Högtidligheterna är åter här och därför nämns Kristus och Hans ankomst i de mest osannolika sammanhangen (media, politik, osv.). Dessa omnämnanden tyder dock inte på att det skett någon väckelse eller andlig förnyelse. Det är vaga, dunkla och nedlåtande omnämnanden, milt uttryckt. De är ett försök att bejaka det som inte kan förnekas – Kristi ärorika ankomst, och samtidigt undvika den verkliga meningen med att Han kom: för att ta bort synd, göra slut på döden och försona människor med Gud genom Kristi död på Golgata kors. Därför passar det bra att vi tar oss tid under denna tid att betrakta sådana skriftställen som Andra Timoteusbrevet 1:10.

Han har gjort slut på döden och fört fram liv och odödlighet i ljuset genom evangeliet.

De är en väl behövd påminnelse om att Kristi ankomst inte främst handlar om krubban, utan om korset, och att korset inte bara är ett bevis på Guds kärlek, utan också bevisar människans fördärv; och att Han som så älskade världen att Han utgav Sin enfödde Son, nu kräver att alla människor överallt ska omvända sig från sina synder och söka den barmhärtighet som endast står att finna i Kristus.

Kristus gjorde slut på döden

En av kristendomens grundläggande sanningar är att alla människor har syndat och därför befinner sig under Guds vrede. Skriften lär oss att Gud är helig och inte kan ha gemenskap med synden. De lär oss även att Gud är rättfärdig och bunden av Sin egen karaktär att skipa rättvisa på jorden. När Guds fullkomliga rättfärdighet möter det fallna människosläktets förbrytelser blir resultatet en dom som leder till död. Ett av de svåraste koncepten för en modern, sekulär människa att förstå är just rättvisan. Vi lever i en tid då man inte längre tar hänsyn till lag och rätt, där varje brott kan rättfärdigas. Vi är alla offer, tvingade av makter bortom vår kontroll. Därför är vi inte ansvariga, inte skyldiga och med all säkerhet inte förtjänta av något straff. När vi ser på Skrifterna upptäcker vi att de håller upp en standard mot vår tids självrättfärdigande retorik och förklarar alla människor ansvariga för sina handlingar och straffskyldiga. Dessutom förklarar och visar de att det är nödvändigt att Gud både dömer och fäller de onda. Skriftens logik är enkel. En rättfärdig Gud måste skilja mellan de rättfärdiga och de orättfärdiga. Han måste ge alla människor vad de förtjänar, helt och fullt. Han kan inte helt enkelt strunta i synden eller blunda för våra brott mot Hans Lag. Han kan inte frikänna de skyldiga! Enligt Skrifterna måste Gud döma syndaren och den domen är en trefaldig död: en andlig död – att skiljas från Hans gemenskap i detta liv; en fysisk död – att själen skiljs från kroppen och lämnar jordelivet; och en evig död – att evigt skiljas från Guds vänliga gemenskap och komma till Helvetet. Skriftens klara bud är att syndens stora lön är döden och därför måste vi alla dö. Vilket sorgligt sällskap vi hade varit om Kristus inte hade kommit och döden istället hade fått fortsätta härska.

Predikarens bok hade blivit handboken för den mänskliga tillvaron. Allt hade varit förgänglighet och jagande efter vind. Vi hade inte vunnit någonting med all vår möda. Som människan kom naken ur sin moders sköte, så skulle hon åter lämna världen. Hon skulle inte ta med sig någonting av frukten av sitt arbete. En generation skulle gå och en annan skulle ta dess plats. Det hade inte funnits något minne av någon av oss. Likt blomman på ängen skulle vi förgås och den plats vi bott på skulle inte längre komma ihåg oss. Alla våra dagar skulle vi leva i dunkel. Vi skulle inte ha någon fördel över ens de lägsta livsformerna. Vårt öde skulle bli detsamma som djurens. Vi skulle alla gå till samma plats. Från stoft är vi komna och till stoft skulle vi alla åter bli. Vi skulle gratulera de döda som redan är döda mer än de levande som ännu lever och vi skulle räkna de som aldrig fötts som lyckligast av alla. Vår dödsdag hade varit bättre än vår födelsedag och det skulle vara bättre att gå till sörjandets hus än till festandets hus. Glädje och skratt vore fullständig dårskap. Ja, så hade det varit för alla människor på jorden om det inte vore för vår Herre och Frälsare Jesus som kom, dog och återuppstod. Han har gjort slut på döden genom att avlägsna dess stora orsak – vår synd. Vi har brutit mot Guds lag och kompensation krävs. Gud tillfredsställde Lagens krav genom att offra Sin enfödde Son i vårt ställe. På korset bar den syndfrie Sonen vår synd och dog under den gudomliga dom som var bestämd åt oss.

