Jag växte upp i en namnkristen familj som gick i kyrkan sporadiskt. Vissa år gick vi till kyrkan varje söndag, andra år bara till jul och påsk. Min mor lärde mig några saker om den kristna tron när jag var ett barn, och från tidig ålder trodde jag alltid att jag var kristen. Jag trodde att jag hade ett ganska bra förhållande med Gud och jag bad och talade med Honom regelbundet. Jag trodde på alla de kristna grundsanningarna som jag lärt mig: att Jesus dog för våra synder, att Han var enda vägen till himlen, o.s.v. Jag kan inte minnas att jag hört någonting som fick mig att ifrågasätta huruvida jag verkligen var kristen, och ingen jag kan minnas uttryckte något tvivel på att jag var sant omvänd. Min pastor hade lärt oss att be Jesus komma in i våra hjärtan för att bli frälsta och att tro att Han dog för oss på korset. Detta gjorde jag i tidig ålder och jag var lika uppriktig som alla andra. Jag upprepade t.o.m. bönen ett par gånger “bara för att vara på den säkra sidan”, som min pastor brukade säga ibland.

Min pappa hade en liten landskapsarkitektfirma när jag var liten och han hade ett hetsigt schema. Därför blev jag främst uppfostrad av min mamma. Hon visade mycket kärlek till sina barn, men hennes uppfostringstaktik var väldigt unnande och hon lät ofta mig och min bror få vad vi ville. Jag lärde mig att manipulera mamma och få henne att ge efter för mina krav.

Från tidig ålder attraherades jag av våld och jag började lyssna på hårdrock. Jag drogs också till många av de bråkiga barnen i skolan. Jag tyckte de var mer intressanta och spännande än de andra. De hade dåligt inflytande på mig och till slut började jag se på barnförbjudna filmer och lyssna på gangsterrapp. Jag hade ju lärt mig att manipulera mamma och därför kunde jag få henne att köpa musik till mig som hon inte visste var full av våld, svordomar och all möjlig ondska.

Mina föräldrar fick svåra äktenskapsproblem när jag gick i högstadiet, och pappa flyttade ifrån huset när jag gick i åttan. Han var inte hemma mycket innan heller, men jag började ändå mer se mig som mannen i huset. Jag kände att jag kunde göra precis vad jag ville och trodde inte att någon skulle stoppa mig. Mamma hade i stort sett slutat försöka styra upp mig och hon var också mycket distraherad på grund av äktenskapsproblemen.

När jag var fjorton år började jag experimentera med tobak, alkohol och marijuana tillsammans med några av mina vänner. Detta ledde mig så småningom till att börja med ännu värre droger och jag hamnade dessutom i sexuella förhållanden och annat. Även om jag såg mig själv som bättre än mina vänner blev vi mer och mer förstörda genom den musik vi lyssnade på och inflytandet från andra människor som vi mötte.

Jag höll alltid på med sport när jag var liten och spelade i gymnasiets basketlag. Jag sågs som en av de bästa basketspelarna i stan (Gahanna) och några lagkamrater sa redan i åttan att de trodde att jag en dag skulle spela i NBA. Jag höll inte detta för sannolikt men jag trodde faktiskt att jag iallafall skulle få spela i division I på högskolan. Under de två år då jag spelade i gymnasiet hade jag många problem som förstörde mycket för min framgång i laget. En del av dessa berodde på att mina föräldrar separerade och sedan skilde sig, och andra berodde på min relation med baskettränaren och hans son. Tränarens son och jag var rivaler under vår uppväxt och vi gillade inte varandra. Vi spelade också i samma position så jag hade ingen större chans att få spela före honom. Till slut bestämde jag mig för att jag haft nog av skolbasketen och gick hårdare in för att hålla på med droger och ännu mer fördärv.

Det var vid denna tid som jag mötte Crystal på en nattklubb i stan. Crystal och jag blev ihop strax därefter och att ha henne i mitt liv hade en del positiv påverkan på mitt liv, till exempel gick det bättre för mig i skolan. Men det var någonting annat som hände med mig omkring denna tid som blev mycket ödesdigert. Den attraktion till våld som jag fått i grundskolan hade vuxit och vuxit, och jag hade också utvecklat en intensiv ilska och hat mot världen och andra människor. Jag hatade hur världen fungerade och ibland undrade jag om det verkligen var såhär det skulle vara. Jag kände att jag behövde förstöra mina svaga känslor för att riktigt kunna hantera livets smärta och motsättningar. Allt oftare började jag även fantisera om att ta ut min ilska och vrede på andra människor, eftersom jag kände att många hade gjort fel mot mig under min livstid, och jag kände att de förtjänade att känna smärta och utsättas för min hämnd. Men jag trodde att jag var kristen och visste att Gud inte skulle godkänna någonting sådant.

