John Flavel (c. 1630-1691)

När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. – Filipperbrevet 2:7b-8

Ni har hört om hur Kristus blev iklädd Profetens, Prästens och Kungens ämbeten för att fullfölja den välsignade planen för vår återlösning. Uträttandet av dessa ämbeten krävde av nödvändighet att Han både skulle bli djupt förnedrad och högt upphöjd. Som vår Präst skulle Han inte kunna frambära Sig själv som ett offer till Gud för oss om Han inte hade ödmjukat Sig – ödmjukat Sig till döden. Som vår Kung hade Han inte med makt kunnat tillämpa Sitt offers vinning om Han inte blivit upphöjd, ja, högt upphöjd. Som vår Präst hade Han inte haft Sig själv att offra om Han inte först sänkt Sig ner till en människas låga position. Som vår Profet hade Han inte varit lämpad att lära oss Guds vilja på ett sätt som gjorde att vi kunde tåla det. Som vår Kung hade Han inte varit lämpad som Huvud för Församlingen. Och om Han inte hade blivit högt upphöjd, hade det offret inte blivit fört innanför förlåten, inför Herren. Kristi regering kunde inte ha säkrat, skyddat och försvarat Hans rikes undersåtar.

Utifrån allt detta föreskrev den oändliga visheten att Kristus först skulle bli djupt förnedrad och sedan högt upphöjd. Båda dessa tillstånd som Kristus gick igenom hålls fram för oss av aposteln i detta sammanhang.

Metoden kräver att vi talar om detta tillstånd av ödmjukelse. Och därför har jag läst detta bibelord för er, som visar er Sonen under en (nästan) total solförmörkelse. Han som var ”härlighet och ära” (Jes 4:2) – ja en härlighet som den Enfödde har från Fadern (Joh 1:14), ja härligheten (Jak 2:1), ja prakten och ”utstrålningen av Guds härlighet” (Hebr 1:3) – blev så beslöjad, fördunklad och förnedrad att Han inte var Sig lik. Gud? Nej, knappt lik en människa heller. Om detta ödmjukade tillstånd sägs det ju ”jag är en mask och inte en människa” (Ps 22:6); som om Han snarare skulle säga ”beskriv mig som mask, och inte som människa: jag har blivit föraktad av människor” som det ordet betecknar (Jes 53:3). Denna Kristi ödmjukelse har vi här uttryckt i dess natur, grader och tidslängd.

Dess natur: Han ödmjukade sig själv. Han låtsades inte vara ödmjukad, inte heller spelade han rollen som en förnedrad man, utan Han blev faktiskt och verkligen ödmjukad – och det inte bara inför människor, utan Gud. Det står inte att Han blev förödmjukad, utan att ”Han ödmjukade sig själv”. Han var villig att sänka sig ner till detta låga och föraktliga tillstånd för vår skull.

Hans ödmjukelses djup: Den gick djupare än bara att Han blev människa, född under lagen, ja, ”Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset”. Här ser ni djupet av Kristi ödmjukelse: både specificerat – det var till döden – och förvärrat – döden på korset. Inte bara blev Han människa, utan ett dött lik, som dessutom hängde på ett träd och led en brottslings död.

Hans ödmjukelses tidslängd: Den fortgick från det ögonblick då Han först inkarnerades ända tills det ögonblick då Han fick liv och vaknade upp i graven. Villkoren fastställs alltså här av aposteln: från den tid då Han till det yttre blivit som en människa, det vill säga, från Hans inkarnation till Hans död på korset, vilket även innefattar den tid då Han låg i graven, så länge varade Hans ödmjukelse. Härav kommer iakttagelsen:

Lära: Kristi tillstånd, från Hans avlelse till Hans uppståndelse, var ett tillstånd av djup förnedring och ödmjukelse. Vi kommer nu in på Kristi ödmjukade tillstånd, som jag ska sortera in under tre allmänna kategorier, nämligen: Hans ödmjukelse i Hans inkarnation, Hans liv och Hans död.

