Längre fram
Hebreerbrevet 12:11
Hur lyckliga är inte prövade kristna, längre fram? Inget djupare lugn är det som följer på en storm. Vem har inte fröjdats i det klara solskenet efter regn? Segermåltider är för vältränade soldater. Efter att ha dödat lejonet äter vi honungen; efter att ha bestigit Svårighetens Berg, sitter vi ner i bersån för att vila; efter att ha färdats genom Ödmjukelsens Dal, efter att ha stridit mot Apollyon, visar sig den skinande med den läkande grenen från livets träd. Likt de förbiseglande fartygens kölar på havet, lämnar våra sorger ett silverglänsande spår av heligt ljus bakom sig, ”längre fram”.
Det är frid, en ljuvlig, djup frid, som följer på den förfärliga tumult som en gång härskade i våra plågade, skyldiga själar. Men se, den kristnes lyckliga lott! Han har det bästa till sist och får därför i denna värld ta emot det värsta först. Men även hans värsta upplevelser är ”längre fram” goda ting: slitsamt plöjande ger glädjefulla skördar. Redan nu blir han rikare med varje förlust, stiger vid varje fall, lever genom att dö och blir full under det att han blir tömd. Så om hans bedrövliga lidanden ger honom en så fridsam fruktredan i detta liv, vad ska då inte glädjens fulla vinskörd bli ”längre fram” i himlen?
Om hans mörka nätter är lika ljusa som världens dagar, vad ska då inte hans dagar bli? Om även hans stjärnljus är mer strålande än solen, vad måste inte hans solljus vara då? Om han kan sjunga i en fängelsehåla, hur ljuvt kommer han inte sjunga i himlen! Om han kan prisa Herren i eldarna, hur kommer han inte upphöja Honom inför den eviga tronen! Om det onda är bra för honom nu, vad kommer då inte Guds överflödande godhet att vara för honom?
Åh välsignade ”längre fram!” Vem skulle inte vilja vara kristen? Vem skulle inte vilja bära ett kors nu och få kronan längre fram? Men häri har tålamodet en del kvar att göra, för vilan är inte för idag, inte heller triumfen för nuet, utan ”längre fram”. Vänta, O själ, och låt tålamodet göra klart sitt arbete.
