Red. anm. Kristna i Väst står inför ett antal tydliga hot mot Bibelns auktoritet. Men det är inte bara de tydliga hoten som försvagar vår tilltro till Bibeln. Otydliga hot – som kryper in obemärkt – sår också tvivel. Nedan är några utdrag från en uppsats som Don Carson, The Gospel Coalitions ordförande, skrivit i Themelios, där han sammanställer 10 sätt på vilka vi obemärkt överger gudsordets auktoritet.

Genom att plocka russinen ur kakan:

De farligaste exemplen på detta finns bl. a. inom trosrörelsens och framgångsteologins undervisning och förkunnelse. Koppla samman ett par verser om att Gud ska sända välgång till landet, med andra som reflekterar över vad det innebär att vara ett barn till Kungen, så blir det övertygande nog. Detta så länge vi ignorerar de många passager som handlar om att ta upp vårt kors, lida med Kristus för att också härska med honom, glädjas för att vi ansetts värdiga att lida för namnets skull, och mycket mer. Dessa är så tydliga att de sticker i ögonen. Det jag syftar på här är dock mer subtilt: att tvärt vägra ta upp kontroversiella frågor för att slippa stridigheter inom den lokala församlingen. För fredens skull undviker vi tydlighet i heta frågor (fattigdom, rasism, homoäktenskap, distinktioner mellan män och kvinnor) och hoppas bara att frågorna snart försvinner. Tråkigt nog kommer många av oss istället ta till sig samhällets åsikter i frågorna, eftersom vi inte fått komma fram till våra åsikter under Skriftens auktoritet.

Det bästa motgiftet mot detta är systematisk bibelutläggande förkunnelse, för då tvingas vi ta itu med texter allteftersom. Med ämnespredikningar undviker man lätt de svåra texterna. Men utläggare kan också riskera att stoppa huvudet i sanden.

Genom att undvika genanta passager och ämnen:  

Predikanter undviker ofta vissa ämnen, dels för att de blir generade. Genansen kan uppstå då predikanten vet att han inte studerat ämnet tillräckligt för att kunna ta itu med det (t. ex. en del inslag i eskatologin, eller transpersoner) eller om ämnet känns allmänt jobbigt (t. ex. predestination) eller för att predikanten vet att hans församling är skarpt kluven i ämnet (alla möjliga), eller för att predikanten helt enkelt inte är så förtjust i ämnet även om det ganska ofta dyker upp i Bibeln (t. ex. helvetet, evig dom). Detta visar sitt fulaste tryne när predikanten säger något i stil med: ”Vår text denna morgon, Lukas 16:19-31, liksom många andra texter från Jesu liv, beskriver helvetet på en del chockerande sätt. Uppriktigt sagt önskar jag att jag slapp dessa passager. Jag känner mig väldigt olustig inför dem. Men jag kan förstås inte helt strunta i dem, för de finns ju trots allt i Bibeln.” Predikanten har formellt sett underordnat sig Skriftens auktoritet, samtidigt som han framställt sig själv som mer medmänsklig och finkänslig än Jesus. Detta är såväl bedrägligt som ondskefullt – och jag kan lätt komma på fler exempel.

Genom att missbruka Skriften för att ge legitimitet åt en oortodox ståndpunkt:

Nyligen publicerade Zondervan Two Views on Homosexuality, the Bible, and the Church (två syner på homosexualitet, Bibeln och församlingen); boken listar de två synerna som ”den bejakande” och ”den icke-bejakande”, och två författare stöder vardera sidan. Vi får läsa att båda sidor argumenterar ”utifrån Skriften”. Även om ”den bejakande” sidan förr setts som en ståndpunkt som bekännande evangeliska kristna inte kan ha, blir vi nu informerade om att inte bara den icke-bejakande utan också den bejakande ståndpunkten befinner sig innanför det evangeliska lägret. Denna bok vill alltså få det till att det finns två alternativa ståndpunkter bland evangeliska kristna – den ena som anser att Bibeln förbjuder samkönade äktenskap, och den andra, som anser att Bibeln bejakar dem.