När Han ropade: ”Det är fullbordat!” var det ett tillkännagivande om att priset betalats till fullo, synden hade sonats och förlåtelsens dörrar hade öppnats på vid gavel!

Kristus har fört fram liv och odödlighet i ljuset

Guds Sons ankomst och Hans frälsande verk kommer att radikalt förändra tillvaron för varje människa som har omfamnat Evangeliet eller blivit omfamnad av det. För det första förklarade Kristus att alla som tror på Honom inte ska gå under, utan ha evigt liv. Visserligen väntar döden både den troende och icke-troende, men den som är förenad med Kristus kommer ändå att gå genom dödsskuggans dal och komma ut oskadd på andra sidan. Man bör också förstå att evigt liv inte bara, eller i första hand, gäller ett liv som ständigt fortsätter, utan en livskvalitet i gemenskap med Gud. I Johannes 17:3 förklarade Jesus:

”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”

Vi ska inte tänka oss det eviga livet som en blott existens utan slut, utan som en oändlig och obehindrad personlig relation med Gud.

Då vi blivit försonade med Gud genom Hans Sons död och uppståndelse, har vi kommit in i en relation med Honom som går bortom sinnets fattningsförmåga och bortom vad mänskliga språk kan förmedla. Genom hela evigheten kommer vi leva i fullkomlig gemenskap med Guds person och vilja och bli hänförda av mer och mer storslagna uppenbarelser av Hans skönhet, nåd och makt. En miljard år i himlen kommer inte att ha slitit ut vår förundran, för med varje dag kommer allt mer storslagna uppenbarelser av Gud och större förundran bland de som kommit till tro.

Vi kommer ägna hela evigheten åt att jaga efter all kunskap om Gud och dricka allt större och större djup av fröjd med varje ny uppenbarelse av Honom.

En annan sak med det liv vi fått i Kristus är att det inte bara är evigt, utan liv i överflöd, och det inte bara i himlen, utan också på jorden. Jesus lärde oss att Han kom för att ta oss bortom den blotta existensens dimension, in i en dimension av liv i överflöd. Som kristna kommer vårt överflödande liv från tre huvudkällor. Först av allt har det sin grund i vår oförstörbara relation med Gud genom Hans Son. Han som håller oss är den Orörde Röraren. Han rör allt enligt Sin vilja, men själv är Han aldrig rörd, manipulerad eller tvingad. Han som har påbörjat ett gott verk i oss kommer att fullborda det. Ingen kan stå i vägen för Hans vilja med oss och ingen kan rycka oss ur Hans hand. Visst överväldigas den troende ofta av många prövningar och svagheter, men i allt detta vinner vi en överlägsen seger genom Honom som älskat oss. I livets mörkaste stunder, när vi möts med våra största moraliska svek, har vi ett stadigt förtroende och en stark glädje över att detta nya liv som vi fått inte kan bändas bort av någon människa, demon eller omständighet.

För det andra kommer vårt överflödande liv genom den helige Ande som bor hos oss. När Kristus återvände till Faderns högra sida i himlen, lämnade Han oss inte faderlösa, utan har sänt den helige Ande för att bo hos varenda troende ända till tidens slut. Han förmedlar Guds liv. Han är den gudomliga sav som flyter genom våra ådror och får oss att flöda över av livgivande frukter. Han lär och leder oss, överbevisar och tillrättavisar oss, uppmuntrar och styrker oss. Denna gåva som vi fått av Fadern är en så försummad förmån! Hur mycket mer kan vi inte tillgodogöra oss av Andens liv? Vi kommer ha liv i överflöd endast i proportion till hur mycket vi söker bli fyllda av Honom.

För det tredje kommer vårt överflödande liv av vår seger över synden. Visst är kristna fortfarande utsatta för synd och i behov av bekännelse och återställning, men samtidigt kan vi leva ett mer heligt liv, mer likt Jesus Kristus. Många moderna kristna böcker har gjort församlingen en stor otjänst. Författarna har sänkt den höga ribba vi är kallade till. Man lär att synden är den rådande normen och moralisk svaghet ursäktas som oundvikliga uttryck för vår mänskliga natur.

