Denna fråga utspelar sig någon gång i framtiden – eller nutiden – under din tjänstgöring som pastor.

Johanna är 50 år och har besökt din församling under drygt ett år. Hon sitter på tredje raden bakifrån och brukar gå ut under sista psalmen, ofta tårögd. Johanna kommer fram till dig efter söndagsgudstjänsten för att berätta för dig att hon vill följa Jesus som sin Herre.

Du ställer lite diagnostiska frågor till Johanna, angående hennes tro, och det är tydligt att hon förstår evangeliet. Men hon verkar fortfarande uppgiven. När du frågar om hon omvänt sig från sin synd börjar hon gråta och skära tänder.

”Jag vet inte”, svarar hon. ”Jag vet inte hur… jag vet inte var jag ska börja… kan jag tala med dig enskilt?”

Du, Johanna och en gudfruktig Titus 2-ledare för kvinnlig verksamhet i församlingen träffas på din expedition direkt och Johanna berättar om sitt liv.

Hon föddes inte som Johanna, utan som Johannes. Men redan vid unga år kände han sig som att han var en ”kvinna fångad i en mans kropp”. ”Jag vill helst inte upprepa den gamla klyschan”, säger Johanna, ”men det var verkligen så det kändes.”

Johanna berättar, att när hon var 20 påbörjade hon ”övergångsprocessen” från att leva som en man till att leva som en kvinna. Hon genomgick en omfattande hormonterapi, följt av omfattande plastikkirurgi – bl. a. ”könsbytesoperation”. Hon har levt de senaste 30 åren – fysiskt och socialt – som en kvinna.

”Jag vill göra allt som krävs för att följa Jesus”, berättar Johanna. ”Jag vill omvända mig… men jag vet bara inte hur jag ska göra.”

”Rent kirurgiskt är jag just nu en kvinna. Jag har tagit hormoner som gör att jag ser ut som en kvinna och har en kvinnas alla fysiska egenskaper. Även om jag skulle klä mig i kostym och slips skulle jag se ut som en kvinna med kostym och slips. För att inte nämna det faktum att jag rent fysiskt är, tja, en kvinna…”

”För att göra saken ännu svårare” snyftar hon, ”adopterade jag min dotter Clarissa när hon var åtta månader, och nu är hon tio år. Hon känner inte till mitt tidigare liv som man. Hon känner mig bara som Mamma.”

”Jag vet att könsbytesoperationen var fel. Jag vet att mitt liv är snedvridet. Jag är villig att göra vad än Jesus vill att jag ska göra för att det ska bli rätt”, säger hon. ”Men vad vill Jesus att jag ska göra? Är jag för förstörd för att omvända mig och bli frälst? Om inte, vad betyder det att jag ska omvända mig och leva som en Jesu efterföljare? Vad är rätt sak att göra?”

Detta är en komplicerad situation som inte har några enkla svar. Men bara för att svaren är svåra betyder det inte att de är omöjliga. Här är vad jag tror står på spel i denna situation, och hur en kristen pastor bör se på det.

Vi är alla snedvridna

Första frågan är evangeliet. Kristus Jesus kom för att frälsa syndare. Han gav sitt liv som ett offer och hans blodiga kors och tomma grav räcker för att försona vilken trasig människa som helst, inklusive denna, med Gud. Vi bör överge all känsla av äckel bara för att Johannas situation är ”konstig” eller ”pervers”. All synd är konstig och pervers. Det faktum att någon synd (särskilt vår egen) tycks ”normal” för oss är delvis just varför vi behöver evangeliet.

Den andra frågan är omvändelse. Att vända om från synden till Kristus är nödvändigt för frälsning, det ser vi överallt i Bibeln där evangeliets budskap formuleras (Mark 1:15; Apg 3:19, 17:30, 20:21). Skildringen av hur vår Herre bemötte den rike unge mannen (Luk 18:18-29) är på sin plats här, såväl som hans möte med den syrisk-feniciska kvinnan (Mark 7:24-30). I båda fallen grävde Jesus djupare för att få fram (i den förre) en synlig avsaknad av omvändelse eller (i den senare) en synlig uppvisning av tro. Johanna har hört samma budskap som varje kristen har hört: ”Kom, följ mig.” Pastorn önskar veta, precis som med vilken syndare som helst, huruvida hon beräknat kostnaderna för att följa Jesus.

Nästa steg

Samtidigt bör pastorn veta att det inte finns någon enkel lösning här. Vad Johanna än gör kommer det lämna kaos och oreda i sina fotspår. Hennes dotter kommer antingen växa upp med en ”mamma” som under hela hennes liv har lurat henne om en grundläggande aspekt av vem hon är, och vad deras relation är, eller så kommer hon gå igenom traumat att upptäcka att Mamma egentligen är Pappa.

