”Må han kyssa mig med kyssar av sin mun!”
Höga visan 1:2
Under flera dagar har vi nu betraktat Frälsarens lidande, och där ska vi stanna kvar en stund till. Låt oss i början av månaden söka samma längtan efter vår Herre som den som brann i den utvalda hustruns hjärta. Se hur hon genast rusar till honom; det kommer inga förord och hon nämner inte ens hans namn. Hon går direkt till huvudtemat som hon vill tala om: honom, den ende honom som fanns för henne i världen. Hur frimodig är inte hennes kärlek! Det var stor ödmjukhet som lät den botfärdigt gråtande smörja hans fötter med nardusoljan – det var rik kärlek som lät den ömma Maria sitta vid hans fötter och lära sig av honom. Men här sträcker sig en stark, brinnande kärlek efter ännu högre bevis på aktning, och närmare tecken på umgänge. Ester skälvde i Ahasveros närvaro, men makan som har glädjen att vara fri i den fullkomnade kärleken vet ingen rädsla. Om vi nu har fått samma frimodiga ande, kan också vi be likadant.
Med kyssar, antar vi att här åsyftas de variationsrika prov på tillgivenhet genom vilka den troende kan få njuta av Jesu kärlek. Försoningskyssen vi en gång fick vid vår omvändelse var söt som honung, som droppar från vaxkakan. Mottagandets kyss värmer ännu vårt anlete och vi vet att han har tagit emot oss och våra gärningar genom rik nåd. Kyssen i form av daglig, pågående gemenskap är den vi längtar efter, att den ska upprepas dag för dag, tills den vänds i en välkomnandets kyss – kyssen som för själen från jorden, och fullbordandets kyss, som fyller själen med himlens glädje. Tron är vår vandring, men gemenskapen, när den känns påtagligt, är vår vila. Tron är vägen, men gemenskapen med Jesus är källan från vilken pilgrimen dricker. O du våra själars älskare, var inte främmande för oss; låt din välsignelses läppar möta våra bedjande läppar; låt din fullhets läppar vidrör vårt behovs läppar, och kyssen utförs genast.
