År 2013 började HeartCry stödja missionären David Silva. David och hans familj lämnade amazonstaden Iquitos, Peru, för att kunna tjäna som lärare i HeartCry Bible Academy i Lima. Just nu håller han flera teologikurser vid akademin. Han hjälper också till med att undervisa och predika på diverse nya projekt i Lima.
Jag föddes 1983 i staden Iquitos i den peruanska regnskogen. Jag växte upp i en familj som påstod sig vara kristna, men när jag var tolv år separerade mina föräldrar. Under min barndom hade jag alltid fått höra att man måste tro på Kristus för att bli frälst och att bara Han kan rädda oss från våra problem. På grund av vad jag fått lära mig visste jag iallafall att jag hade ett problem, men jag kunde inte förstå hela tyngden av detta.
Som barn gillade jag att vara med församlingen, men det var endast för att jag gillade att sjunga. Delen jag inte gillade var predikan. När det var dags för predikan blev jag ofta så uttråkad att jag redan höll på att somna innan pastorn började tala. Det som jag ogillade mest var att pastorn alltid skulle nämna Jesus Kristus, oavsett vilket tema han predikade om. I varje predikan sa han samma sak: att Jesus dog på korset och att man måste tro på Honom. Föga anade jag att detta var själva kärnan i all biblisk förkunnelse.
När mina föräldrar bestämt sig för att inte längre leva tillsammans sökte jag en tillflykt och tröst hos mina skolkamrater. Jag försökte vara dem till lags och vinna deras respekt genom att göra samma saker som de gjorde. Jag trodde att jag började bli vuxen när jag struntade i att lyda mina föräldrar. Jag trodde att jag var vis och mogen med friheten att göra som jag ville. Men jag hade helt fel och senare fick jag inse att den här sortens vishet inte var någon vishet överhuvudtaget.
I allt detta visste jag att Gud fanns och alltid var närvarande, men jag kände Honom inte. Jag visste att Gud talar med oss genom Sitt Ord, men jag lyssnade inte på Honom. Jag visste att jag var en syndare men min synd bekymrade mig inte. Jag visste att jag egentligen borde hata min synd, men jag älskade min synd väldigt mycket. Medan åren gick fortsatte jag att testa de olika saker som världen har att erbjuda, men jag var aldrig lycklig. Jag kände aldrig frid. Jag trodde att överflöd av pengar, kvinnor och alkohol kunde få mig att må bättre, men jag fann aldrig någon glädje eller frid. Jag visste att någonting inte stod rätt till. Någonting saknades i mitt liv. Jag vet nu att det inte var “någonting” som saknades i mitt liv, utan “allting” — Gud saknades.
När jag var sjutton och inte hade varit i kyrkan på många år bjöd en bekant in mig till gudstjänst i hans kyrka. Jag lyckades undvika honom i flera veckor eller komma på ursäkter för att inte behöva gå dit, men till slut gick jag med på att gå med honom. Människorna i församlingen var väldigt trevliga och jag uppskattade deras sällskap, men jag fortsatte med mitt syndiga liv; jag fortsatte ge mig själv åt mina egna njutningar och begär. Med tiden, medan jag då och då var med på gudstjänsterna, började jag inse att de troende i denna församling hade någonting som jag saknade. De hade en glädje i sina liv och de älskade varandra väldigt mycket. De brydde sig om mig och bekymrade sig för mig och andra. De kunde vara glada utan att gå till samma världsliga njutningar som jag sökte efter.
Medan jag lyssnade på Ordets förkunnelse började jag förstå Evangeliet och jag började se min egen synd. Genom Sitt Ord började Herren visa mig Sin helighet, och på samma gång började jag se Hans barmhärtighet. Till sist, när jag var 21 år, fördes jag till Kristi fötter. Det exakta datumet minns jag inte och jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag vet bara att jag började skämmas och kände en så stor ovärdighet på grund av min synd att jag kände att jag var den mest dåraktige mannen på jorden, som inte hade sett allvaret i min synd innan dess. Jag blev överväldigad av skräck, och visste att Gud var emot mig på grund av min ondska; men ändå, genom tron på Kristus, fick jag en stor och oförklarlig glädje; jag visste att jag nu hade fred med Honom, jag var helt förlåten i Kristus.
Jag hade blivit född på nytt. Det kändes som jag var annorlunda från andra människor omkring mig och jag kände att jag inte längre hörde hemma i den här världen. Ära till Gud för allt det Han har gjort! Tack till vår Herre för Hans nåd! Tack till Kristus för Hans kärlek på korset, för att Han tog min synd på Sig och dog i mitt ställe!
Med tiden växte min hunger efter att studera och förstå Skrifterna. Jag stannade ofta hemma i flera timmar bara för att lära mig mer om Gud och Hans Ord. Nu när jag visste vad Evangeliet var och hade fått syndernas förlåtelse ville jag också att andra skulle se samma sak, så jag började dela mitt vittnesbörd närhelst jag fick chansen. Jag letade alltid efter tillfällen att förkunna Evangeliet. När jag såg behovet i församlingarna av sanna teologikunskaper och bristen på andlig tillväxt i många församlingar, kunde jag inte hålla tyst. Men jag visste även att jag själv behövde växa i förståelsen. Så år 2005 började jag förbereda mig i ett bibelinstitut i Iquitos, Peru.
Jag kan inte förklara exakt hur Herren kallade mig till tjänsten, men jag vet att ända från den tid då jag blev omvänd, kunde jag inte hålla mig från att tala om Honom. Detta är det främsta motivet jag har för att tjäna Honom: Han räddade mig. Detta är mer än nog. Jag har tjänat Herren i denna tjänst i nio år nu och jag tränar nu dagens och framtidens pastorer och missionärer. Jag har varit gift sedan november 2010 med en Guds dotter som heter Angelica och vi har ett barn som heter Jaris, som föddes 16 april 2012.
Detta är en sanning som väger på mitt hjärta: Om universums Mästare och Ägare hade medlidande och barmhärtighet för David Silva, en syndig man som endast är värdig straff och är mindre än en mask; och om Han sände Sin ende Son, den Ende som någonsin verkligen älskat Fadern över allting annat; och om Han gjorde Honom skyldig för alla mina synder, all David Silvas smuts; och om Han fick Honom att lida svåra smärtor, övergiven av Gud för David Silvas skull; och om Gud har satt in Kristi rättfärdighet på mitt konto och räddat mig från min skam och mitt elände — så har Han nu sagt åt mig att tjäna Honom; och hur kan jag då vägra en sådan möjlighet? Hur skulle jag inte kunna lyda en sådan befallning? Tack till Gud för Hans stora kärlek!