Efter att ha avgjort att Johanna verkligen förtröstar på Kristus (och det ser verkligen så ut), skulle jag råda pastorn att se till att hon förstår att en del av den synd hon håller på att överge är den att hon förkastat Skaparen på rotnivå. Guds skapelse är god och han skapar inte generiska människor utan ”man och kvinna” i sin egen avbild (1 Mos 1:27). I sitt försök att ”bli” en kvinna har Johannes insatt sig själv som en gud, som kan bestämma sitt eget sätt att vara skapad. En del av den frihet som kommer i Kristus är Johannes’ insikt att han är en skapelse, inte en gud, inte en maskin, inte ett missfoster.

Detta betyder att pastorn, i sin roll som herde under Kristus, bör börja tilltala Johanna som ”Johannes” och identifiera honom som ”honom”. Detta kan kännas konstigt och ovant för Johanna. Det är förståeligt. Men det som pågår i denna persons liv är samma sak som pågår i alla kristnas liv. Vi har iklätt oss ”den nya människan” och korsfäst det gamla livet (Ef 4:21-24). Vi är en ”ny skapelse” där det gamla är förbi (2 Kor 5:17). Vi har ett ”nytt namn” (Upp 2:17) som tycks främmande och mystiskt, och en stor släkt som vi måste lära oss älska och leva med genom livet. I detta fall innebär förstås Johannes’ ”nya” liv som kristen att han återgår till sin ”gamla” identitet som man.

Johanna kommer inte att ”känna sig” som Johannes, och det är okej. Men pastorn måste börja tjäna honom genom att hjälpa honom se hur friden är, dit han är på väg som en man.

Vidare kan pastorn inte lura församlingen. Han behöver inte gå in i varenda detalj av den här personens förflutna (mer än han skulle göra med någon annan omvändande syndare). Men församlingen, inte en individ, döper, och församlingen måste känna personen som blir döpt. Att döpa någon som skapats som man som ”min syster i Kristus” (vilken dopformel som nu än används) gör inte rättvisa åt en Gud som talar sanningen.

Omvänd operation?

På frågan om huruvida ”Johanna” bör göra tillbaka sitt ”könsbyte” vill jag nog svara nej i det här fallet. Trots allt kan ingen operation byta ut könet. Operationen hackade sönder Johannes och försökte skapa en illusion om hur biologin var. Det finns inget sätt att ”göra tillbaka” operationen, det blir bara ännu en kosmetisk illusion, ovanpå den gamla.

Med andra ord tror jag att en ny operation bara skulle förvärra problemet i detta fall. Johannes bör se sig ungefär som en biblisk eunuck, någon som tagit fysisk skada av sin tidigare synd, men som väntar på helande i de dödas uppståndelse. Han borde dock sluta ta kvinnligt könshormon så att hans kropp kan återgå till dess (relativt) naturliga tillstånd.

Det verkar för mig som att Johannes’ problem gäller ärlighet. Detta betyder att han bör presentera sig själv som den han är, en man skapad till man av Gud. Detta betyder att han bör identifiera sig som man och klä sig i manskläder. Detta kommer bli väldigt svårt för honom och han behöver sina pastorer och sin församling som stöd genom alla dessa massiva förändringar – och den främsta av dessa gäller hans dotter.

Hur blir det med barnet?

Förutsatt att Johannes är villig att överge sitt liv som kvinna och omfamna sin identitet som den man Gud skapade honom till, vad gör han med det faktum att hans unga dotter endast känt honom som Mamma?

Detta, får jag erkänna, är den svåraste biten i pusslet. Det är utmärkande kristet att känna medlidande med denna dotter, som får hela sin verklighet vänd upp-och-ner; och givetvis är det ett nödvändigt karaktärsdrag för en som är fåraherde för Guds hjord.

För det första är jag mycket väl medveten om att ”Johanna” som blir ”Johannes” kommer skapa stor oreda i dotterns liv och psyke. Jag tror det kommer skapas oordning i vilket fall som helst, och att ärlighet just nu är mindre destruktivt än att fortsätta illusionen. Frågan är inte huruvida dottern kommer få ett normalt eller ett traumatiskt liv. Frågan är om Kristi folk kommer att vara med henne genom traumat. Jag skulle råda Johanna att berätta allt för sin dotter vid en lämplig (men inte alltför fördröjd) tid.

Detta blir svårt, och Johannes kommer att behöva sin pastors hjälp, tillsammans med hjälpen från många gudfruktiga kvinnor, som är villiga att tillbringa många timmar med denna lilla flicka. Johannes bör berätta att långt innan hon föddes, var han förvirrad och kände att han var en flicka istället för en pojke, och att han ägnat de sista 30 åren åt att försöka vara en flicka. Han bör berätta för sin dotter att någonting däremot har förändrats: han har blivit född på nytt i Kristus Jesus, och detta betyder att han får en ny start. Han bör berätta att han älskar henne lika mycket och alltid kommer att finnas där, men att hon ska veta att Jesus håller på att få ordning på hans liv, till vad det var menat att vara – livet som en man.

Detta kan bli förvirrande och störande, men med vis vägledning från församlingen och pastorerna, kommer Johannes på ett synligt sätt kunna visa sin dotter vad pånyttfödelse och helgelse faktiskt är: en lång och smärtsam process, men i slutändan värt det för evangeliets skull.