Min nuvarande uppgift är att öppna upp Kristi ödmjukelse i Hans inkarnation, uttryckta i dessa ord: ”När han till det yttre hade blivit som en människa”. Med detta ska ni inte tänka er att Han bara tog på Sig en kropp, som någonting som för en kort tid skulle hjälpa Honom visa Sig för oss, för att sedan lägga undan den igen. Det är inte en sorts skenbar uppenbarelse av Kristus i form av människa som här avses; utan Han tog verkligen och på riktigt på Sig vår natur, vilket var en speciell del av Hans ödmjukelse. Detta framgår av följande detaljer:

Kristi inkarnation var en högst förunderlig ödmjukelse av Honom, eftersom Han som ”är över allting, Gud, välsignad i evighet” (Rom 9:5) därigenom fördes in i samma klass som skapade varelser. Det här är den förunderliga ”gudsfruktans hemlighet” (1 Tim 3:16) – att Gud skulle uppenbaras i köttet, att den evige Guden sant och riktigt skulle kallas ”människan Kristus Jesus” (1 Tim 2:5). Det var ett under för Salomo att Gud skulle bo i det ståtliga och magnifika templet i Jerusalem: ”Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt!” (2 Krön 6:18). Det är ett långt mycket större under att Gud skulle bo i en kropp av kött och sätta upp Sitt tabernakel ibland oss (Joh 1:14). Om Skrifterna inte tydligt uppenbarat det, hade det känts som en oförskämd hädelse att tänka eller tala om den evige Guden som född i tiden – världens Skapare som en skapad varelse, den Gamle av dagar som ett barn av dagar! … Att alltets oändlige, ärorike Skapare skulle bli en skapad varelse är ett mysterium som övergår allt mänskligt förstånd. Det är ett oändligt avstånd mellan Gud och den högsta av Hans skapade varelser. Han sägs ödmjuka Sig själv när Han ”ser ner så djupt i himlen” (Ps 113:6, alt. övers.). Vilken ödmjukelse är det då inte att se det som är i världen där under! Men att födas in i den och bli en människa! Ja, erkänt stor är gudsfruktans hemlighet! ”Se”, säger profeten, ”folken är som en droppe i en spann, som ett dammkorn i en vågskål. Kustländerna lyfter han som ett stoftkorn … Alla folk är som ingenting inför honom, mindre än noll och tomhet anser han dem vara” (Jes 40:15, 17). Ja, om denna stora och ofattbara Majestät Själv sänker Sig ner till en skapad varelses tillstånd och skick, kan vi lätt tänka oss att Han, när Han väl blivit en skapad varelse, skulle utsätta Sig för hunger, törst, skam, bespottelse, döden, allt förutom synd. Att Han skulle uthärda någonting av detta när Han väl blivit människa är inte lika förvånande som det faktum att Han skulle bli en människa. Detta var det låga klivet – sannerligen en djup förnedring!

Det var en häpnadsväckande ödmjukelse för Guds Son, inte bara att bli en skapad varelse, utan en underlägsen varelse – en människa och inte en ängel. Om Han hade tagit på Sig en ängels natur hade det visserligen också varit en häpnadsväckande förnedring för Honom, men Han hade varit närmare (om jag nu får säga det) Sitt eget hem och en aning mer lik Gud än vad Han såg ut som när Han bodde ibland oss. Änglar är ju de högsta och mest strålande bland alla skapade varelser. På grund av deras natur, då de är rena andar; deras vishet, den intelligens de besitter; deras värdighet, de kallas välden och makter; deras bostäder, de är den himmelska skaran; och deras sysselsättning, att skåda Guds ansikte i himlen. Den högsta beskrivningen, både av vår helighet och glädje i den kommande världen, uttrycks på detta sätt: Vi ska vara ”som änglarna” (Luk 20:36). Då människan ju inte är någonting jämfört med Gud, så är hon mycket lägre än änglarna. Hon är så mycket lägre under dem att hon inte tål att se en ängel, även om den är i mänsklig skepnad och gör sig så bekant som den kan för henne (Dom 13:22). När psalmisten hade begrundat himlarna och skådat himlakropparna, de praktfulla ljusen, månen och stjärnorna som Gud hade skapat, utbrast han: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom?” (Ps 8:4). När människan var som bäst, i sitt syndfria tillstånd, färdig och ren, direkt från sin Skapares hand var hon ändock ringare än änglarna. De har alltid burit Guds avbild i en högre grad än människan, då de är helt andliga väsen. Människans ädla själ är dränkt i materia och inspärrad i kött och blod, och ändå väljer Kristus denna lägre grad och art och går förbi änglanaturen: ”Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn” (Hebr 2:16).

