”Ödmjukhet föregår ära.”
Ordspråksboken 15:33
När själen ödmjukas medför detta alltid en positiv välsignelse. Om vi tömmer våra hjärtan på oss själva kommer Gud fylla dem med sin kärlek. Han som önskar intim gemenskap med Kristus måste lägga Herrens ord på minnet: ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” Böj dig, om du vill klättra till himlen. Säger vi inte samma sak om Jesus? ”Han steg ned för att sedan stiga upp”. Det måste även du göra. Du måste växa på djupet om du vill växa på höjden; för den ljuvligaste gemenskapen med himlen är till för ödmjuka själar, och inte några andra.
Gud kommer inte att neka en välsignelse åt den ande som blivit ordentligt ödmjukad. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Himmelriket, med alla dess rikedomar och skatter. Hela Guds kapital kommer överlåtas med ett gåvobrev till den själ som är ödmjuk nog att kunna ta emot det utan att bli högmodig. Gud välsignar oss alla med precis så pass mycket som inte medför någon risk. Om du inte får en välsignelse, är det för att det inte är riskfritt för dig att få en. Om vår himmelske Fader skulle låta din ande vinna en seger i hans heliga krig, innan du blivit ödmjukad, skulle du bara snatta åt dig kronan för dig själv, och sedan falla offer för nästa fiende du möter. Du hålls alltså nere för din egen säkerhet.
När en människa är uppriktigt ödmjuk och aldrig vågar sig på att ta åt sig ens minsta korn av ära, då finns det knappast någon gräns för vad Gud kommer att göra för henne. Ödmjukhet gör oss redo att välsignas av all nåds Gud, och utrustar oss för att ge våra medmänniskor precis den hjälp de behöver. Sann ödmjukhet är en blomma som passar att pryda vilken trädgård som helst. Detta är en sås som du kan hälla på alla de tallrikar som serveras i livet, och varje gång blir det bättre. Vare sig det är i bön eller lovsång, arbete eller lidande, kan man inte använda för mycket av det äkta saltet, som vi kallar ”ödmjukhet”.
