Min fru och jag har använt katekeser för att undervisa barnen i nästan 15 år, men en otålig del av mig har alltid undrat: Får de ut något av detta?

De håller på med annat och är okoncentrerade. Ibland frågar de: ”När är vi färdiga?” Det här är ingen överraskning – de är ju barn. Men vi har fortsatt kämpa och använt flera av de olika åldersanpassade katekeser som finns inom den reformerta traditionen.

Självklart kan inte jag frälsa dem från deras synder. Katekesen förmedlar inte pånyttfödelse. Att ha en pappa som är pastor gör ingenting för att förvandla deras hjärtan. Bara Gud är mäktig att frälsa.

Historiska figurer har uppmuntrat min fru och mig att fortsätta och hålla ut i att undervisa bibliska och teologiska sanningar genom katekeser. Jag säger alltid till mina barn: ”Hur du påbörjar saker är ofta mindre viktigt än hur du avslutar dem.” Sådant är det kristna livet.

Katekesen var en sak som bidrog till att John Newton (1725–1807) slutade väl.

Från hädare till broder

Newtons historia känner många till. Fram tills han var sju år uppfostrades Newton av en gudfruktig mor. Han gick i kyrkan, lärde sig Bibeln och fick lära sig en katekes innantill och utantill. Newton skrev det här om sin barndom:

Min mor var en Dissenter[1], en from kvinna och medlem i den framlidne Dr. Jennings församling. Hon var svag, kroniskt lungsjuk och föredrog avskildhet; och eftersom jag var hennes enda barn gjorde hon det till sitt livs stora uppgift att skola och lära upp mig i Herrens fostran och förmaning. Jag har fått höra att hon, ända från det jag föddes, i sina tankar vigt mig till att tjäna Herren; och att jag, om hon levt tills jag uppnått rätt ålder, hade skickats till St. Andrews i Skottland för att få min utbildning. Men Herren hade bestämt någonting annat.

Jag var mer lugn och stillsam av mig – inte aktiv och lekfull som pojkar vanligtvis är – och tycktes vara lika villig att lära mig som min mor var att undervisa mig. Jag hade viss förmåga och ett mottagligt minne. När jag var fyra år kunde jag läsa lika bra som jag kan nu (förutom svåra namn); och kunde likadant upprepa svaren på frågorna i Westminstersynodens lilla katekes med bibelhänvisningar. Även alla Dr. Watts mindre katekeser och barnpsalmer.

Newtons mor dog när han var sju och han blev uppfostrad av sin far, en sjökapten. De kommande femton åren av Newtons liv tydde på att hans mors ansträngningar med katekes och andlig fostran sedan länge glömts av.

Från dess att han var elva år, till dess att han var sjutton år, gjorde Newton fem resor med sin far och lärde sig grunderna i sjömansjobbet. Hans sjöfararkarriär skolade honom också i Djävulens knep. Han blev en stor människohandlare som transporterade hundratals slavar från Afrika till England.

Newton kallade sig en syndare utan like, ”en ringledare i hädelse och elakhet”. Få personer i kyrkohistorien har haft ett så uppseendeväckande öknamn som Newton: Den store hädaren. Han var också mentor i det utsvävande livet för sina sjömanskollegor:

Jag nöjde mig inte bara med att själv springa längs den breda vägen, jag var också outtröttlig i att förleda andra. Om jag hade varit så inflytelserik som jag önskat, hade jag fört hela mänskligheten med mig. Jag var lika ambitiös som Caesar eller Alexander den store och ville rankas i elakhet som först i hela människosläktet.

Newton fortsatte springa med Djävulen tills Gud avbröt det genom en storm. Den 21 mars 1748 slogs Newtons skepp, Greyhound, hårt av en tyfon som nästan sänkte det. Eftersom han, som han senare skulle säga, varken var lämpad att leva eller att dö, omvände sig denne 22-åring från sin synd och omfamnade den Kristus som varit föremål för hans hädelser – och hans mors katekesförhör.

