Den 6 januari 1850 släpade sig en 15-årig Charles Spurgeon upp för Hythe Hill i Colchester, på sin väg till kyrkan. När han inte kunde komma längre på grund av snökaoset vek han av runt kröken och tog sig till ett litet kapell på Artillery Street som tillhörde Primitiva Metodistkyrkan.*
Han beskrev händelsen hundratals gånger, lite annorlunda varje gång. Men här är en av hans mest levande beskrivningar:
Ibland tror jag att jag ännu hade varit i mörker och förtvivlan, om det inte vore för Guds godhet i att sända en snöstorm en söndagmorgon, när jag var på väg till en gudstjänstlokal.
När jag inte kunde komma längre, gick jag in på en liten gata och kom till ett litet kapell för primitiva metodister.
I detta kapell fanns det kanske ett dussin eller femton människor.
Pastorn dök inte upp denna morgon: han hade väl blivit insnöad.
En fattig man, en skomakare, skräddare, eller någonting sådant, gick upp för att predika.
Han fick hålla sig till sin text, av den enkla anledningen att han inte hade någonting annat att säga. Texten var: ”Se till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar” [Jes 45:22].
Han uttalade inte ens orden rätt, men det spelade ingen roll.
Jag tyckte att det fanns en stråle hopp för mig i texten.
Han började såhär:
”Mina kära vänner, detta är en mycket enkel text. Det står: ’Se.’”
Detta kräver inte så stor möda. Det handlar inte om att lyfta foten eller fingret; bara ”se”. Man behöver ju inte gå på college för att lära sig se. Man kan vara den största dåren, men ändå kunna se. Man behöver inte vara rik och förmögen för att se. Vem som helst kan se; ett barn kan se. Men detta är vad texten säger.
Sedan står det: “Se till mig.”
”Ay”, sa han på bred Essex-dialekt, ”många av er ser till er själva. Men det finns ingen vits med att se dit. Ni kommer aldrig finna tröst i er själva.”
Sen vidareutvecklade den gode mannen texten på detta sätt:
”Se till Mig: Jag svettas stora droppar blod.
Se till Mig: Jag hänger på korset.
Se: Jag är död och begraven.
Se till Mig: Jag återuppstår.
Se till Mig: Jag stiger upp, jag sitter på Faderns högra sida.
O, se till Mig! Se till Mig!”
När han kommit ungefär så långt, och lyckats dryga ut tio minuter, hade han ingenting mer att säga.
Sedan såg han mig sitta under läktaren, och jag vågar nog anta, med så få närvarande, att han visste att jag var en främling.
Sedan sa han: ”Unge man, du ser väldigt eländig ut.”
Jo, det gjorde jag; men det hade inte hänt förut att någon anmärkte på mitt utseende från predikstolen. Men han träffade mitt i prick.
Han fortsatte: ”Och du kommer alltid vara eländig – eländig i livet och eländig i döden – om du inte lyder texten. Men om du lyder nu, denna stund, ska du bli frälst.”
Sedan ropade han, som bara en primitiv metodist kan: ”Unge man, se till Jesus Kristus.”
Där och då var molnet borta, mörkret hade dragit undan, och just då såg jag solen; och jag hade kunnat resa mig och sjunga tillsammans med de största entusiasterna närvarande, om Kristi Dyra Blod”.
*En av rörelserna inom den engelska metodismen.
Justin Taylor är direktör och bokförläggare på Crossway. Han bloggar på Between Two Worlds. Du kan följa honom på Twitter.
