Sydostasien
Trevor Johnson och Paul Snider har arbetat hos det norra korowaifolket, norr om Asmatregionen i Papua, sedan 2007 respektive 2012. De är HeartCrys trogna bundsförvanter. Du kan läsa deras vittnesbörd på HeartCry Missionary Societys sajt.
Längst bort från allt
Ön Nya Guinea ser ut som en död fågel med näbben åt väst. Kadavret ligger och vräker sig över Söderhavet, en bit norr om Australien. Papua, tidigare känt som Irian Jaya, är den vänstra delen av detta flygfä som vi tänker oss – östra änden av Indonesien. Även om Indonesien är världens folkrikaste muslimska land är den östligaste delen hem för några av de mest avskilda och bortglömda stamfolk som fortfarande finns på denna jord. Våra två familjer – Johnson och Snider – tjänar en sådan folkgrupp: det norra korowaifolket.
National Geographic kallar de som bor i detta område för ”kojfolket”. Deras djungelhyddor ligger placerade på mellan sex och tolv meters höjd från marken. Fyra tusen halvnomadiska och envisa själar i denna stam bor utspridda i denna hundratals kvadratkilometer stora, täta låglandsdjungel. Piloten från Mission Aviation Fellowship som landar här kallar vårt område för ”det mest avlägsna området i ett redan avlägset land” och ”längst bort från allt”. Hans pontonplan landar med ett plask på vår smala flod – en flod som ofta är för farlig att landa på överhuvudtaget på grund av stora vattennivåskillnader (vilket ofta gör det vanskligt för nödutryckningar under torrperioderna). Vägar, el och landningsbanor har ännu inte hittat till detta vidsträckta område. Regeringens närvaro har börjat kännas av först på senare tid. För två år sedan räknades denna stam med i den indonesiska folkräkningen för allra första gången.
Två dussin byar och många små kojklungor ligger utspridda som prickar över denna vida gröna yta, och två dialekter som talas av ca 2 000 människor vardera delar in detta område ungefär på hälften mellan norr och syd. En trogen holländsk översättare arbetar på korowaifolkets södra dialekt och gör riktigt bra framsteg med det lingvistiska. Vi lever längre uppströms i den centralt benägna byn Danowage, bland de som talar den nordliga dialekten (korowai batu eller ”stenkorowai”). Vi samarbetar just nu med sjutton inhemska kristna evangelister från den högländska danistammen. Vi vill genomsyra hela detta område med ett stabilt evangeliskt vittnesbörd.
Vårt arbetslag
Vårt arbetslag, som tjänar norra korowaifolket, består av två amerikanska familjer: Trevor och Teresa Johnson (med barnen Noah, Alethea och Perpetua) och Paul och Patricia Snider (med barnen Lane och Marianne). Vi har också ett nära samarbete med ett par från danifolket, HeartCry-missionärerna och evangelisterna Jimi och Perin. De har visat sig vara särskilt effektiva i att hjälpa folk att förstå evangeliet, särskilt bland kvinnorna och ungdomarna i detta område. Det finns också ett större evangelistteam på ytterligare över ett dussin kristna danier, som med varierande förmågor kan tjäna de olika predikoposterna som finns i området. Men just nu har vi lite personalbrist. Fem av de sjutton har blivit inlagda på sjukhus bara under de senaste månaderna på grund av att de ådragit sig sjukdomar eller blivit skadade då de tjänat i detta område. Till exempel: Pastor Bimber har brutit axeln; Broder Ainus blev överfallen av ett vildsvin; andra har malaria, tuberkulos osv.
Evangeliet planterades första gången i Papuas berg för en generation sedan hos danistammen på höglandet. Även om danistammen och församlingen fortfarande står inför många problem finns många trogna kristna kvar där, som har fått en enorm iver för missionen att föra evangeliet till andra till varje pris. Istället för att gå förbi dessa inhemska kristna som Gud har rest upp, hoppas vi kunna utrusta och underlätta för en inhemsk rörelse som kan hjälpa till att nå hela korowaifolket. Vi vill se kristna från Papuas högland nå animister i Papuas lågland. Några ivriga högländska daniförsamlingar har redan sänt över två dussin evangelister och arbetare vid landningsbanan hit till låglandet för att hjälpa till. En del har gått ut utan något ekonomiskt stöd och har till och med anlänt till missionsstationerna med endast en machete och en nätpåse med frön och grundläggande förnödenheter, för att kunna plantera sina trädgårdar. Detta sätter ett helt nytt perspektiv på vad det innebär att vara ”tältmakarmissionär”. Dessa daniska evangelister drabbas ofta av malaria och de får genomgå många svårigheter, svält och hot när de tjänar Jesus Kristus. En del har till och med fått begrava sina barn här. Men en beredskap att lida och en iver att nå sina avlägsna melanesiska landsmän med evangeliet driver dem framåt.
