Han visar hur stor hans kärlek är i att Han gav sitt liv för sina fiender. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Det är verkligen förvånande att han gav sitt liv för de som var hans fiender, och som bara är hans vänner för att han gjort dem till det. Du hånade honom, du föraktade honom, du korsfäste honom. Dina synder var spikarna och spjutet som genomborrade hans händer, fötter och sida; ändå dog han för dig! Han var sandelträdet och dina händer höll yxan som skadade honom. Men hans väldoft spreds över yxan och även handen som svingade den, och det botade handen från all dess spetälska; ja, botade hela din varelse från vilken sjukdom den än hade. Tacka Gud för en kärlek som denna.
Han visar hur stor hans kärlek är genom att ge sitt liv för sådana obetydliga människor som vi. Jag har hört icke-troende hävda att det inte är sannolikt – med tanke på hur enormt universum är och de obegripliga världar av stjärnor som finns i det, att detta lilla obetydliga korn till jordklot, som, i proportion till övriga universum, är som en enda atom av damm mot hela alpernas bergskedja – att tänka sig att Kristus skulle komma för att återlösa invånarna i en så futtig liten värld som denna, och att, om han alls hade kommit till jorden, många av de fattigaste och sjaskigaste av alla människor skulle bli hans särskilt utvalda. Jo, det är förunderligt! Det är en förunderlig nedlåtenhet av Kristus; och medan en del kan ha svårt att tro det, sätter det verkligen andras hjärtan i brand. Vi känner att, om han nedlåter sig till att välja oss, så ska vår kärlek stiga till de högsta höjder den kan nå, och vi kommer att välsigna och upphöja Herrens namn i det, att det inte var änglar han tog sig an, utan Abrahams barn. Han överlämnade de fallna änglarna att gå under utan hopp, men har kommit för att frälsa oss, Adams fallna barn, och har gett Sitt liv för oss.
Han visar hur stor hans kärlek är genom att ge Sitt liv för sådana ovärdiga vänner som vi. Det finns en del bekännande kristna som talar om sig själva med beundran. Men från djupet av mitt hjärta avskyr jag sådana tal mer och mer för var dag jag lever. De som talar på ett så skrytsamt sätt måste vara väldigt annorlunda beskaffade än jag. Medan de berömmer sig själva av allt det goda de finner inom sig, måste jag ligga ödmjukad vid foten av Kristi kors och förundras över att jag alls är frälst. För jag vet att jag är frälst. Jag måste förundras över att jag inte tror Kristus mer, och förundras lika mycket över att jag fått förmånen att tro på Honom över huvud taget. Förundras över att jag inte älskar Honom mer och lika mycket förundras över att jag alls älskar Honom. Förundras över att jag inte är heligare, och förundras lika mycket över att jag har begär efter att vara helig alls, med tanke på vilken smutsig, falsk och fördärvad natur jag ännu finner i min själ, trots allt som Gud i Sin nåd gjort i mig. Om Gud någonsin skulle låta det stora djupets källor av fördärv bryta fram i den bästa av alla levande människor, skulle hon bli en lika ond djävul som Djävulen själv. Jag har inte mycket till övers för vad dessa skrytare säger om sin egen förträfflighet; jag är ganska säker på att de inte känner sig själva, annars hade de inte kunnat tala på det sättet som de ofta gör. I den kristne som är närmast himlen finns det ännu nog med fnöske för att tända ett nytt helvete om Gud skulle låta en gnista falla på det. I de allra bästa av människor finns det ett infernaliskt och nära nog evigt djup av fördärv. Vissa kristna verkar aldrig upptäcka detta. Jag önskar nästan att de inte skulle göra det, för det är en smärtsam upptäckt för vem som helst; men den har även den gagnande effekten att den får oss att upphöra förtrösta på oss själva och endast berömma oss av Herren.
Varför skulle Kristus över huvud taget älska oss? Vid Hans bord vandrar våra tankar ofta iväg; även i vår tro finner vi ofta en blandning av otro. Vi älskar Honom, men blir bedrövade över att vi inte älskar honom mer. När vi har som närmast gemenskap med Honom, måste vi ändå slå oss över bröstet och sörja över att vi inte åtnjuter den närhet vi hade kunnat ha, och borde ha; för efter att ha blivit så högt älskade av Kristus borde vi vara syndfria. Under sådana skyldigheter som vi har gentemot Kristus, borde vi vara helt helgade till ande, själ och kropp och aldrig vandra bort i tankarna eller ha ett oheligt begär. Men att vi inte är vad vi borde är väldigt tydligt; och det förunderliga är att Jesus Kristus gett sitt liv för sådana eländiga ”vänner” som vi visat oss vara. Skönhet vinner ju ofta tillgivenhet mot en mans bättre omdöme, för det finns någonting med det som är så attraktivt att det kuvar honom; men Kristi kärlek till oss vanns inte av någon skönhet som Han såg i oss. När Han säger till oss som Brudgummen i Höga visan säger till sin brud: ”Vänd bort dina ögon ifrån mig, de har kuvat mig” och när Han säger: ”Du är alltigenom vacker, min älskade, på dig finns ingen fläck”, tror jag att det måste vara för att Han ser Sig själv speglad i oss, och att det är därför Han älskar oss. För det finns verkligen ingenting älskvärt i oss utom vad Han skänkt oss i Sin nåd. Jag vet inte vad ni, mina kära, säger om detta tema jag talat om, men jag tror ni håller med mig när jag säger att höjdpunkten på Kristi kärlek är att Han gav Sitt liv för mig, ovärdig som jag varit, även sedan jag blivit Hans vän.
(ur The Metropolitan Tabernacle Pulpit, Vol. 52, s. 224-226).
Charles H. Spurgeon (1834-1892): Inflytelserik engelsk baptistförkunnare; född i Kelvedon, Essex, England.
