”Rispa, Ajas dotter, tog sin sorgdräkt och bredde ut den åt sig ovanpå klippan, från det att skörden började till dess att vattnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att slå ner på dem om dagen, inte heller markens vilda djur om natten.”
2 Samuelsboken 21:10
Om en kvinnas kärlek till sina slagna söner kunde få hennes sorgvaka att förlängas så mycket, ska då vi någonsin tröttna på att tänka på vår välsignade Herres lidanden? Hon drev undan rovfåglarna, och ska då inte vi från vår begrundan bortjaga de världsliga och syndiga tankarna som besudlar både våra tankar och de heliga ämnen vi ägnar oss åt? Bort med er, ondskans fjäderfän! Lämna offret ifred!
Hon stod ut med sommarens hetta, nattens dagg och regnet, utan skydd och helt ensam. Sömnen bortjagades från hennes gråtande ögon; hennes hjärta var för fullt för att sova. Se hur hon älskade sina barn! Rispa hade en sådan uthållighet – men vi? Ger vi upp vid minsta lilla obekvämlighet eller prövning? Är vi så fega att vi inte tål att lida med vår Herre?
Hon jagade till och med bort de vilda djuren, med ett mod som är ovanligt för hennes kön – och ska då inte vi vara beredda att möta varje fiende för Jesu skull? Hennes barn hade blivit ihjälslagna av andra, och hon grät och vakade: vad borde då inte vi göra, som med våra synder har korsfäst vår Herre? Våra skyldigheter är oändliga, vår kärlek borde vara brinnande, och vår omvändelse genomgående. Att vaka med Jesus borde vara vårt enda företag, att skydda hans heder vår enda sysselsättning, att förbli vid hans kors vår tröst.
De där förskräckliga liken kan mycket väl ha skrämt Rispa, särskilt om natten, men i vår Herre, vid vars kors vi sitter, finns ingenting som är motbjudande, allt är tilldragande. Aldrig har en levande skönhet varit så förtrollande som en döende Frälsare.
Jesus, vi vill vaka med dig ännu en stund. Bred nådefullt ut din mantel över oss; då kommer vi inte sitta i säck, utan i ett kungligt stortält.