Dem vi tjänar
Korowaifolket är en avlägsen, animistisk och ibland polygyn låglandsdjungelstam. De sysslar med halvnomadisk odling av sagopalmer, bananer och pandanus, som de äter. Stammens kvinnor, med småbarn hängandes och slängandes från nätpåsar, fördämmer små bäckar och använder sedan sagopalmens skyffelliknande hölster för att ösa ur dessa dammar i jakt på småfisk som finns kvar på den leriga bottnen. En del bybor använder fortfarande en växt som finns här för att förlama fiskarna och lättare fånga dem, men de yngre männen har nästan helt övergett denna praxis. De jagar svin och kasuarer, och ser sagolarven (från en skalbagge som finns här) som en delikatess. Ibland har de sociala tillställningar där de äter larver.
Korowaifolket är rädda för demoner och häxor som kan döda en. De gnider in grisfett på dörrposterna och gör amuletter för att blidka mörkrets makter. En del korowaier håller fortfarande för huvudet om du tar kort på dem eftersom de tror att själen flyger ut från huvudknoppen när man dör. De tror att det finns en separat värld på undersidan av denna värld som består av de demoniska Tario (Laleo på den södra dialekten) som vill ha gemenskap med Yanop (folket). Detta uttryck har även kommit att användas som ett adjektiv för att beskriva saker som kommer in från världen utanför. Därför har man kallat mig Tario-Alin (en vit tario), min klocka är en Tario-Tup-Kun (en demonisk eller utländsk solcirkel) och bröd är Tario-O (demonisk eller utländsk sago). Den högste tarion, om han nu ses som en av dem, är Saip (ibland Saif-Abul, den Ryslige Mannen) som de flesta numera identifierar som Satan.
Vi håller fortfarande på och lär oss, men det finns någon sorts tro på reinkarnation. De döda återföds i Tariovärlden och tario återföds på den här sidan. Dessa två världar ska hållas isär. Det finns en tro på att när den utomstående världen, där tarionerna bor, och korowaivärlden, där yanoperna bor, blandas är säkerligen världens undergång nära.
A’huwah (eller xaxua eller A’ua) är häxor som också är mycket fruktade och som kan leva mitt ibland oss. Det sägs att de skjuter sina offer med osynliga pilar och äter deras inälvor medan de är medvetslösa. Sedan lägger de in löv (ibland aska) i deras innanmäte, vilket gör att de dör långsamt. Ibland kommer sjuka till vår veranda när vi har mottagning på eftermiddagen och klagar på att de blivit skjutna av en dold pil från Satan. Man härleder många sjukdomar till häxkonst och när de är sjuka anklagar de ofta svaga och försvarslösa (ofta små pojkar) för att syssla med mörk magi.
Antropologen Rupert Stasch, som arbetade mest hos den södra dialekten under senare halvan av 90-talet dokumenterade över 200 fall av häxavrättningar. Min son Noahs fotbollskamrat Pilemons far blev mördad, lemlästad och uppäten sedan han dömts för häxeri när Pilemon bara var ett litet barn. Yamis är en ung pojke som HeartCry-missionärerna Jimi och Perin tar hand om. För två år sen blev han också anklagad för häxeri. Evangelisten Ainus (som nu återhämtar sig på kusten efter att ha blivit överfallen av ett ilsket vildsvin) knöt loss och bar tillbaka Yamis till Danowage efter att folket i Ujung Batu inte kunde bestämma sig för om de skulle strypa eller dränka honom. Yadison, en pojke med mentala funktionshinder från Waina, blev fastbunden i mitten av sin by år 2009 tills evangelisten Yowenus skyddade honom med sin egen kropp och förde honom hem till sig. Nu är Yadison med varje gång vi har bibelundervisning och försöker ta in så mycket han kan trots sina mentala begränsningar.