2001 började jag på universitetet i Ohio, och efter ett kvartal gick jag med i nationalgardet. Jag behövde ett deltidsjobb när jag gick på universitetet och min mor hade berättat om gardet och hur de betalade hela universitetsavgiften, samt en betydlig summa pengar bara man arbetade en helg i månaden. Under grundutbildningen gick jag till kyrkan varje söndag och läste min bibel ganska regelbundet eftersom det var det enda vi fick läsa förutom arméns handbok. Den typiska gudstjänsten som hölls där var en pingstgudstjänst och jag gillade verkligen förkunnelsen och lovsången. Jag “kände” ofta det jag “trodde” var Guds kärlek under lovsången.

Innan jag gick grundutbildningen hade Crystal och jag börjat besöka en Church of Christ-församling som var sammansluten med den församling hon vuxit upp i. Jag gillade verkligen pastorn, för han verkade vara en väldigt omtänksam man och rördes ofta till tårar själv när han predikade. Jag hade aldrig tidigare känt en pastor som honom. Jag hade tänkt fortsätta gå till denna församling när jag avslutat min grundutbildning men en del omständigheter i mitt liv hindrade mig från att göra detta. Min enhet i nationalgardet blev aktiverad i början av 2003 och jag blev kallad att ombesörja säkerheten på en flygbas i Ohio. Under min träning vid Fort Knox hörde jag en annan soldat nämna en man i vår enhet som “lyssnade på kristen rock.” Jag hade aldrig hört talas om kristen rock innan och jag blev nyfiken. Det kändes som om Gud ville att jag skulle kontakta denne man och lära känna honom.

Efter träningen på Fort Knox blev jag stationerad på en flygbas utanför Columbus, Ohio. Jag blev omtränad som militärpolis (MP) för att stärka säkerheten ännu mer vid basen ifall att det skulle komma en ny terrorattack (efter 11 september 2001). Under denna tid arbetade jag ofta på samma skift med mannen som lyssnade på kristen rock. Jag fann att han var mycket annorlunda jämfört med de övriga soldaterna i mitt kompani. Soldater är kända för att använda fult språk, men den här mannen svor aldrig. Han var mycket snäll, vänlig och respektfull mot andra. Det var också en annan sak med honom som jag tyckte var mycket fascinerande. Många av soldaterna brukade titta på pornografi när de var i tjänst. En dag tittade vi på en pornografisk film i vaktbåset och Sargent (den kristne mannen) var med i rummet. När de satte på filmen tittade han bort från skärmen och lämnade snart rummet. De andra soldaterna gjorde narr av honom men jag hade aldrig sett någonting liknande — någon i min ålder som inte gillade pornografi.

Under tiden som jag arbetade med Sargent brukade vi ofta tala om Bibeln. Jag gillade att prata om Bibeln och det var trevligt att ha någon annan att tala med om den. Sargent brukade dela verser och stycken med mig som ofta var svåra att förstå. Han gav mig även flera böcker att läsa. Två av dessa hade bibelverser insorterade i olika ämnen, och de andra innehöll berättelser om kristna som hade dött för sin tro på Kristus.

Jag började tillbringa tid med att läsa dessa verser och även läsa Bibeln själv. Jag blev chockad över en del saker som jag fann i Bibeln. Till exempel läste jag att det inte bara var en synd att begå äktenskapsbrott, utan även att bara titta på en annan kvinna med begär i blicken (Matteus 5:28). Jag tänkte: “Om detta är sant har jag begått denna synd tusentals gånger!” En dag frågade jag min truppledare vad han tyckte om den här versen. Han var en trevlig, respektabel man som jag såg upp till, och han var även en bekännande kristen. Han sa att Bibeln inte ska tas så bokstavligt utan mer som en guidebok. Denna förklaring var behaglig för mina “kliande öron” (2 Tim 4:3), men det verkade ändå fel. Jag såg mig själv som väldigt intelligent och brukade använda sunda resonemang för att komma fram till mina åsikter. Och även om en del av mig hoppades att han hade rätt verkade bibelversen vara ganska tydlig med vad den ville ha sagt.