Alla som nu läser dessa rader känner förstås till de många böcker som erbjuder tre syner eller fyra syner (eller två, eller fem) på det ena eller det andra: tusenårsriket, utkorelsen, helvetet, dopet, m.m. Denna nya bok om homosexualitet är samma sak. Om detta måste jag säga ett par saker.

(a) Formatet på sådana band, ”x syner på y”, är halt som en ål. Det kan vara nyttigt för studenter att i ett band få läsa in sig på olika ståndpunkter i komplexa ämnen, men formatet riskerar att framställa det som att varje alternativ är lika ”bibliskt” eftersom det argumenteras ”utifrån Skriften”. Jehovas vittnen argumenterar förstås också ”utifrån Skriften” men de flesta av oss skulle snabbt tillägga att deras exeges, som de säger vara ”utifrån Skriften” är bristfällig, milt sagt. ”X syner på y”-formatet gör att man inte tänker på sådant när man gör en utvärdering och ger, åtminstone teoretiskt, varje alternativ lika stor legitimitet. Kort och gott, ”x syner på y”-formatet, hur praktiskt det än kan vara för vissa ändamål, är aningen manipulativt. Som jag argumenterat för på andra ställen, är inte alla tvistefrågor egentligen riktigt omtvistliga.

(b) Jag vill även tillägga att böcker om ”x syner på y” allmänt håller sig inom ramarna för någon form av oskriven bekännelseregel. Därför har det ju (ännu!) inte kommit ut någon bok om ”Tre syner på huruvida Jesus är Gud”. Vi kunde då sammanföra en liberal naturalist, ett Jehovas vittne och en som bekänner sig till kristendomen. Men det är svårt att tänka sig att en sådan bok skulle komma ut – eller, tja, en sådan bok skulle kunna kategoriseras som en jämförelse mellan olika religioner, men inte som en bok med olika alternativ för kristna. De flesta ”x syner på y”-böcker begränsar ämnena, d.v.s. y-komponenterna, till frågor som är tillåtna inom evangelisk kristenhet idag. Att vidga denna lista och innefatta alternativ som ingen evangelisk kristen hade tillåtit för 10 år sedan – t. ex. att förneka Jesu gudom, eller legitimera utlevd homosexualitet – ämnar samtidigt hävda att Skriften är mindre tydlig om ämnet i fråga än man tidigare har trott, och att åter omdefiniera den evangeliska trons gränslinjer. I båda fall har Skriftens röst som norma normans (“rådande norm”), om än teoretiskt fortfarande intakt, i själva verket obemärkt dämpats.

Det har oundvikligen funnits en del välformulerade röster som insisterar på att ta till sig en ”bejakande” hållning i fråga om samkönade äktenskap; att det inte sätter någons frälsning på spel och inte bör placera sådana människor utanför det evangeliska lägret. Steven Holmes avslutar exempelvis sin essä om hur evangeliska kristna ska närma sig sexualmoral: ”Sola Fide. Jag måste hålla fast vid detta. För blodet rann där jag går och där vi alla går. Ett fullkomligt offer, fullbordat, erbjudet en gång för alla, för hela världen, det erbjuder förnyelse åt alla som sätter tilltro till Honom. Och om detta även gäller mig, i alla mina misslyckanden och förvirringar, då betyder det också mina vänner som bejakar samkönade äktenskap, i alla deras misslyckanden och förvirringar. Om mina troende och bejakande vänner inte har något hopp om frälsning, då har inte heller jag det.” Men detta är att missbruka det evangeliska insisterandet på sola fide. Jag vet inga kristna som tror att frälsningen kommer genom tro plus ett bejakande av heterosexualitet. Tron allena är medlet genom vilket vi får till oss sola gratia – nåden allena. Men onekligen är ju också denna nåd så mäktig att den förvandlar. Frälsning av nåd allena genom tron allena mynnar ut i en ny livsinriktning under Kung Jesu herravälde. De som är sålda på ”köttets gärningar … skall inte ärva Guds rike” (Gal 5:19–21). Aposteln Paulus gör ett liknande påstående i Första Korinthierbrevet 6:9-11:

Eller vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds kungarike? Bli inte vilseledda: varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller fjollor eller män som ligger med män, eller tjuvar eller girigbukar, inte berusade, inte oförskämda, ej rovlystna ska få ärva Guds kungarike. Och vissa av er var dessa saker; men ni tvättade av er, men ni helgades, men ni rättfärdigades i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande (1 Kor 6:9-11 alt. övers., förf. kursivering).

I Paulus’ tankevärld handlar detta inte om att man måste uppnå syndfri perfektion för att få inträde till riket. Han menar istället att sådana synder – vare sig det gäller girighet, äktenskapsbrott, homosexuellt handlande, eller vad det nu gäller – inte längre karakteriserar de tvättade, helgade och rättfärdigade. Med andra ord är det en sak att med glädje bejaka att sola fide betyder att vi får till oss Kristi meriter och hans kors av tron allena, och inte genom vår helighet. Den heligheten är en produkt av frälsningen, inte villkor för den. Och det är en lite annan sak att säga att någon medvetet kan bejaka det icke-syndiga i vad Gud förklarat vara synd, av vad Gud insisterar på att detta utesluter en människa från riket, och säga att det inte spelar någon roll eftersom sola fide tar in dem i alla fall. Skriften ger stort utrymme åt troende som halkar och glider i ”misslyckanden och förvirringar”, som Holmes uttrycker det, och som vilar i Guds nåd och tar emot den i gudagiven tro; men den ger inte mycket svängrum för de som förnekar att de syndar trots vad Gud säger. Sola gratia och sola fide åtföljs alltid av sola Scriptura, av solus Christus, och av soli Deo gloria.

Genom att läsa alldeles för lite, särskilt äldre verk:

När man läser alldeles för lite bidrar det givetvis till att man går en del vägar som med tiden tenderar att stappla i fråga om Skriftens auktoritet. Läser man för lite, särskilt äldre konfessionella verk, leds man ofta att bli förblindad av aktuella dagordningar, att bli onykter av att ha insupit allt för mycket nymodigheter.

Visst känner jag till det andra diket. Vi känner pastorer som hämtar djupt från puritanernas rika källor, men som inte försöker läsa många modernare verk. Deras språk, tankekategorier, illustrationer och dagordningar låter nästan som de ligger fyra sekler tillbaka. Men detta är inte problemet jag tar upp här, mestadels för att jag ser detta som mindre vanligt än att man inte läser äldre konfessionellt material alls, som framförallt kommentarer och teologiska verk.

Problemet om vi endast läser moderna verk är att vi alla låter så moderna att våra föredrag och predikningar hamnar på en mycket tafflig nivå. Vi blir bra på att tala om vikten av identitet, miljöansvar, tolerans, att bli en Jesu efterföljare (men sällan bli kristen), hur Bibeln hjälper oss i vår smärta och lidande, och håller seminarier om budgetering och att klara sig efter en skilsmässa. Jag skulle inte för ett ögonblick vilja påstå att Bibeln inte tar upp dessa ämnen – men Bibeln handlar inte främst om sådana saker. Om vi införlivar mer av Johannes Chrysostomos, Jean Calvin och John Flavel i vår läsning, kanske vi blir mer benägna att uppmärksamma mer av vad det innebär att vara skapad i Guds avbild, hur hemsk synden är, vad evangeliet är, den välsignade Treenigheten, sanning, lärjungaskap, Bibelns insisterande på att kristna kommer att lida, hur man dör med värdighet, hoppet om den nya himlen och nya jorden, det nya förbundets härligheter, Jesu Kristi skarpa skönhet, förtroendet för en Gud som är både suverän och god, att omvändelse och tro inte är förhandlingsbara, vikten av ihärdighet och uthållighet, den vackra heligheten och vikten av en hemförsamling. Är Bibeln verkligen auktoritativ i våra liv och verksamheter när vi kringgår dessa, och andra, viktiga teman som andra kristna i alla generationer gjort rätt i att finna i Bibeln?

