”Vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.”

Jag sitter i min lägenhet i det coronavirus-drabbade Kina och jag har svårt att tänka mig en bättre bön än denna, som yttrades av en desperat kung i Juda vid namn Joshafat (2 Krön 20:12).

En ängslig värld fäster just nu sina ögon på denna globala hälsokris. Företag och skolor avvaktar med aktiviteter, gränser stängs och de senaste dagarna har många flygbolag ställt in alla resor in och ut ur detta stora land. För mig som amerikansk pastor i Kina känns beslutet att stanna här som att bränna mina broar.

Vår bön? Vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig, Herre.

Joshafats urgamla perspektiv är mer passande för februari 2020 än vad vi kanske tror. I det här sammanhanget närmade sig en farlig delegation från Edom Juda. Men hans tro gällde allting. Han förtröstade inte bara på Herren inför ett möjligt militärt nederlag, utan för vilken katastrof som än skulle kunna komma!

Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller svält, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, för ditt namn är i detta hus, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du ska då höra och hjälpa. (2 Krön 20:9, förf. kursiv.)

Joshafat hade en inställning av förtröstan, oavsett vilken fara det gällde. Även inför pesten eller farsoten, ropade han till Gud.

Och med tanke på det överhängande hotet om pandemi, måste vi lära oss göra detsamma. Här kommer fem saker vi kan lära oss av Joshafats förtröstan på Gud.

1. Kom till Gud med din rädsla.

Joshafat greps ”av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren” (2 Krön 20:3). Han var inte övermänsklig, utan normal. Det första steget för att förtrösta på Guds hjälp – på hans tid såväl som på vår tid – måste vara att erkänna sin svaghet. Det kan vara en god medicin att just nu gå till Herren och ärligt berätta för honom hur du mår. Jag är rädd. Jag är frustrerad. Jag är arg. Jag är ensam. Jag är sårad. Jag är utmattad.

Poängen med att ventilera vår smärta är inte att skaka finger mot Gud. Det handlar om att vara ärlig och anförtro våra djupaste bekymmer åt honom. Joshafat väljer att förtrösta på Herren, och det är också vi kallade till att göra. Förtröstan är alltid ett val. Och det är något vi behöver välja om och om igen.

2. Uppmuntra andra att förtrösta på Gud.

Efter att Joshafat söker Gud utlyser han en nationell fasta: ”Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, och från alla Juda städer kom man för att söka Herren” (2 Krön 20:4). Kungen vet varifrån den sanna hjälpen kommer, och han leder även andra till det hoppet.

När alla omkring oss flippar ur och våra grannar är rädda för att himlen ska falla ner, måste vi påminna varandra om att vi tjänar en kärleksfull, barmhärtig och suverän Gud, som själv inte kan röras av pest eller virus (Ps 91).

När vi tar vår ängslan till Herren i bön, kan vi uppleva en frid som övergår allt förstånd (Fil 4:6–7). När vi upplever sådan frid, visar det upp det kontrakulturella – och ofta kontraintuitiva – hoppet som vi har i Kristus (1 Petr 3:15). Vår tro är ju personlig men inte privat.

3. Ropa till Gud.

Joshafat ger en mönsterbön i verserna 5-12. Han vädjar till Guds karaktär, löften och handlingar i det förflutna. Bönen kulminerar sedan med: ”Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.”

Kanske du känner på detta sätt i ljuset av coronaviruset. Kanske du känner dig maktlös mot ett virus som du kan utsättas för även utan några synliga symtom. Kanske vår ängslan stiger då specialisterna ännu inte är säkra på hur många sätt detta virus kan överföras på. Det kan kännas hopplöst när du ser de stigande siffrorna på antalet smittade och döda. Om så är fallet, anslut dig till Joshafat och uttryck din hjälplöshet och att ditt hopp står till Gud den Allsmäktige.

Hur många av våra böner borde inte sluta med den raden? Det här är en kristens hållning. Vädja till Guds karaktär, bekänn din oförmåga och vänd dina ögon till Herren.

4. Kom ihåg Guds frälsning.

I Andra Krönikebokens berättelse svarar Gud genom att sända en profet för att påminna Juda om att det inte är deras strid, utan Guds (20:15). De kommer inte ens behöva slåss, de kan bara luta sig tillbaka och se honom frälsa dem (20:17)!

Denna berättelse är ett litet exempel på en större, andlig, strid för alla i alla tider. Vi har ett dödligt problem som vi själva inte kan göra någonting åt (hur vi än försöker!). Vi måste förtrösta på någon annan, eftersom striden inte är vår att utkämpa. Medan vi förtröstar på Honom som kan strida å våra vägnar, bjuds vi att luta oss tillbaka och se Herrens frälsning.

Coronaviruset kan plana ut under nästa vecka. Det kan också förvärras. Min familj kan bli skonad från denna epidemi, eller så blir vi en del av statistiken. Ändå ser vi till Guds frälsning. Inte för att han nödvändigtvis kommer visa sin kärlek genom att skydda mig från sjukdom, utan för att han redan har visat sin kärlek genom att sända Kristus att dö för oss medan vi ännu var syndare, så att var och en som tror på honom inte ska gå under utan få evigt liv (Rom 5:8; Joh 3:16).

Jag ber att detta virus ska utplånas och att min familj ska hållas frisk, men Gud är god, oavsett vad kommande veckor ger oss. Jag bär skyddsmask utomhus och tvättar mina händer ofta, men mitt hopp står i slutändan inte till dessa ansträngningar. Jag önskar mig och min familj ett långt liv, men jag vet även att målet med livet inte är att undvika fysisk död. Det vore ett lönlöst åtagande. Målet är att vara beredd när den fysiska döden oundvikligen kommer och ära och åtnjuta Gud ända till den dagen.

5. Tillbe.

Joshafat förtröstar på Gud och leder andra att förtrösta på Gud. Men lägg märke till slutspelet: tillbedjan. I Andra Krönikeboken 20:21, innan segern ens var kommen, leder kungen folket i lovprisning: ”Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna” (2 Krön 20:22).

Hur är denna slutscen en del av att förtrösta på Gud? Jo, om Gud är god, och vi vet att han är värd att lita på, kan vi tillbe honom även mitt i lidandet. Vi kan prisa honom även när fara hotar. Vi ärar honom fastän virus sprider sig.

Gud sa inte åt Joshafat att göra detta. Han fick inte instruktioner från Gud att kalla till gudstjänst. Tillbedjan är inte en strategi för att få Gud att handla; det är ett gensvar för att vi vet hur han har handlat och att han kommer fortsätta handla. Det är såhär det ser ut när man söker Herren.

Judarna går ut nästa dag och hotet mot dem är borta. Jag påstår inte att Gud mirakulöst kommer lösa alla dina problem om du bara börjar tillbe. Vad jag menar är att det största problemet du har – otron – kommer lösa sig om du bara börjar tillbe.

Må kristna i Kina och hela världen, inför coronavirusets hot, ha en orubblig förtröstan på Herren – trots att vi inte vet vad som kommer härnäst.