En artikel i New York Times beskriver den Islamiska statens förföljelse av kristna i Irak och Syrien som ett “folkmord i slowmotion”. Grymheter såsom halshuggningar, bränningar, korsfästelser och massbegravningar (ibland av levande offer), övergår det mänskliga förståndet. Muslimska mujahedin (heliga krigare) ler åt kameran medan de viftar med flaggor och håller upp AK-47:or, stolta över sina brutala bedrifter. Man måste inte vara kristen för att må dåligt av dessa skräckhistorier.

I denna tid i historien, med dagliga rapporter om folkmord över världen, kommer frågan om Kanaans förstörelse under Josuas ledning ibland upp i samtal: “Hur kunde Bibelns Gud beordra denna våldsamma massaker av ett helt samhälle?” Med andra ord: är inte Gamla Testamentets utövande av ḥerem (hebreiskt ord som betyder “lägga under förbud” eller “viga åt förintelse”) detsamma som folkmord? Hur kan vi förena denna historia med vår tro på att “Gud är kärlek”?

Kanaans förstörelse

 Walter Brueggeman observerar att det hebreiska ordet ḥerem “handlar om det religiösa kravet att allt Israel fångar eller vinner i krig, byten såväl som människor, ska ‘vigas åt förintelse’, offras till YHWH i eld eller dödas på något annat sätt (och därigenom erkänns YHWH som den verkliga segern i ett krig)”. På detta sätt sökte utövandet av ḥerem försäkra Herrens totala suveränitet (5 Mos 20:16-18). För invånarna i det utlovade landet (d.v.s. hettiterna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebusiterna) fanns det ingen möjlighet att bli slavar eller teckna avtal. Män, kvinnor, barn och boskap – allt som andades, skulle förgöras.

Varför gav Gud denna befallning? Som texten förklarar, var det “för att de inte ska lära er att utöva alla deras vidrigheter som de själva har utövat till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren er Gud” (5 Mos 20:18).

Finner du denna befallning stötande? Om du gör det så är du inte ensam. Medan det finns många historiska och teologiska skillnader mellan Herrens bud till Israel att utföra ḥerem, och de Sharia-liknande våldsamheter som begås av de muslimska mujahedin, så känner vi igen vissa likheter: det handlar om ett försök att utrota andra människor som tycker och beter sig annorlunda jämfört med den egna heliga traditionen. Hur ska människor som tror på Abrahams Gud, både kristna och judar, kunna förklara, än mindre rättfärdiga, det som verkar vara hänsynslös ondska motiverad av religiös xenofobi (rädsla och/eller förakt för andra etniska grupper)? Det finns inga enkla förklaringar. Dock måste drag av berättelserna och den vidare frälsningshistorien tas i hänseende innan man når en slutsats som ifrågasätter Guds moraliska karaktär.

För det första, Herrens befallning att utföra ḥerem föregicks av en lång tid av gudomligt tålamod inför kananéernas ondska (grova former av avgudadyrkan, omoral och orättvisa, bland annat barnoffer). Därför sa Herren till Abraham i 1 Moseboken 15:16: “amoréerna har ännu inte fyllt sina synders mått”. Enligt 3 Moseboken 18:24 ff. och 20:22 så hade den kananeiska orättvisan orenat landet till den grad att landet “har spytt ut sina invånare” och “straffat det för dess missgärning” (18:25). Så, på grund av “ogudaktigheten hos dessa folk“ (5 Mos 9:4), skulle Herren slutligen sträcka ut sin domshand.

Förutom att hålla tillbaka sin dom under flera århundraden (från Abrahams till Josuas tid) så initierade Herren Israels ḥerem med ett slående exempel på försonande nåd mot kananéerna: historien om Rahab. Denna kvinna, som kan påstås vara längst bort från Herren (en kananeisk prostituerad), blir inte bara räddad från domen, utan även förd in i Guds familj, och blir till och med kung Davids gammelfarmor, den judiska monark som Jesus Messias skulle komma från. Ända till slutet visar Gud sin vilja att kärleksfullt omfamna de kananéer som vänder sig till honom i tro.

Med hänsyn till det vidare teologiska och historiska sammanhanget så ser vi att erövringen av Kanaan faktiskt inte motiverades av xenofobi. Den var snarare driven av Guds krav på helighet. Eftersom det utlovade landet var avsett att utstråla skönheten från denna helighet, ett ställe är världen skulle hitta renhet, helhet och sanning (“shalom”), så var det nödvändigt att utrota varje form av hedendom som skulle hota ett sånt liv. Detta är, återigen, anledningen som ges i 5 Mosebok 20:18, att “[kananéerna] inte ska lära er att utöva alla deras vidrigheter som de själva har utövat till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren er Gud.”

