Och Ordet blev kött och bodde bland oss. (Johannes 1:14)
Sanningen denna vers främst lär oss är vår Herre Jesu Kristi inkarnation, att Han blev människa. Johannes säger att ”Ordet blev kött och bodde bland oss”. Den tydliga innebörden i dessa ord är att vår gudomlige Frälsare verkligen tog på Sig mänsklig natur för att frälsa syndare. Han blev verkligen en människa som vi, på alla sätt och vis, med synd som enda undantag. Han föddes av en kvinna, precis som vi, fast på ett mirakulöst sätt. Precis som vi, växte han från att vara spädbarn, till att vara pojke och från en pojke till en man, både i vishet och mognad (Luk 2:52). Precis som vi, blev han hungrig, törstig, åt, drack, sov, blev trött, kände smärta, grät, gladdes, förundrades, rördes till vrede och medlidande. Då han blivit kött och tagit en kropp, bad Han, läste Skrifterna, utstod frestelser och underordnade Sin mänskliga vilja Gud Faderns vilja. Och till sist led Han verkligen, i samma kropp, och utgöt Sitt blod, dog Han verkligen, begravdes Han verkligen, uppstod Han verkligen och uppsteg Han verkligen till himlen. Och hela den här tiden var Han Gud och människa!
Denna förening av två naturer i Kristi enda person är utan tvekan ett av de största mysterierna i den kristna religionen. Det behöver man vara noga med att säga. Det är helt enkelt en av de stora sanningar som det inte är meningen att vi nyfiket ska snoka i, nej, vi ska känna vördnad och tro det. Den kanske visaste, klokaste formuleringen finner vi i andra artikeln i Engelska kyrkans allmänna bönbok (1662). ”Sonen är Faderns ord, från evighet född av Fadern, sann och evig Gud, av ett väsen med Fadern, tog på sig människans natur i den välsignade jungfruns moderliv, så att två hela och fullkomliga naturer, nämligen den gudomliga och den mänskliga, blev förenade i en person för att aldrig åtskiljas, och denna enda person är Kristus, sann Gud och sann människa.” Detta är en, minst sagt, värdefull formulering. Det är sunt, oklanderligt tal (jfr. Tit 2:8).
Men även om vi inte sticker under stol med att vi inte kan förklara hur två naturer kan förenas i vår Herre Jesu Kristi person, får vi inte tveka att omgärda ämnet med väldefinierade varningar. Samtidigt som vi noga formulerar vad vi tror, får vi inte rygga undan från att frimodigt förklara vad vi inte tror. Vi får aldrig glömma att, även om vår Herre var Gud och människa på samma gång, blev den gudomliga och mänskliga naturen i Honom aldrig sammanblandade. Den ena naturen uppslukade inte den andra. De två naturerna förblev fullkomliga och distinkta. Kristi gudom blev inte för ett ögonblick lagd åt sidan, även om den beslöjades. Kristi mänsklighet var aldrig för ett ögonblick under Hans livstid olik vår, även om den blev högt hedrad genom föreningen med Gudomen. Även om Kristus är fullkomligt gudomlig har Han också alltid varit fullkomligt mänsklig ända sedan Han först inkarnerades. Han som har stigit upp till himlen och sitter på Faderns högra sida för att vädja för syndare är lika mycket människa som Han är Gud. Även om Kristus är fullkomligt mänsklig, har han aldrig upphört att vara fullkomligt gudomlig. Han som led för synden på korset och gjordes till synd för oss var Gud som uppenbarats i köttet (1 Tit 3:16). Blodet som köpte församlingen kallas ”Guds blod” (Apg 20:28). Även om Han blev kött i all dess fulla innebörd, när Han föddes av jungfru Maria, upphörde Han aldrig någon gång att vara det eviga Ordet. Men att säga att Han ständigt visade upp Sin gudomliga natur under Sin verksamhet på jorden vore förstås att gå emot fakta. Att försöka förklara varför Hans Gudom ibland beslöjades och ibland avslöjades, medan Han var på jorden, vore att ge sig ut på mark som vi inte borde beträda. Men att säga att Han vid något tillfälle under Sin jordiska mänsklighet inte var helt och hållet Gud, är ingenting mindre än villolära.
Varningarna ovan kan först tyckas vara onödiga, tröttsamma, hårklyverier. Men det är just avfärdandet av dessa varningar som blir till fördärv för många själar. Denna konstanta, odelade förening av två fullkomliga naturer i Kristi person är exakt det som ger oändligt värde till Hans medling och kvalificerar Honom till att vara just den Medlare som syndare behöver. Vår Medlare kan ha medlidande med oss eftersom Han är sann människa. Men, på samma gång, kan Han förhandla med Fadern på lika villkor eftersom Han är sann Gud. Samma förening ger oändligt värde till Hans rättfärdighet när den tillräknas troende – rättfärdigheten hos En som var, och är, Gud såväl som människa. Samma förening ger oändligt värde åt det försonande blodet som Han utgöt för syndare på korset – Hans blod, som var, och är, Gud och människa. Samma förening ger oändligt värde till Hans uppståndelse: när Han återuppstod som Huvudet för kroppen av de troende, uppstod Han inte bara som en människa, utan som Gud. Låt allt detta sjunka in djupt i våra hjärtan. Den andre Adam är långt mycket större än den förste Adam. Den förste Adam var bara en människa, och som sådan föll han. Den andre Adam var både Gud och människa, och därför segrade Han överlägset.
Låt oss lämna ämnet med känslor av djup tacksamhet. Det är fullt av överflödande tröst för alla som känner Kristus genom tron och tror på Honom.
Blev Ordet kött? Då kan Han beröras av känsla för Sitt folks svagheter eftersom Han själv lidit, då Han blev frestad. Han är allsmäktig eftersom Han är Gud, men ändå kan Han känna med oss för att Han är man.
Blev Ordet kött? Då kan Han föregå med ett fullkomlig gott exempel för oss i vårt vardagliga liv. Hade Han vandrat mitt ibland oss som en ängel eller ande, hade vi aldrig kunnat imitera Honom. Men då Han har bott ibland oss som människa, vet vi att det sanna måttet på helgelse är att ”leva som Han levde” (1 Joh 2:6). Han är ett fullkomligt gott exempel eftersom Han är Gud. Men Han är också en förebild som passar perfekt för våra behov eftersom Han är människa.
Slutligen, blev Ordet kött? Låt oss då, i våra dödliga kroppar, se en verklig, sann värdighet, och inte besudla dem med synd. Ringa och svag som vår kropp må se ut att vara, är den ändå en kropp som Guds evige Son inte skämdes för att ta på Sig och ta upp till himlen. Detta enkla faktum är en garanti på att Han ska låta våra kroppar uppstå på den yttersta dagen och förhärliga dem tillsammans med Sin egen kropp.
Ur Expository Thoughts on the Gospels: St. John, Vol. 1.
J. C. Ryle (1816-1900) var en engelsk anglikansk biskop och författare, född i Macclesfield, Cheshire County, Storbritannien.
