Jag kan fortfarande känna smärtan efter den där sorgliga söndagsmorgonen. Medan jag gick in i byggnaden hotade den kyliga vårluften och överväldigande sorgen att krossa mitt bröst för gott. Jag hade just fått veta att barnet i min mage inte längre var vid liv. I nio veckor bad jag för detta liv, fäste mig vid detta liv och längtade efter att få möta denna guldklimp. Men detta hopp blev snabbt om intet när jag fick höra ultraljudsteknikern säga: ”Barnet var aldrig fullt utvecklat.” Allt jag kunde göra nu var att gå runt i ett ”redan men ännu inte”-graviditetsstadie, medan jag väntade på att naturen skulle ha sin gång.
Där jag satt på gudstjänsten ville jag egentligen bara rulla ihop mig till en liten boll och gråta mig till sömns. Jag hade svårt att tvinga fram orden jag skulle sjunga. Det gjorde bara för ont. Musiken satte igång. Jag kände hur det dunkade i bröstet, luften gick ur mina lungor och hade svårt att återvända. Hela min varelse ville skrika i vånda. Jag vill bara ha mitt barn! Medan min kropp gjorde sig av med de bevis som fanns kvar på att jag någonsin varit gravid, kände jag en djup smärta inombords. Det var inte såhär det skulle bli! – det ropade jag i mina tankar. Det skulle utgå liv ur mig, inte död. Barn borde få leva, inte dö innan de ens fått se dagens ljus eller deras moders ömma blick.
Det måste vara att jag jämrar mig efter befrielse, tänkte jag. I den överväldigande sorgen efter vår förlust kände jag starkt hur allt inte är väl. Jag kände desperation och ville få tillbaka det som gått förlorat. Som alla andra förgängliga skapade varelser jämrade jag mig efter nytt liv (Rom 8:221).
Vi behöver inte se oss långt omkring för att inse att allting i den här världen på många olika sätt skriker efter befrielse. Det tycks som att vi nästan varje dag får höra om något skottdrama och undrar: Är det i min stad nästa gång? För bara ett par månader sedan härjade en EF4-tromb2 genom två städer som ligger mindre än 45 minuter ifrån där jag bor. Många miste livet och ännu fler miste alla sina jordiska ägodelar. Jag vet en kille från high school vars dotter nu befinner sig i remission efter cancer. Hon är knappt ett år. Av allt att döma lever denna jord och dess invånare på lånad tid och längtar efter ett bättre liv.
Jämrar sig efter befrielse
Det är lätt att se att skapelsen särskilt jämrar sig efter befrielse. Jag lever i södern, där vårarna är heta och somrarna ännu hetare. Jag ser gräset vissna i mitten på juli utan att komma tillbaka förrän nästa vår. Skapelsens längtan efter befrielse är någonting vi kan greppa med våra tankar. Vi ser jordbruket leva och dö varje säsong som går. Men allt annat vissnar också bort. Jag känner en kvinna som har sin andra komplicerade graviditet som med säkerhet kommer sluta med döden för hennes ofödda barn. Detta är hennes jämmer. En cancerdiagnos för en förälder är ett bittert jämrande efter att liv ska komma ur död.
När vi ser nära och kära förkasta Kristus och förstöra sina liv, sörjer vi och jämrar oss efter att Gud ska ställa allt tillrätta. Varje smärtfyllt rop från våra skapade kroppar skriker ut att det inte var såhär det skulle bli. Varje bitter begravning av en älskad vän är ett jämrande efter att markens stoft som slukar upp oss ska skjuta fram nytt liv i den nya skapelsen. Varje rynka, lös hud, grått hår och värkande rygg påminner oss om att denna gamla kropp behöver en helrenovering. För varje kraftlöst andetag längtar vi alla efter att Kristus slutligen ska göra allting nytt.
Löftet om uppståndelsen
Men vår jämmer är inte det sista ordet. Samme Ande som väckte Jesus från de döda kommer en dag uppväcka våra sjuka föräldrar, för tidigt avlidna barn och cancerdrabbade makar, vänner och familjemedlemmar (Rom 8:11). Genom lidandet blir vi lika honom och får försäkran om att vi är hans barn. Anden ska göra våra dödliga kroppar levande på den yttersta dagen (Rom 8:16–17).
Just denna söndag, då min själ höll på att duka under av sorg, kunde jag inte ens tänka, desto mindre hoppas på löftet om uppståndelsen. Jag är medveten om löftena men mitt hjärta hade svårt att tro på dem. Denna söndagsmorgon, när jag var på vippen att bryta ihop i tårar, mötte Gud mig när jag inte ens hade orden att be om hans hjälp (Rom 8:26–27). Han visste vad jag behövde och kom till min hjälp. I min jämmer, jämrade han sig också.
Det är knappast lätt att leva i en värld som jämrar sig efter befrielse. Det krävs mer än vi kan ge ibland. Själva Anden som förde Kristus från den kalla, mörka graven kommer att göra detsamma för oss. Och när vi inte har trons ögon att se så tydligt som vi borde, vädjar han för vår sak. Så när vi lever i denna trasiga värld har vi hopp. Inte om att det kommer bli lätt, eller om att vi alltid kommer känna oss kapabla till att stå ut. Men att denne Kristus, som en dag kommer ställa allt tillrätta, uppehåller oss och gör oss lika honom genom varje smärtfylld sorg.
Courtney Reissig är skribent, hustru och mamma till två tvillingpojkar. Hon är gift med Daniel, och tillsammans bor de i Little Rock, Arkansas, och tjänar i Midtown Baptist Church. Du kan läsa mer av henne på hennes blogg eller följa henne på Twitter.
1grek. συστενάζω ”jämra sig” eng. ”groan”
2EF (Enhanced Fujita)-skalan är uppbyggd på sex kategorier från 0 till 5. EF4 (74,0-89,4 m/s.) orsakar enorma skador. Byggnader jämnas med marken; bilar, lastbilar m.m. slungas iväg långa sträckor (Wikipedia).