En del av evangelisationen som bedrivs av de inhemska evangelisterna från Papuas högland har gått ut på att samla folk från utspridda kojor in till byar för att underlätta för undervisning och förkunnelse. Dessa nya bystugor byggs på stolpar nära marken och inte efter det traditionella ”kojmönstret”. Dessa nya ”by-korowaier” har ofta svårt att förena de två levnadssätten: att dels leva på en plats i en by och dels halvnomadiskt röra sig runt i djungeln. Att samla korowaierna i byar gör att de kommer närmare inpå varandra, vilket ofta ökar motsättningarna för en tid, tills de vänjer sig vid varandras närvaro.
Ett normalt sätt att bemöta varandra bland korowaifolket är med hot om våld eller högt ställda krav. En antropolog beskriver detta som ”högriskpolitik” (ungefär som när Sovjetunionen och USA under kalla kriget antingen hotade eller lugnade varandra allteftersom spänningarna minskade eller ökade). Om en make dör i USA kommer människor på besök och ger gåvor och kondoleanser till änkan. Men hos korowaierna är det tvärt om – släkten kräver strängt att änkan ska ge dem mat och gåvor!
Till sist kan nämnas att korowaiska män ibland har flera fruar. Män byter till sig unga flickor som framtida fruar. Dessa unga flickor får sedan bo hemma hos sin framtida make tills menstruationen börjar och äktenskapet kan fullbordas. Många unga mödrar och deras barn dör vid födseln på grund av undernäring eller för att flickan är så ung vid sin första graviditet. Kvinnor går ofta ut i djungeln för att föda, och det rapporteras att de gör detta över ett hål som grävts i marken för detta ändamål. En del överger barnen i djungeln och trycker ner löv i halsen på dem med en pinne för att de ska vara tysta.
Vår längtan
Vi längtar efter att få se en församling med troende korowaier som leds av korowaiska herdar. Vi ber om inhemska pastorer och evangelister som själva känner till Evangeliet och kan lära andra om Evangeliet. Vår metodologi baseras på 2 Tim 2:2: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra.” Vårt mål är att lärjungaträna stammedlemmar som sedan kan göra lärjungar av andra stammedlemmar (nå de förlorade för att nå de förlorade). Vi läser och diskuterar bibelberättelser med sex eller åtta unga män från stammarna under veckan. Flera säger att de tror och de uppvisar en livsstil som hör till Evangeliet.
Det är spännande att se att några män går ut till sina klaners områden för att förkunna Evangeliet även där. Broder Simson säger att han inte har en enda familjemedlem som inte hört Evangeliet klart och tydligt och trott på det. Broder Salomo säger att det han önskar högst av allt är att bli evangelist. Bröderna Amsal, Daud och Musa vandrade i en hel dag för att frivilligt leverera mat till de sjuka i kojorna och de har även bett för dem efteråt. Bröderna Barnabas, Wahyu, Simson och Salomo leder regelbundet församlingsgudstjänster på olika ställen. Varje vecka fortsätter vi förkunna Evangeliet för dessa lärjungar med enkla bilder. På veckosluten tar dessa sex eller åtta troende sedan dessa lektioner med sig ut till de andra byarna och kojorna. På måndag morgon reser de tillbaka till Danowage för att under veckan lära sig ännu mer historier att sprida vidare.
”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.” (Joh 10:16)
Avslutning
Vi har sett människor bekänna Jesus och omvända sig från sina synder. Vi har sett en del liv förvandlas; men inte så många som vi hade hoppats. Vi har sett en del av de sjuka bli helade och en del som varit nära döden återhämta sig; men inte så många som vi hade velat. Vi har sett andra missionärer rekryteras till missionen; men behoven är fortfarande stora.
Jag är fortfarande förvissad om att den gode Herden har Sina utvalda får utspridda över denna avlägsna plats. Han kallar dem undantagslöst genom Sitt Ord. Segern är viss. Varje människas själ är högt dyrbar. Vi är enormt privilegierade att få tjäna Gud i detta nödställda område. Trots många prövningar tackar vi Gud varje dag för att vi får tjäna Honom här.
Vi vet från Predikaren att ”den som spejar efter vind får aldrig så, den som skådar efter moln får ingenting skörda.” Därför har vi beslutat: ”Så din säd om morgonen och låt inte din hand vila om kvällen, ty du vet inte vilket som lyckas bäst, det ena eller det andra, eller om båda är lika bra.” (Predikaren 11:4-6). Vi planterar trots att vädret ofta inte gagnar och jorden är hård. Vi är fortfarande förvissade om att Skördens Herre ska ge frukt åt vårt arbete.