Medan jag läste mer av Bibeln dag för dag började jag bli väldigt imponerad av en del saker som Jesus sa. Även om jag verkligen såg mig själv som kristen, undrade jag ibland om det egentligen är möjligt att veta vad som är sant. Jag trodde att Jesus var Guds Son och att man bara kunde bli räddad genom att tro på Honom, men jag undrade om man kan veta att detta är ett absolut faktum. Jag kände att jag bara ville veta sanningen om världen. Men när jag läste mer och mer om Jesus fann jag att Hans liv och undervisning bevisade sig själv. Jag såg Någon som talade annorlunda jämfört med alla andra jag träffat. Hans undervisning innehöll en vishet och rättfärdighet som jag aldrig tidigare upplevt. Hans ord verkade förklara allting om världen, inklusive många av de saker som jag hade svårt för att förstå.

Gud verkade på ett tydligt sätt i mitt liv vid den här tiden, men jag var fortfarande helt förslavad under min synd. Mitt inre hat och ilska växte sig allt starkare och jag började bli rädd för vad som höll på att hända med mig. Min relation med Crystal låg också på is och hon funderade starkt på att lämna mig.

En kväll satt jag för mig själv på Crystals säng. Jag var helt klarvaken, men plötsligt kändes det som om jag flög genom ett jättemörkt ställe — det liknade en ödemark. Det var nästan alldeles kolsvart och det kändes som om jag brann. Efter några minuter kom jag till mina sinnen igen och fann att jag var kvar i sovrummet. Jag undrade för mig själv om det var Gud som försökte säga mig någonting. Fastän jag var helt säker på att jag var ett Guds barn kändes det som om Gud kanske visade mig att jag behövde ändra på mig.

Än så länge hade jag inte upplevt någonting som fått mig att ifrågasätta om jag verkligen var kristen. Sargent hade aldrig sagt att han inte trodde jag var kristen, fast han hade ju delat några verser för mig för att uttrycka tanken. Men jag förstod inte många av dem och jag trodde att jag hade en nära relation med Gud och att Han var min närmaste vän. Jag såg att Sargent levde annorlunda jämfört med alla andra som jag arbetade tillsammans med i armén, men jag trodde att Guds vilja med hans liv var annorlunda mot vad Hans vilja för mig var. Jag trodde att Gud tillät mina svordomar, mitt drickande och mitt rökande så länge jag inte skadade någon.

Jag hade en vän som jag ibland umgicks med vid den här tiden, och ibland hamnade vi i bråk om religion. Han var katolik och trodde att man bara behövde vara en god människa för att komma till himlen, oavsett vad man hade för religiösa övertygelser. Jag visste att Bibeln sa att tron på Jesus är ända vägen till himlen så jag stod fast i denna övertygelse. En kväll gick jag till en bar med denne vän, Crystal och en annan kille. Medan vi tog en drink började min vän plötsligt aggressivt debattera religion med mig. Han sa att jag var dum för att jag trodde att Jesus är den enda vägen till himlen och han skämde ut mig och försökte övertyga mig om att man bara behöver vara en god människa.

I vanliga fall brukade detta göra mig rasande, jag var väldigt stolt av mig och ansåg att ingen skulle få prata med mig på detta sätt, som min vän nu gjorde, och komma undan. Men någonting mycket märkligt hände den kvällen. Jag hade läst om hur kristna ska bli förföljda för sin tro och jag insåg att detta är just vad som höll på att hända med mig. Så det var helt förståeligt att min vän var så upprörd. Han var upprörd på Kristus, inte mig. Och istället för att känna fientlighet mot min vän kände jag en stark kärlek till honom, som tycktes komma från någon annanstans än mig själv. Istället för att svara med ilska, svarade jag med en mildhet och kärlek som jag aldrig känt för någon annan människa tidigare.