Församlingen måste kliva fram

När jag säger att jag inte tycker att Johanna kan fortsätta leva som en ”kvinna” menar jag inte att pånyttfödelse kommer innebära att han plötsligt ”känner sig” som en man. Johannes är helt uppriktig när han säger att han alltid känt sig som en kvinna fångad i en mans kropp. Han kommer inte plötsligt förvandlas till en skogshuggare. Han kommer nog brottas med den här frågan resten av livet.

Jag blev frälst från, bland annat, begäret. Att ha begär tycks naturligt för mig. Att inte ha begär är onaturligt för mig. Inte en dag går utan att begäret faller sig lättare och naturligare för mig. Men jag kämpar emot begäret eftersom Gud formar mig till Kristi avbild (Rom 8:29; 2 Kor 3:18). Han gör detta genom lidande, tuktan och den krigsliknande kamp som Anden för mot köttet, den nya skapelsen mot Satans makter (Rom 5:3-5; Hebr 12:5-11; 2 Kor 2:11). Om du är i Kristus är ditt vittnesbörd detsamma, med alla de syndiga mönster och svagheter du har i ditt liv. Detsamma gäller för Johannes. Lämna honom inte i sticket om han råkar ut för bakslag eller fortfarande ”känner sig” som en kvinna resten av livet. Fortsätt visa honom evangeliet och den tro som hör och handlar.

Johannes’ närvaro i församlingen kommer nog medföra att det uppstår en del fariseism. En del kommer tycka att Johannes är ”onormal”. En del män kommer äcklas av bara tanken och tro att de visar sin manlighet genom att håna eller marginalisera honom (om än bara genom små vinkar). Pastorns ansvar är att leda sitt folk bort från denna destruktivitet. Johannes’ liv i församlingen kan vara en synlig signal på Guds barmhärtighet. Församlingen borde, i samma ögonblick som de tar emot Johannes som en omvändande syndare, utropa att hans synd (inte delvis utan helt) blivit uppspikad på Kristi kors, begravts med Jesus och utplånats genom kraften i hans uppståndelse. Allt fortsatt skvaller eller fördömande av Johannes’ synd eller förflutna är i sig själva överträdelser mot evangeliet, skapar splittring i församlingen, och ska disciplineras som sådana.

Herdarna måste leda folket att ta emot Johannes, så som de själva blev mottagna av Kristus (Rom 15:5-7). Pastorerna och ledarna i församlingen kan hjälpa människor bära sina bröders bördor (Gal 6:2). Detta innebär, först och främst, att kvinnor i församlingen kommer behövas för att hjälpa till att visa hans dotter vad det betyder att vara en gudfruktig kvinna. En del av dem behöver ta henne hem till sig och till sina liv och vara hennes mödrar och far- och mormödrar i Kristus (Tit 2:3-5). På samma sätt bör också männen i församlingen göra en samordnad insats för att lärjungaträna Johannes, ta emot honom i sin vänskapskrets och visa honom vad det innebär att följa Kristus, och vad det innebär att vara en man. För en del av dem blir det besvärligt. Än sen? Det tycks besvärligt för Herren Jesus att tillbringa tid med drinkare, prostituerade och hedningar som vi, men han gjorde det, och gör det än idag.

Vårt bemötande

Vi kommer att få allt fler ”transpersoner” ju mer omgivningen förändras. En kvinna i min församling sa häromdagen att hon gick för att ge blod och fick frågan ”Vilket kön föddes du med?”

Vi kan beklaga oss över denna trend och prata om hur vårt samhälle allt mer slokar i riktning åt Gomorra. Men om det finns transpersoner i vår omgivning bör vi hoppas att få se dem i våra kyrkbänkar. Och vi bör be, ivrigt, att de får höra evangeliet vi predikar och att det är goda nyheter för dem. En evangelisk församling säger: Vad du än springer från, eller till, så erbjuder Jesus dig liv. Så länge du lever är det inte för sent för dig att finna nytt liv i Kristus. Jesus älskar syndare, och det gör vi med.

Scenariot med ”Johanna” är inte alls så hypotetiskt. Mycket möjligt kan det finnas någon nära dig, var du än bor, som befinner sig i denna situation. Varför dyker de inte upp i våra församlingar? Är det för att de tvivlar på om vårt evangelium är till för sådana som dem? Kanske tvivlar vi själva också på det?

Om Johanna kommer till din församling denna söndag och hör evangeliet – och om ”hon” beslutar sig för att kasta bort allt det ”hon” är, för att följa Kristus – vet du om din församling kommer att älska honom och visa honom hur han kan sluta låtsas, och börja kämpa för att bli den han skapades till? Kanske krävs det en sådan omvändelse för att få oss att ifrågasätta huruvida vi verkligen tror det vi säger och sjunger om – om det verkligen finns ”kraft, kraft, mäktig underbar”, i Lammets blod. Är vårt evangelium verkligen goda nyheter för förlorade söner? Ja, för söner som är så förlorade, att de en gång trodde att de var döttrar?