Vidare var det så att Jesus Kristus inte bara gick förbi änglarnas natur för att ta på Sig mänsklig natur, utan Han tog på Sig den mänskliga naturen efter att synden fläckat ner dess ursprungliga ära och fått dess skönhet och glans att falna. Han kom inte sådan som vi var före fallet, medan det ännu fanns färsk ära i vår natur; utan Han kom, som aposteln säger: ”till det yttre lik en syndig människa” (Rom 8:3), det vill säga i kött som hade syndens kännetecken, eländiga påverkan och konsekvenser på sig. Jag säger inte att Kristus tog på Sig syndigt kött eller kött som verkligen var besudlat av synden. Det som föddes av jungfrun var någonting heligt. Men även om den inte hade någon inneboende, ursprunglig orenhet i sig, hade den syndens påverkan på sig. Ja, den hemsöktes av allehanda mänskliga svagheter som synden först släppte in i vår gemensamma natur, såsom hunger, törst, trötthet, smärta, dödlighet och alla dessa naturliga svagheter och ondskor som hämmar våra eländiga naturer och får dem att jämra sig under dem var dag.

Därför såg Han ut som en syndare även om Han inte var det. De som såg och talade med Honom tog Honom för en syndare; de såg all denna syndens påverkan på Honom. I allt detta kom Han så nära synden som Hans helighet kunde tillåta. O hur djupt Han sänkte Sig! Att bli gjord i likhet med syndigt kött, syndares, rebellers kött – kött, dock inte besudlat, men ändå eländigt vanställt av synden! O vad är detta?! Och vem kan uttrycka det?! Jo, om Han skulle bli försoningens Medlare, var det onekligen nödvändigt att detta skulle ske. Han behövde anta samma natur som syndat för att tillfredsställa rättvisan i den. Ja, dessa syndfria svagheter var nödvändiga att tas tillsammans med den mänskliga naturen, eftersom en del av Hans ödmjukelse var att uthärda dem. Vidare kvalificerades vår Överstepräst genom Sin egen erfarenhet av dessa och fylldes av öm medkänsla för oss. Men O att vår Frälsare på detta beundransvärda sätt böjde sig ner och antog en sådan natur – att klä Sig i en så tarvlig och trasig klädnad! Passade det Sig att Guds Son skulle bära den? O outrannsaklig nåd! Och än mer:

Genom Sin inkarnation blev Han mycket ödmjukad, eftersom detta skymde, fördunklade och förklädde Honom så mycket att Han under den tid Han levde här, inte såg ut som Sig själv som Gud. Han såg istället ut som en fattig, sorglig, föraktlig syndare i världens ögon. De hånade Honom: ”Han har sagt: Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.” (Matt 26:61). Härigenom utgav Han sig själv (se Fil 2:7). Det svärtade ner Hans ära och rykte. Av den orsaken förlorade Han all aktning och heder från de som såg Honom: ”Är det inte snickarens son?” (Matt 13:55). Att se en fattig man resa upp och ner längs landet i hunger, törst, svaghet, tillsammans med ett sällskap av fattiga människor, varav en hade hand om kassan (Joh 13:29) – vem som såg Honom hade någonsin trott att Han var världens Skapare, Fursten över jordens kungar? Han var ”så föraktad att vi inte respekterade honom” (Jes 53:3). Vem av er skulle inte hellre välja att uthärda mycket elände som en människa, än att degraderas till en föraktlig mask som alla trampar på, som ingen människa respekterar? Kristus var så olik Gud i denna dräkt att Han knappt tilläts kallas människa – ”en mask och inte en människa” (Ps 22:6).

Tänk nu efter: var inte detta en häpnadsväckande självförnekelse? Att Han, som från evighet hade Sin Faders behag och hedersbetygelser – Han som sedan skapelsen blev beundrad och tillbedd av änglar som deras Gud – nu fick bli en fotapall som varje skurk kunde trampa på utan den respekt en människa är värd? Detta var sannerligen en djup förnedring. Det var ett svart moln som under så många år förmörkade och inneslöt Hans uppenbara ära så att den inte kunde skina över världen. Bara några svaga strålar av Gudomen sken för ett fåtal ögon genom sprickorna i Hans mänsklighet – som molnen ibland öppnar sig lite så att solen kan kasta ett par svaga strålar för att sedan omhöljas igen. ”vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern” men ”världen kände honom inte” (Joh 1:14, 10). Om en furste går omkring förklädd, kan han inte förvänta sig mer ära än en obetydlig undersåte. Så var det med vår Herre Jesus Kristus: denna förklädnad gjorde Honom föraktad och hånad.

