”Jesus svarade: ’Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!’”
Johannes 18:8
Tänk, min själ, på den omsorg Jesus visade sina får, även i denna prövningens timme! Den rådande passionen är stark i döden. Han överlämnar sig åt fienden, men inskjuter ett ord av kraft för att befria sina lärjungar. För sin egen skull är han lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, och öppnar inte sin mun, men för sina lärjungars skull talar han med allsmäktig pondus. Detta är kärlek, en ständig, självutplånande, trofast kärlek.
Men finns det inte långt mycket mer här än vad man bara ser på ytan? Har vi inte försoningens verkliga själ och ande i dessa ord? Den Gode Herden ger sitt liv för fåren, och pläderar att de därför måste frikännas. Borgenären har förbundit sig att betala, och rättvisan kräver att de som han företräder ska låtas gå. Mitt under slaveriet i Egypten ljuder denna röst som ett maktord: ”Låt dessa gå.” Ur syndens och Satans slaveri måste de friköpta komma ut. I varenda cell i Förtvivlans fängelsehålor, ekar ljudet: ”Låt dessa gå”, och ut kommer Misströstan och Mycket Rädd. Satan hör den välkända rösten och lyfter foten från de fallnas nackar. Döden hör den och graven öppnar sina portar för att låta de döda stiga upp.
De går på en framstegens, helighetens, triumfens och ärans väg, och ingen ska våga hejda dem på den. Inget lejon kommer möta dem på vägen, och inte heller träder något glupande rovdjur på den. ”Morgonrodnadens hind” har dragit till sig de grymma jägarna, och nu kan de skyggaste rådjuren och hindarna beta helt i fred bland hans älskades liljor. Åskmolnet har brakat loss över Golgata kors, och Sions pilgrimer kommer aldrig att slås av hämndens blixtar. Kom, mitt hjärta, och fröjdas över den immunitet som Återlösaren har säkrat åt dig, och välsigna hans namn hela dagen och varje dag.