Genom att tappa vår häpnad för Guds Ord:

Det är mycket som kan försvaga vår förmåga att skälva inför Guds Ord. Allt handlar om arrogans. En arrogans som gör att vi inte ser vårt behov av att fortsätta läsa, läsa om och meditera över Bibeln, om vi verkligen ska tänka Guds tankar efter honom. Annars kommer alla ändlösa timmar av datainmatning från världen omkring oss slamma igen våra sinnen, hjärtan och fantasier. Sedefördärv driver oss bort från Bibeln: det är svårt att tänka sig att de som är överspolade av porr, eller de som vårdar sexuella affärer eller föder bitter rivalitet ägnar mycket tid åt att läsa Bibeln, än mindre skälver inför den. Vidare kan vårt kärlekslösa uppförande underminera Bibelns praktiska auktoritet i våra åskådares liv. Om vi inte genomför våra studier och löser de intellektuella tvivel som ibland drabbar oss kommer vår fruktan för Herren också reduceras, och där ingår givetvis också bävan för hans Ord.

Genom att åberopa ”auktoritär okunskap”.

”Auktoritär okunskap” ser vi komma fram när någon insisterar på att alla bibelställen som är relevanta för ett visst ämne är exegetiskt förvirrande och otydliga, och därför kan och får vi inte veta (därav ”auktoritär”) Guds tankar om ämnet. Denna hängivenhet åt den auktoritära okunskapen är inte okänd eller obrukad idag. David Gushee, till exempel, hävdar i en nyutkommen bok och i en artikel, att homosexuella äktenskap bör placeras bland de saker vi är överens om att vara oense om, det som brukade kallas adiafora, oväsentliga saker. Han förutser att ”konservativa” och “progressiva” är på väg mot en beklaglig skilsmässa över detta och en handfull andra ämnen, just för att vi inte kan komma överens om att vara oense. Han kan ha rätt. Men i rättvisans namn måste det, vänligt men bestämt, tilläggas, att det inte bara är fråga om huruvida någons uppförande inom det sexuella har eviga konsekvenser, utan att också Skriftens och traditionens enstämmiga uppfattning om homosexualitet inte heller har stått på de ”progressivas” sida: se särskilt boken skriven av S. Donald Fortson III och Rollin G. Grams – Unchanging Witness: The Consistent Christian Teaching on Homosexuality in Scripture and Tradition. Som Trevin Wax har påpekat, är det de ”progressiva” som kommer med nya anspråk om lära och uppförande, och det är alltså de som startar schismen för att sedan anklaga de ”konservativa” för att sätta gränser och främja schismen istället för att komma överens om att vara oense.

