”Min nåd är nog för dig.”
Andra Korinthierbrevet 12:9
Om inga av Guds heliga hade blivit fattiga och prövade, skulle vi inte heller veta hälften av den gudomliga nådens tröst. När vi möter vandraren, som trots att han inte har någonstans att vila sitt huvud, kan säga: ”Jag tänker ändå förtrösta på Herren”; när vi ser tiggaren som är svältfödd på bröd och vatten men ändå jublar i Jesus; när vi ser den arma änkan vara överväldigad av prövningar och ännu ha tillit till Kristus, åh! Med vilken strålglans det återspeglar evangeliet.
Guds nåd gestaltas och förstoras i de troendes fattigdom och prövningar. De heliga håller modet uppe under varje svårighet, i tron att allt samverkar till deras goda, och att det i slutändan kommer en verklig välsignelse ur det som till en början ser ut att vara av ondo. Deras Gud kommer antingen ge dem en snabb utväg, eller med all säkerhet bära dem genom alla bekymmer, så länge han väljer att hålla dem kvar i dem.
De heligas tålamod är prov på kraften i Guds nåd. Jag ser en fyr ute till havs, men om natten är stilla kan jag inte veta om bygget verkligen håller. Stormen måste rasa omkring den, och då får jag veta om den kan bestå. Likadant är det med Andens verk: om det inte många gånger omgavs av stormiga vatten, skulle vi inte kunna veta om det var äkta eller kraftaktigt; om vindarna inte blåste på det, skulle vi inte ha någon aning om hur fast och säkert det var. Guds mästerverk är de människor som står fasta och orubbliga mitt i svårigheterna, lugna mitt i det ruskiga dånet, ja, segervissa.
Den som vill ära sin Gud måste ställa in sig på att möta många prövningar. Ingen människa kan gnistra inför Herren förrän hon fått många stötar. Så, om din väg går genom många prövningar, gläd dig hela vägen, för du kommer desto mer kunna uppvisa Guds alltillräckliga nåd. Att han skulle svika dig får du inte ens drömma om – nej, tänk inte ens tanken. Den Gud som varit dig nog ända tills nu, kan du lita på ända till slutet.
