Åker människor till Grand Canyon för att få bättre självkänsla? Troligtvis inte. Detta ger oss åtminstone en liten vink om att den djupaste glädjen i livet inte kommer av att egot blir tillfredsställt, utan av att se det storslagna. Men i slutändan kommer inte ens Grand Canyon att räcka till. Vi skapades för att ha vår glädje i Gud.
Vi är alla benägna att uppfatta oss själva som universums centrum. Frågan är hur vi blir botade från denna glädjedödande sjukdom. Kanske genom att åter få höra hur radikalt gudscentrerad Bibeln beskriver verkligheten.
Både Gamla och Nya testamentet vittnar om att Guds kärlek till oss har som mål att vi ska ära honom. ”Kristus har blivit de omskurnas tjänare … och hedningarna har fått prisa Gud för Hans barmhärtighet” (Romarbrevet 15:8-9). Gud har varit barmhärtig mot oss för att vi ska kunna upphöja honom. Detta återkommer i orden: ”I sin kärlek har [Gud] förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn … för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas” (Efesierbrevet 1:4-6). Med andra ord är målet för Guds kärlek gentemot oss att vi ska prisa honom. Ytterligare ett exempel från Psaltaren 86:12-13: ”Jag vill … ära ditt namn i evighet. Ty din nåd är stor över mig.” Guds kärlek är grunden. Hans ära är målet.
Detta är chockerande. Guds kärlek handlar inte om att Gud höjer oss till skyarna, utan att han räddar oss från självcentreringen för att vi ska ha glädje i att för evigt upphöja honom. Och vår kärlek till andra innebär inte att vi höjer dem till skyarna, utan att vi hjälper dem att finna nöje i att upphöja Gud. Den äkta kärleken har som mål att människor får sin glädje i att Gud får äran. Om kärleken enbart begränsas till människan är den i slutändan destruktiv. Den leder inte människor till den enda bestående glädjen – nämligen Gud. Kärleken måste vara gudscentrerad, annars är det inte äkta kärlek och lämnar bara människan utan det slutliga hoppet om glädje.
Vi kan ta Kristi kors som exempel. Jesu Kristi död är det yttersta uttrycket för gudomlig kärlek: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Romarbrevet 5:8). Bibeln säger även att avsikten med Kristi död var att ”visa [Guds] rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna (Romarbrevet 3:25). Att synder lämnas ostraffade utgör ett stort problem för Guds rättfärdighet. Det får honom att likna en domare som låter skyldiga brottslingar gå fria från straff. Guds barmhärtighet sätter med andra ord Guds rättfärdighet på spel.
För att försvara sin rättfärdighet gör han alltså det otänkbara – han avrättar sin Son som ett ställföreträdande straff för våra synder. Korset gör det tydligt för alla att Gud inte sopar ondskan under universums stora matta, utan straffar den i Jesus för de som tror.
Men lägg märke till att fokus för denna ytterst kärleksfulla handling är att slå vakt om Guds rättfärdighet. Långfredagens kärlek är en kärlek som ärar Gud. Gud upphöjer Gud på korset. Om han inte hade gjort detta, skulle han inte ha kunnat både vara rättvis och rädda oss från synden. Däremot gör vi ett misstag om vi säger: ”Om avsikten var att rädda oss, då är det ju vi som är det yttersta målet för korset”. Nej, vi räddades från synden för att vi skulle kunna se och njuta av Guds ära. Detta är den ytterst kärleksfulla avsikten med Kristi död. Han dog inte för att vi skulle bli upphöjda, utan för att befria oss till att i evighet ha vår glädje i att upphöja Gud.
Det är djupt felaktigt när korset används för att bevisa att människans självkänsla är grunden till hennes mentala välmående. Om jag står inför Guds kärlek och inte känner en hälsosam, tillfredsställande, befriande glädje utan att jag på samma gång förvandlar den kärleken till ett eko av min självkänsla, då är jag lik en man som står framför Grand Canyon och inte känner någon tillfredsställelse förrän han omvandlat dalgångarna till ett bevis på hur betydande han själv är. Detta beteende visar inte på någon psykisk hälsa, utan snarare på ett slaveri under jaget.
Botemedlet mot detta slaveri är att inse att Gud är den ende i universum för vilken självupphöjelse är den mest kärleksfulla handlingen. När han upphöjer sig själv – som ett stort Grand Canyon – får han äran och vi får glädjen. Den största världsnyheten är att det inte finns någon konflikt mellan min passion för glädje och Guds passion för sin ära. Det som förenar dem är sanningen att Gud blir som mest ärad i oss när vi är som mest belåtna i Honom. Jesus Kristus dog och uppstod för att förlåta våra själars svek, när vi hade vänt oss från att njuta av Gud till att njuta av jaget. På Kristi kors räddar Gud oss från spegelhuset och leder oss ut till dessa berg och dalgångar som är Hans majestät. Ingenting förnöjer oss – eller upphöjer honom – mer än detta.
John Piper var under mer än 30 år pastor i Bethlehem Baptist Church, Minneapolis Minnesota, en ursprungligen svensk församling grundad av svenska emigranter på 1800-talet. Han är också författare till ett stort antal böcker, varav Guds stora passion är den första utgiven på svenska. Denna bok kan köpas här.
