Psalm 119 skulle toppa listan över hebreiska Bibelns sju underverk, om det fanns en sådan. Den är Psaltarens Mount Everest med sina 176 verser. Ha inte dåligt samvete om du någon gång råkat börja läsa Psalm 119 men fått ge upp halvvägs. Ingen har ”råkat” bestiga Mount Everest heller. Poesi är, trots allt, svårt att förstå ibland. Så om du kommer till foten av Psalm 119 utan att vara beredd på att vandra i dess bergiga, fyra-fem sidor av parallellismer, kommer du troligen inte klara det på en gång.

Bibelns poesi är än mer krävande. För att använda en annan metafor är det som att Guds Ord har retts till en saftig reduktionssås. Psalm 119 är inget undantag, så kom hungrig. Puritanen Thomas Manton skrev och höll 190 predikningar om den (utgiven i tre band). Så hur navigerar man genom en så stor dikt? Särskilt en som är så kompakt och rik? Jag vill rikta in mig på några stora teman i psalmen, som kommer att vägleda oss genom detta bibliska monument.

Hur älskar jag dig? Låt mig räkna verserna

Första temat är regler. Psalm 119 är, i grund och botten, en kärleksdikt till lagen (vv. 47, 48, 97, 113, 119, 127, 159, 163, 167). Detta tema kan verka märkligt till en början, men psalmisten finner lagen så ofattbart älskvärd eftersom den tillhör Gud. Eftersom lagen just är Guds lag och kommer direkt från hans mun, är den bättre än allting annat, som stora högar av skatter (v. 72) och utsökt honung (v. 103).

Begreppet ”lag” är dock någonting som går mycket längre än bara de tio budorden. ”Lagen” är en stor, mångfacetterad tanke för författaren till Psalm 119. Det är nästan omöjligt att läsa en enda vers i denna psalm utan att stöta på den. Detta beror på att ”lagen” beskrivs med många olika ord: bud, befallningar, vittnesbörd, undervisning, domar, stadgar och – mest populär av dem alla – ord. Det är bara sju verser i denna enorma psalm som inte på något sätt anspelar på ”lagen”.

Psalmisten skriver alltså i grund och botten om sin otroliga kärlek till allt Gud säger. Vare sig det är faktiska bud, välsignelser, profetior, beslut eller berättelser – är allt det Gud säger till sitt folk fullständigt älskvärt. Varenda liten partikel av vad Gud uppenbarar genom det han säger är ovärderligt, även hans regler. Och ord föder ord, då Guds kommunikation kastar psalmisten in i en lång poetisk rapsodi.

Hålla regler och omvändelse

Andra temat är omvändelse. Kanske blir du lite modfälld när du läser igenom Psalm 119 – och inte bara för att den är så lång. Det kan ju också ge en del andlig ångest när man läser vers efter vers om hur mycket psalmisten älskar regler. När du kommit fram till vers 164 och läser ”Jag prisar dig sju gånger om dagen för dina rättfärdiga domar” kanske dina tankar dras till farisén i Lukas 18 som pretentiöst ”tackar” Gud för hur enastående han är på att lyda alla regler. Denna ton kan vara nedslående en vanlig veckodag, särskilt om du inte varit så duktig på att följa regler på sistone.

Låt inte detta avskräcka dig. Skillnaden mellan farisén och psalmisten är följande: psalmisten vet att han faktiskt är syndig och är i desperat behov av Guds nåd. Trots att han säger allt möjligt om att älska lagen, finns där också vädjan och omvändelse. Psalmisten vädjar till Gud att frälsa honom (vv. 41, 81, 123, 166, 174) och vill ha förbarmande (vv. 77, 156). Han vet att livet – hans liv – inte är perfekt. Psalmens sista noter handlar just om omvändelse: ”Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, för jag har inte glömt dina bud.” (v. 176). Att erkänna synd är alltså fullständigt kompatibelt med att älska lagen, enligt denna psalm.

Kärlek är ett praktfullt lidande

Det tredje temat att observera är lidandet. Denne botfärdige och regelälskande psalmist möter även sorg (v. 28), brottas med åtrå (v. 37), genomgår lidanden (vv. 50, 141, 143), hån (v. 51), hot och fara (vv. 61, 85, 87, 95, 110), och förtal (vv. 69, 78, 86). Det är faktiskt just därför han skrivit denna kärleksdikt. Psalmisten är helt beroende av, och älskar, Guds ord, särskilt i ånger och motgång. ”Det är min tröst i mitt lidande att ditt ord ger mig liv” (v. 50). Psalmisten är djupt medveten om Guds löften (vv. 38, 41, 50, 58, 76, 82, 116, 123, 133, 140, 148, 154). Han känner till Guds förbundskärlek (vv. 64, 76, 88, 124, 149, 159).

Viktigast av allt vet psalmisten att han behöver liv (vv. 37, 40, 50, 88, 93, 107, 149, 154, 156, 159) och att liv endast kommer från Gud på ett sätt som står i överensstämmelse med hans Ord. Han skriver: ”Herre, din barmhärtighet är stor. Ge mig liv enligt dina domar!” (v. 156) och ”Min själ ligger nertryckt i stoftet. Ge mig liv efter ditt ord!” (v. 25).

Psalmisten vet att Guds tal inte bara fördömer syndare. Gud friköper dem också genom det talade ordet. Medan Guds ord – hans domar, bud och stadgar – ständigt påminner oss om vår synd, uppenbarar de även Guds löfte att helt friköpa hans folk från synden.

Därför kan psalmisten inte sluta skriva. Han vet att han både blir fördömd och friköpt genom samma tal från Gud. Lidande under lagen och kärlek till lagen verkar efter samma princip: Guds trohet till sitt eget Ord. Gud är orubbligt trogen sig själv, och därmed orubbligt trogen sitt folk.

Du är en syndare – gläds i Guds ord

Kort och gott lär Psalm 119 oss att kärleken till Guds regler bestäms av och föds ur en kännedom om synden, nåden och Guds löften. Ju mer du känner igen dig i psalmistens ånger över synden, desto mer känner du igen dig i hans kärlek till Guds regler när du genomgår livets prövningar.

En helt vanlig veckodag som denna kan du alltså vara som författaren till Psalm 119: lida under frestelsen att synda eller lida på grund av omständigheter eller människor omkring dig. Vädja till Gud att rädda dig på grundval av hans löften (v. 170). Vila i hans förbundstrohet till sitt folk (v. 76). Gläds över att Gud för evigt och fullkomligt uppfyller sin egen lags villkor, sina egna regler (v. 65). Kom ihåg att han har gett dig liv i sig själv enligt sitt Ord (v. 50). Låt Guds sanna Ord, Jesus Kristus, rikligen bo hos dig idag, och var fylld av kärlek till din Frälsare.