Men detta är inte vad Skriften säger. I 1 Kor 3:3 läxade aposteln Paulus upp församlingen i Korinth för att de levde som alla andra och inte som Guds barn:

”…eftersom ni fortfarande är köttsliga. För när det finns avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra?”

Om vi verkligen har blivit födda på nytt och uppfyllda av Guds Ande, kommer det visas en övernaturlig helighet och gudfruktighet i våra liv. Vi, och även andra, kommer märka en ny makt över synden som vi inte visste någonting om när vi var oomvända. Vi måste komma ihåg att frälsning inte är en människas beslut att tro på Jesus och följa Hans vilja, utan Guds övernaturliga verk, där våra själva naturer blir förändrade och vi får makten att leva det nya livet, i Jesu Kristi uppståndelsekraft. Skriften säger en hel del om denna sanning:

”Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:25-27).

”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17).

Genom Evangeliet

Kristus gjorde slut på döden och förde fram liv och odödlighet i ljuset genom Evangeliet. Det var inte genom den enastående etikundervisningen, inte heller var det genom Hans exemplariska liv, nej, utan det var genom Hans liv, död och uppståndelse som frälsningens dörrar öppnades för människan. För att uttrycka det så klart och koncist som möjligt: krubban själv kunde inte frälsa oss från vår synd, det behövdes ett kors. Någonting lika ruskigt som vårt eget fördärv behövdes för att ta bort vårt fördärv – ett grymt, skamligt, blodigt kors. Detta är skälet till att inte ens all världens julfirande ihop kan frälsa människor från deras synd. För de flesta som firar det kommer sällan längre än till krubban. Spädbarn i krubbor kan det berättas hänförande historier om, men korsfästa frälsare är inte lika tilltalande. Änglar samlas över krubbor, men över kors samlas gamarna. Julkrubbor passar så väl in i julfirandet, men kors är som de opassande orden som förstör festen. Därför skulle de flesta föredra att det ”urgamla korset” helst håller sig ”på en avlägsen höjd”, så att det inte förstör deras firande och tvingar dem att se krubbans verkliga innebörd – att Gud var i Kristus och försonade en fördärvad värld med Sig själv, genom att dö den död som varje människa förtjänar.

Vi på HeartCry är inte emot denna högtid, men vi vägrar fira krubban utan korset. Ett grovt dystert kors har blivit det dyrbaraste som finns för oss och alla som sant tror. Det är detta förskräckliga kors som har frälst oss från vår synd och Lagens straff. Det är detta kors som ger oss kraft att leva ett nytt liv. Det är detta kors som har blivit vårt liv och vår allra dyrbaraste skatt. Måtte vi aldrig berömma oss av någonting annat än vår Herre och Frälsare Jesu Kristi kors. För att citera George Bennard [svensk översättning av Anders Aleby 1925]:

På en avlägsen höjd, stod ett grovt dystert kors
Symbolen för smärta och skam
O, jag älskar det kors, där vår Herre för oss.
blev till döden en smärtornas man.

Detta urgamla kors som ej världen förstått
förunderligt drar mig till sig
Ty Guds heliga Lamm som till Golgata gått
det i kärlek har burit för mig.

I det urgamla kors av Guds blod färgat rött
en underbar skönhet jag ser
Ty det är på det korset han lidit och dött
han som frälsningens nåd åt mig ger

För det urgamla kors vill jag trogen och glad
fördra både hån och förakt
Tills Han kallar mig hem till den himmelska stad
för att dela Hans ära och makt

Jag vill älska det urgamla kors
I dess kraft skall jag segrande gå
Jag omfamnar det heliga kors
Tills jag segrarens krona ska få

För att avsluta detta anförande måste en sista sak sägas. Krubban och korset som vi så kort talat om måste förkunnas bland folken, för allt skapat under himlen. Detta har vi att förvalta, och detta måste bli vår passion. Allt vårt firande är bara tomt pladder om det inte motiverar oss att förkunna Evangeliet för varje stam, tunga, folk och land. Under denna högtid är det vår bön att missionen får första plats i vårt sinne och att Evangeliet om Jesus Kristus blir känt för alla folk överallt, så att…

Guds namn ska vara stort bland hednafolken.

– Paul David Washer