Ett någorlunda liknande mönster finns hos argumenten från Jen och Brandon Hatmaker. De flesta av deras inlägg är sympatiska och empatiska, fulla av beundransvärd omsorg för de nerslagna och förtryckta. Deras senaste utspel, att stödja monogama homoäktenskap, har fått mycket uppmärksamhet. De säger att de har lagt ner mycket tid åt att studera ämnet och nu kommit fram till slutsatsen att Bibelns texter inte tydligt förbjuder utlevd homosexualitet, så länge det sker i ett monogamt, överlåtet förhållande. De menar att Bibeln endast fördömer promiskuöst leverne (vare sig det är heterosexuellt eller homosexuellt), våldtäkt och andra svåra överträdelser. Som förklaring till deras utspel berättar Brandom om hur mycket smärta de sett i den homosexuella subkulturen, och hur det fick dem båda att ”ta sig tid att ägna sig åt studier och bön”, och de nådde denna slutsats: ”Vår slutsats är att vi inte tror att ett överlåtet, livslångt, monogamt samkönat äktenskap strider mot någonting vi ser i skriften om Guds förhoppningar för äktenskapsförhållandet.” Utöver det udda uttrycket ”Guds förhoppningar om äktenskapsförhållandet” lovordar Brandon i sin essä också etikern David Gushee, och avslutar essän med att citera Johannes 13:34-35 (Jesu ”nya bud” till sina lärjungar att ”älska varandra”).

Bland de utmärkta svar de fått, finns det tre som särskilt är värda att omnämnas här.

(a) Utifrån sin egen storslagna omvändelse råder Rosaria Butterfield sina läsare att älska sin nästa tillräckligt för att tala sanning. ”Kärlek” som inte bryr sig tillräckligt för att tala sanning och varna om den kommande domen är i grund och botten bara sentimentalitet.

(b) Kevin DeYoung gör processen kort med vad han kallar “Hatmaker-hermeneutiken” på ett sätt som bara han kan. För att bara ta upp en av hans punkter.

Jag kan inte se hur resonemanget för monogami och emot otukt är uppenbart utifrån Hatmakers hermeneutik. Jag uppskattar verkligen att de inte helt vill kasta den kristna undervisningen om sex och äktenskap överbord. Men deras hermeneutik är för tunn för att hålla mot traditionens tyngd. Så fort du kommit fram till att Adam och Eva inte skapades med fortplantning i åtanke (Mal 2:15), eller att det inte är något särskilt med att hane och hona passar för varandra (1 Mos 2:18), eller hur de två kompletterande könen förenas till en organisk enhet (1 Mos 2:23-24), vad finns det för mening med att insistera på att äktenskap endast borde gälla två människor, eller att de två människorna måste vara varandra trogna? Visst, båda parter kan komma överens om att de vill ha trohet, men det finns inte längre någonting i äktenskapets själva natur och syfte som gör sexuell trohet till ett måste. Och på samma sätt, varför är det uppenbart att sex utanför äktenskapet är fel? De verserna kanske också bara handlar om förtryckande situationer. Och allra mest grundläggande, när väl det biologiska syftet att få barn tas bort, med vilken logik kan samtyckande sex mellan två vuxna någonsin sägas vara fel? Och vad är poängen – med vilken måttstock kan vi fördöma en biologisk bror och syster som gifter sig om de verkligen älskar varandra (och använder preventivmedel, bara för att ta möjligheten med genetiska defekter ur ekvationen)? När äktenskapet omdefinieras för att kunna inkludera människor med samma kön, kan vi tänka oss att vi utvidgar inrättningen så att den blir mer inkluderande, men faktum är att vi förminskar det så till den milda grad att det blir någonting annat än äktenskap.

(c) Och så ska jag slutligen nämna ett annat av Kevin DeYoungs alster som han presenterade på ett sätt som bara han kan under en av de mindre samlingarna på Together for the Gospels konferens 13 april, 2016, som hette: ”Drawing Boundaries in an Inclusive Age: Are Some Doctrines More Fundamental Than Others and How Do We Know What They Are?” (Om att sätta gränser i en inklusivistisk era: Är vissa läror mer grundläggande än andra och hur vet vi vilka de är?)

Jag har lagt ganska mycket möda på att diskutera detta ämne, eftersom ”den auktoritära okunskapen” i vår tid inte kommer fram starkare i något annat ämne än ämnet sexualitet. Av samma anledning är det också få ämnen där troende idag blir mer frestade att dra sig undan en helhjärtad undergivenhet åt Skriftens auktoritet i våra liv.

Läs hela essän på Themelios.