När min vän grälade på mig kom en man över från ett annat bord till vårt. Han talade om för oss att han hört vårt samtal ända därifrån och berättade att han var pastor. Jag förstod direkt att Gud hade sänt denne man för att hjälpa mig. Min vän började diskutera hårt med honom också. Han sa till pastorn att om han kunde visa ett ställe i Bibeln där det står att det bara är genom att tro på Jesus som människor blir frälsta, skulle han ändra sig. Pastorn tog fram sin bibel och läste upp en vers för honom som svarade exakt på det han bråkat om. Versen sa att vi är frälsta genom nåd och inte genom gärningar (Ef 2:8-9). Min vän frågade då pastorn vilken bibelöversättning han hade, och när han upptäckte att det inte var King James, hävdade han endast accepterade den översättningen.

När min vän debatterade med pastorn insåg jag att varenda kristen egentligen ska leva som Sargent, exakt som Bibeln säger åt oss att leva. Jag hade aldrig insett denna viktiga sanning tidigare; jag hade alltid trott att Guds vilja för Sargent var en annan än för mig. Men nu visste jag att Gud kallade mig att överlämna mitt liv till Honom och leva som Sargent.

När jag kom hem den där kvällen lade jag mig på sängen och funderade djupt över de saker som just hänt. Jag började beräkna kostnaden av vad det skulle betyda att helhjärtat följa Bibelns undervisning. Det var många saker jag älskade som jag visste att jag skulle behöva överge, särskilt pornografin och gangsta-rapen. Men jag kände att jag älskade Jesus, och jag ville göra vad det än var som Han önskade av mig. Ändå visste jag att det skulle bli mitt livs största beslut. Vad skulle mina vänner tycka om mig? De skulle tycka att jag helt tappat förståndet! Jag behövde någon försäkran på att jag inte skulle få ångra detta beslut och att det hela skulle ordna sig fint. Plötsligt, när jag tänkte på detta, kände jag Guds närvaro starkare än jag någonsin känt i hela mitt liv. Jag upplevde en överväldigande glädje och kärlek inombords, och det var klart och tydligt Gud som försäkrade mig att Han var med mig och att jag kunde lita på att Han tar hand om mig om jag överlämnar mitt liv till Honom. Det sista tvivlet och tvekan jag hade kvar blåstes bort och jag beslöt mig helt övertygat för att börja leva exakt så som Jesus undervisar om i Bibeln, så gott jag kunde.

Nästa dag på jobbet på militärbasen var allting annorlunda. Den kärlek och glädje jag kände från förra kvällen fortsatte vara med mig, och det verkade som om all den ilska och allt det hat som byggts upp inom mig under åren hade gått upp i rök. Jag kände en kärlek till alla jag mötte och jag ville att alla skulle få höra om Jesus. Jag började också se synden överallt. Den var överallt omkring mig, och även inom mig. Samtalen människor hade var fulla av svordomar och synd, och jag såg det som smutsigt. Några tittade på ett TV-program i vaktbåset som hette Jerry Springer, och det tittade vi ofta på. Oftast tyckte jag att det var ett roligt program. Vi såg det till och med dagen innan utan att jag tyckte någonting var fel med det. Men nu blev jag helt häpen över vad människorna i programmet höll på med. Jag tänkte: “Vet inte dessa människor hur mycket Gud måste hata det de håller på med?” Det var helt ruttet och jag ville inte ha någonting med det att göra.

Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga om mina upplevelser efter omvändelsen, men det viktiga är att dessa förändringar har varat ända till idag, genom Guds nåd. Även om jag ofta blev väldigt frestad att gå tillbaka till mitt tidigare, syndiga liv, lät Herren mig aldrig gå tillbaka. Han höll mig alltid uppe och hjälpte mig fortsätta följa Kristus, fly från synden och sträva efter lydnad till Hans bud. Helgelsen är en process, och även om jag inte alltid vet vad jag vill, har jag alltid fortsatt att längta efter att Kristus blir ärad och förhärligad genom mitt liv är på jorden. Här är min stora Skatt och Arvedel, och jag kan ärligt säga med psalmisten: “När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden” (Ps 73:25). Jag räknar bara min helgelse och fortsatta frukt som bevis på att den tro Gud har gett mig är äkta. Mitt hopp är helt och fullständigt till Evangeliet och till Kristi fullkomliga offer, försoning och blidkning för min skull. Genom Hans nåd jagar jag “mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus” (Fil 3:14).