Meningen med Israels erövrande

 Dessa observationer hjälper oss se att ḥerem i grunden handlade om att landet skulle helgas för Guds ändamål. Man kan säga att det var en del av Israels gudstjänst. En översiktlig läsning av Josuas första kapitel driver hem poängen, där vi, till exempel, ser att Israeliterna åtskiljer sig i religiös renhet (3:5), ansluter sig till prästerna i den trogna processionen efter förbundsarken (3:3-4), genomgår omskärelse (5:2-9), firar påskhögtiden (5:10-12) och följer “befälhavaren över Herrens här” (5:13-15). Sådana aktiviteter definierar Israel som tillbedjare, hängivna till att förbereda det Förlovade landet till Guds ära.

Vid det här laget kommer läsare förmodligen att dela upp sig baserat på sina teologiska övertygelser. Bland kristna och judar som accepterar Bibelns bild av en helig och suverän Gud (med rätten att stå som domare över sin upproriska skapelse) så finns det utrymme att förstå varför Herren till slut utförde ḥerem (men de kan, utan tvekan, fortfarande vara obekväma med tanken). Alla syndiga beteenden provocerar fram Guds dom (eftersom Guds helighet kräver att han vänder sig mot uppror, se Nahum 1:3). En sådan dom kommer ofta efter en längre tid (vad teologer brukar kalla “allmän nåd”), men den måste komma (2 Kor 5:10). Om någon inte kan godta tanken på domen eller helvetet så kommer han förmodligen att ha problem med Guds dom över Kanaan.

För att förstå varför Gud befallde Josua att förinta kananéerna så kan du tänka såhär: den gudomliga rättvisan som väntar mänskligheten på den sista dagen drabbade kananéerna i ett speciellt ögonblick i historien, ett extraordinärt ögonblick (som inte skulle upprepas) som förebådade den yttersta dagen då hela mänskligheten ska avlägga räkenskap (1 Kor 10:11). Det är här Jesus kommer in i bilden.

Jesu roll

 Så hur kan kristna, män och kvinnor vars liv definieras av Jesu Kristi person, tillämpa Bibelns lära om ḥerem? Ett alternativ är att göra åtskillnad mellan den vreda Guden i Gamla testamentet och den Fridsfurste, som vandrar genom Nya testamentets blad. Det här alternativet duger dock inte eftersom vi förstår att Guds karaktär är samma igår, idag och för evigt (Hebr 13:8). Ironiskt nog är det här, i det som verkar vara det som skiljer (vår Frälsare Jesu kärlek och frid) som vi finner skälet till att ḥerem är relevant idag.

Det sista ordet i den hebreiska bibelns profetiska böcker (och det sista ordet i det svenska Gamla testamentet) är ordet ḥerem: “så att jag inte kommer och viger landet åt förintelse” (Mal 4:6). Det gamla förbundets skrifter avslutas med en förväntan om förintelse, den så kallade “HERRENs dag” (Mal 4:5) då Gud träder in i mänsklighetens historia för att frälsa och döma med makt (Jes 13:6, Hes 13:5). Flera olika bilder används för att beskriva denna Herrens dag, bland annat att himlarna och jorden ska skaka (Jes 13:13, Hes 38:19, Hag 2:21-22, Joel 3:16), himlen ska bli mörk (Jes 5:30, Hes 32:7-8, Sef 1:15) och att det är dagen för Herrens slaktoffer (Sef 1:8).

Det är här vi finner de goda nyheterna. Jesus kom för att uppfylla Israels hopp om sista tiden: “Guds rike är nära” förkunnade han (Mark 1:15). Och medan hans liv utspelade sig så skulle Jesus, den ultimata Josua, förinta Guds ärkefiende, Satan med sina efterföljare, i ett nytt ḥerem. Men inte bara begränsat till marken i Palestina. Kung Jesus skulle regera över hela världen i sann rättfärdighet och rättvisa.

Men hur vann Jesus denna seger? Till skillnad från Josua tog Jesus inte till svärdet mot de onda människorna. Den som fick känna smärtan som från ett svärd var en judisk kvinna som hette Maria, Jesu mor, vars själ genomborrades vid åsynen av hennes sons korsfästelse (Luk 2:35). Vad var det exakt hon såg? Hon såg den syndfrie Frälsaren dö, fullkomligt fläckfri rättfärdighet, den store oföränderlige JAG ÄR, ärans och nådens Konung. Ja, trots en mörk himmel (Matt 27:45) och en skakande jord (Matt 27:51) så var Herrens offer fullbordat (Joh 19:30).

Jesus “avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset” genom sin död och uppståndelse (Kol 2:15). Kristi död säkrade vår förlåtelse och möjliggjorde för oss att möta den yttersta domens dag med förtroende. Vi inser att medan vi var Guds fiender på grund av synd, inte bättre än de moraliskt bankrutta kananéerna, försonades vi genom hans Sons död (Rom 5:10). Ja, likt Rahab för länge sen, döda i våra överträdelser och synder, kom vi till liv i Kristus genom nåd. Det finns därför inget utrymme för oss att skryta. Ingen av oss kan känna sig stolt över sig själv. Det enda vi kan göra är att hylla Honom som har frälst oss, tillbe honom och förkunna Guds utrikespolitik till världen: “Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Rom 10:13)