”Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.”
1 Mosebok 8:9
Utmattad av utflykten, återvänder duvan till slut till arken, den enda plats där hon kunde få vila. Se, så tungt hon flyger – hon tappar höjd – kommer hon att nå arken?! Jo, hon kämpar på. Noa har tittat efter sin duva hela dagen och är redo att ta emot henne. Hon orkar precis nå arkens kant, men klarar inte att landa på den och är redo att falla, men just då räcker Noa ut handen och tar in henne till sig.
Märk väl: ”tog in duvan till sig”. Hon flög inte rakt in själv, nej, hon var för rädd, eller trött, för det. Hon flög så långt som hon kunde, och sedan räckte han ut sin hand och tog in henne till sig. Denna barmhärtighetsgärning visades den kringflaxande duvan, och hon fick inget skäll för att hon irrat omkring. Hon togs in i arken precis som hon var.
På samma sätt kommer du, sökande syndare, med all din synd, att tas emot. ”Kom bara tillbaka” – är Guds tre ord av nåd – ”kom bara tillbaka”. Va! Ingenting mer? Nej ”kom bara tillbaka”. Hon hade ingen olivkvist i munnen den här gången, inget alls, endast sig själv och sin vimsighet. Det är ”bara kom tillbaka”, så kommer hon tillbaka och Noa tar in henne.
Flyg, du vandrare; flyg, du svimfärdige, duva som du är, även om du tänker att syndens dy har gjort dig svart som korpen. Flyg, flyg tillbaka till Frälsaren. Varje stund du väntar förvärrar bara ditt elände; dina försök att putsa dina fjädrar och göra dig prydlig för Jesus är en enda fåfänga. Kom till honom bara som du är. ”Kom tillbaka, du avfälliga Israel.” Han säger inte ”Kom tillbaka, du bättrande Israel” (visserligen finns en sådan inbjudan också), utan ”du avfällige”, som en avfällig med all din avfällighet: Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka! Jesus väntar på dig! Han kommer räcka ut sin hand och ”ta in dig” – in till sig själv, ditt hjärtas verkliga hem.
