”En stor folkmassa följde honom, bland dem många kvinnor som sörjde och grät över honom.”
Luk 23:27
Bland det slödder och pack som förföljde Återlösaren till hans död, fanns också några fina själar vars bittra ångest sökte utlopp i gråt och klagan – passande musik till denna olyckans marsch. När min själ kan föreställa sig Frälsaren, hur han bär sitt kors till Golgata, slår hon följe med de gudfruktiga kvinnorna och gråter med dem. För där finns ju i sanning orsak till att sörja – ännu djupare orsak än vad de sörjande kvinnorna kunnat tro. De begrät hur den oskyldige blivit misshandlad, den gode blivit förföljd, den kärleksfulle som blöder, den milde på väg att dö. Men mitt hjärta har en djupare och ännu mer bitter orsak att sörja. Mina synder var gisslen som piskade upp de välsignade skuldrorna och försedde den blödande pannan med en krona av törnen. Mina synder ropade: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” och lade korset på hans hulda axlar. Att han leddes till döden är sorg nog för en evighet: men att jag varit hans mördare är mer, oändligt mer sorg än vad en enda fattig fontän av tårar kan uttrycka.
Varför dessa kvinnor älskade och grät är inte svårt att gissa: men de kunde inte ha haft större skäl till att älska och sörja än vad mitt hjärta har. Änkan i Nain fick se sin son återupplivad – men själv har jag blivit uppväckt till det nya livet. Petrus svärmor blev botad från sin feber – men jag från den ännu större pesten: synden. Ur Magdalena hade sju djävlar drivits – men en hel legion ur mig. Maria och Marta förärades av många besök – men han har tagit boning hos mig. Hans mor bar hans kropp – men han formas i mig, härlighetens hopp. Då jag inte på något sätt är mindre skyldig än dessa heliga kvinnor, låt mig inte heller vara mindre än dem i tacksamhet eller sorg.
”Kärlek och sorg – de hjärtat mitt klyver,
Tårarna mina hans fötter skall tvaga,
Ständigt med gråt som i hjärtat mitt river,
För honom som dog för att frälsa de svaga.”