Som sagt, Kristus blev mycket ödmjukad genom Sin inkarnation, eftersom Han därigenom hamnade långt borta från Sin Fader och all den outsägliga glädje och behag Han  av evighet hade hos Honom. Herren Jesus levde i en hög och unik grad av gemenskap med Gud medan Han vandrade här i köttet. Men att leva i tro som Kristus här gjorde är en sak; och att vara i Guds barm som Han var innan är en helt annan sak. Att ha Guds outsägliga glädjeämnen evigt vidmakthållna i Sig, utan något avbrott för ett ögonblick, från evigheten, är en sak; och att ha Sin själ ibland fylld av Herrens glädje och sedan mulen med vredens moln igen; att ropa utan att Gud hör, som Han klagar (Ps 55:3), nej, att förminskas till att ha så pass få ting att trösta sig andligt med, att Han tvingas ropa ut så bittert som Han gjorde: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Ps 22:1). Denna sak var Kristus väldigt obekant med ända tills Han blev funnen i mänsklig gestalt.

Till sist, om Han skulle bli en människa, sänkte Kristus Sig djupt och nedlät Sig genom att att ta Sin natur från en så ringa förälder och välja en så låg, föraktlig ställning i denna värld som Han gjorde. Han föddes, inte av ädlingars blod, utan av en fattig kvinna i Israel som var gift med en snickare. Och dessutom under alla de nackdelar man kan tänka sig: inte i Sin mors hem, utan ett värdshus – ja, ute i stallet också. Han fogade Sig helt till den förnedrade ställning Han bestämts till och kom ibland oss under alla tänkbara förödmjukande omständigheter: ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd” säger aposteln. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9). Härmed har jag visat er några få detaljer i Kristi ödmjukelse i Sin inkarnation.

Härav förstår vi fullheten och fullständigheten i Kristi gottgörelse, som de ljuvliga förstlingsfrukterna från Hans inkarnation. Överträdde och förbröt sig människan mot Guds lag? Se, Gud Själv har blivit människa för att laga den sprickan och gottgöra det fel som begåtts. Den högsta heder som Guds Lag någonsin mottagit var att ha en sådan person som människan Kristus Jesus att stå inför dess skrank och ge den ersättning. Detta är mer än om den hade utgjutit allt vårt blod och byggt upp sin heder på ruinerna från hela skapelsen.

Sänkte Sig Kristus så lågt att Han blev människa för att rädda oss? Då måste de som förgås under evangeliet förgås utan ursäkt. Vad mer skulle Kristus ha behövt göra för att rädda er? Se, Han lade åt sidan majestätets och ärans skrud, tog på Sig era egna klädnader av kött, kom ner från Sin tron och förde frälsningen hem till era egna dörrar. Ja, ju lägre Kristus sänkte Sig för att rädda oss, desto lägre kommer vi sjunka under vreden om vi föraktar en så stor frälsning. O stackars syndare! Er fördömelse är rättfärdig om ni avvisar den nåd som Jesus Kristus själv tagit hem till era egna dörrar. Herre, giv att detta inte må bli ditt fall, som läser dessa rader. Vidare följer det härav:

Ingen älskar, eller kan älska, som Kristus: Hans kärlek till människan saknar motstycke. Friheten, styrkan, storslagenheten och oföränderligheten i den, ger den en lyster som är bortom alla exempel. Det var verkligen en stark kärlek som fick Honom att lägga Sin ära åt sidan, till det yttre bli lik en människa, att bli någonting, om än så mycket under Hans värdighet, för vår frälsning. Hans kärlek är lika underbar som Han själv är.

Förnedrade och ödmjukade Herren Jesus Sig så djupt för vår skull? Vilken förbindelse har Han då inte därigenom lagt på oss om att vi ska upphöja och hedra Honom, som för vår skull blev så misshandlad! Bernard* sade några sanna ord: ”Så vidrig som Han blev för min skull, så mycket ljuvligare kommer Han vara för mig.” O om bara alla som håller Kristus kär skulle vara ivriga om att upphöja och hedra Honom. O ni som har flytt från Guds eviga vrede genom Guds Sons ödmjukelse, upphöj er store Återlösare, och hylla Honom med lovprisningar för evigt! O låt era hjärtan bearbeta denna Kristi beundransvärda ödmjukhet tills de fylls av den och era läppar säger: ”Tack till Gud för Jesus Kristus”.

Ur ”The Fountain of Life” i The Works of the Reverend John Flavel, Vol. 1.

*Bernard av Clairvaux (1090-1153) – fransk monastisk reformator känd för sin hängivenhet.