skjutsas vi framåt och mot himlen mer än vi anat. Men det finns ingenting av den där brådskan som jordisk hast bär med sig, för duvans vingar är lika mjuka som de är kvicka.
Stillhet tycks höra till sakens natur när Anden verkar. Herren finns i den stilla viskningen, och likt daggen, destilleras hans nåd i tysthet. Duvan har alltid valts som arketypen för renhet, och den helige Ande är heligheten själv. Dit han kommer, överflödar allt som är rent och värt att älska och berömma. Synden och orenheten går bort.
Där den heliga Duvan kommit med kraft råder det även fred; han bär olivkvisten som visar att den gudomliga vredens vattenfloder har stillats. Mildhet är ett garanterat resultat av den sakrala Duvans förvandlande kraft: hjärtan som berörts av hans goda inflytande blir milda och ödmjuka hädanefter och för evigt. Harmlöshet blir en självklarhet. Örnar och korpar jagar efter sitt byte – turturduvan, däremot, kan stå ut med oförrätter, men kan inte vålla dem. Vi måste vara oskyldiga som duvor.
Duvan är en perfekt illustration av kärleken. Turturduvans röst är full av tillgivenhet; och den själ som på samma sätt fått besök av den välsignade Anden, överflödar i kärlek till Gud, i kärlek till syndare och framför allt i kärlek till Jesus. När Guds Ande i begynnelsen ruvade ovanför djupet skapade han först ordning och liv, och i våra hjärtan, skapar han och fostrar nytt liv och ljus.
Välsignade Ande, som du sänkte dig ner över vår käre Återlösare, sänk dig också ner över oss från och med nu och för evigt.