Senare skrev han sången ”Amazing Grace” som troligen är den allra mest kända psalm som någonsin skrivits, och han såg öppningsraderna som autobiografiska:

Oändlig nåd mig Herren gav,
Och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var,
Var blind, men nu jag ser.[2]

Newton blev kallad till pastorstjänsten när han var 33 år och kom att bli en av Englands mest framträdande pastorer i två församlingar under 43 år. George Whitefield och John Wesley fanns i hans vänskapskrets. Tillsammans med William Wilberforce bidrog Newton till att förstöra den onda slavindustrin i England – just den som en gång varit hans eget levebröd. Gud gjorde Newton till en trofé för att visa upp sin fantastiska nåd.

Newton kom aldrig över det faktum att Gud förbarmat sig över honom, som det står på hans gravskrift:

John Newton, tjänsteman, en gång en hedning och libertin, slavhandlare i Afrika, blev, genom vår Herre och Frälsare Jesu Kristi rika nåd bevarad, återställd, förlåten och utsedd till att predika den tro han länge arbetade hårt på att förstöra.

Från frön till frälsning

Newton blev omvänd i en storm ute till havs som försynen hade skickat. Men grunden för hans möte med nåden lades de första sju åren hemma hos mamma.

Så vad kan vi lära oss av Newtons liv om att uppfostra våra barn? Här är fyra saker hans liv har lärt mig:

1. Barnens sinnen håller sig fast vid memorerade fakta som en stålfälla.

Dussintals verser sitter fortfarande fast i mitt sinne på elisabetansk engelska, tack vare att jag vuxit upp i församlingen och memorerat Bibeln i söndagsskolan och bibelskola under loven, oftast från King James-bibeln. Det är helt fantastiskt hur mycket information barn kan memorera. Newton hade så många bibelord inpackade i sitt sinne redan när han var ute på villovägar och Gud kom så småningom att använda dessa sanningar för att överbevisa och omvända honom.

2. Barn blir inte frälsta av att lära sig Bibelns sanningar, men de hamnar i nådens sfär.

Newton talade ofta om hur Bibelns sanningar, särskilt de han fått genom katekeserna, kom tillbaka till hans sinne när han levde ett syndigt liv som vuxen. Memorerade bibelsanningar blir kvar ända in i vuxen ålder och kan tjäna som verktyg i Guds hand. Newton syndade, men hans samvete brottades med honom, och till sist besegrades han med hjälp av Andens svärd (Ef 6:17).

3. Att lära barnen en katekes ger dem ramar att tolka livet utifrån.

Lär dina barn Evangeliekatekesen (rekommenderas starkt), Heidelbergkatekesen eller någon annan av de klassiska evangeliska katekeserna[3] så ger du dem en rik kristen världsbild. Bekanta dem med Honom som skapat världen, hur världen hamnade fel och vad Gud har gjort för att reparera den.

Katekesen bekantar dem med alla Bibelns livsviktiga läror och utrustar dem med de svar de kan ge när världen börjar slå hårt mot trons dörr. Newton själv bekände att han visste att han syndade. Han visste att Gud såg på, att Kristus hade kommit och att de som förkastat honom skulle få avlägga räkenskap. Den där kvällen på skeppet skrämdes han av dessa sanningar, och hans hjärta började åstunda frälsningen.

4. Frön av sanning som planteras nu kan slå ut i en skörd av nåd.

Andlig fostran kräver disciplin. När du lär barnen kristendomens stora sanningar sår du frön. Det krävs både flit och tålamod. Jesu liknelse om den växande säden i Mark 4:26-28 uppmuntrar till sådana ansträngningar:

Guds rike är som när en man sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt blir dag och säden växer och skjuter i höjden, han vet inte hur. Av sig själv ger jorden gröda: först strå, sedan ax och sedan moget vete i axet.

Om Newtons mor hade levt när den unge John började följa sin fars syndiga väg ute till havs, hade hon säkert trott att allt hennes andliga trädgårdsarbete varit förgäves. Men bara till en början. Senare hade hon fått se den rika grödan av rättfärdighet som växte upp i hennes sons liv och gärning.

Från mörker till ljus

Föräldrar, lär era barn katekeser och se Gud verka. Det kan behaga honom att öppna deras blinda ögon nu, eller kanske senare.

Ja, memorerad sanning kan så småningom bli ett ljus på en mörk plats, som det var för den store hädaren som blev en Jesusälskare.

1. English Dissenters protestanter som tog avstånd från engelska statskyrkan och på 1500-1700-talen.

2. Svensk översättning av Anders Frostenson

3. Westminsters lilla eller stora katekes har även översatts till svenska och finns fritt här.